# ID: svediakorp-gov461624
# author: Douglas Alexander, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 999
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det är en ära att få avsluta den här debatten i dag om diskussionerna på Hampton Court.
Det är ett särskilt nöje för mig att tala vid sidan av ordförande José Manuel Barroso.
Debatten efter det att utrikesminister Jack Straw lämnat oss fördes framåt av Lapo Pistelli, som talade om Europeiska unionen som en familj.
Det är uppenbart, med utgångspunkt i vår korta diskussion i eftermiddag, att det är en familj med olika uppfattningar från tid till annan, precis som vilken annan familj som helst.
Men jag delar absolut hans uppfattning att vi har utmaningar framför oss de närmaste veckorna.
Ian Hudghton framförde en uppfattning som inte var lika upphöjd.
Jag är också skotsk ledamot, ledamot av parlamentet för Skottland, och skulle gärna debattera hela dagen med Ian Hudghton om varför bakåtsträvande 1800-talsnationalism inte innebär någon framtid för någon del av Skottland och inte heller för någon grupp i Skottland.
Men till skillnad från honom är jag medveten om att jag i dag är här för att tala för ordförandeskapet i Europeiska unionen och inte för att upprepa inrikespolitiska gräl mellan våra partier.
Jana Bobošíková talade om de möjligheter som globaliseringen erbjuder.
Jag instämmer definitivt i det, och de konstruktiva och användbara diskussionerna på Hampton Court utgick i hög grad från detta.
Margie Sudre betonade vikten av en överenskommelse om den framtida finansieringen före december månads utgång.
Som utrikesministern mycket tydligt sa arbetar vi för det målet.
Flera talare tog upp den ständiga frågan om vikten av att nå en överenskommelse.
Jag ska säga något om det alldeles strax.
Nicola Zingaretti var generös i sitt erkännande av vikten av Turkiets anslutning.
Det är jag tacksam för.
Det återspeglar den tydliga inställningen från Jack Straw som utrikesminister som – i viss mån i likhet med frågan om den framtida finansieringen – gav upphov till frågor om ordförandeskapets strategi.
Jag är glad över att kunna säga att vi den 3 oktober nådde det resultat som så många av oss har arbetat för så länge: anslutningsförhandlingar med både Turkiet och Kroatien kunde inledas.
Jag hoppas att vi kan nå ett liknande resultat i frågan om den framtida finansieringen.
Chris Davies, som nu har lämnat kammaren, betonade återigen vikten av den framtida finansieringen.
Med utgångspunkt i den brittiska motivationen och inte minst den brittiska förmågan att leverera en uppgörelse vill jag säga att det inte bara handlar om vad ett land vill – vad ordförandeskapet vill – utan om att alla medlemsstater är villiga att arbeta tillsammans för att nå konsensus.
Om det bara handlade om ordförandeskapets motivation skulle en överenskommelse ha nåtts redan i juni i stället för det läge där fem medlemsstater inte kunde gå med på förslagen från Luxemburg.
Othmar Karas ifrågasatte utvidgningens betydelse i samband med de varaktiga konkurrensrelaterade utmaningar vi står inför såsom arbetslöshet.
Men just den kommentar han gör om varaktig arbetslöshet och vikten av att vi tar itu med de utmaningarna talar för Hampton Court.
EU måste ha en tydligare känsla för sin framtida inriktning innan vi kan försöka nå det samtycke vi önskar om Europeiska unionens finansiering.
Csaba Sándor Tabajdi kom med ett blandat mottagande av vissa aspekter av det arbetsprogram som man enades om på Hampton Court, och Bogusław Sonik citerade vad min regeringskollega Lord Bach sagt tidigare.
Jag måste tyvärr göra honom besviken: Det går inte att ge några garantier för att en överenskommelse om den framtida finansieringen nås.
Däremot kan jag garantera att det brittiska ordförandeskapet menar allvar med vår strävan att nå en sådan överenskommelse, men vi har några avgörande dagar och avgörande diskussioner framför oss.
Det är viktigt att alla inblandade parter inser hur omfattande framsteg vi behöver göra i förhållande till situationen i juni – då oenighet snarare än enighet präglade slutsatserna av diskussionerna.
Libor Rouček sa att han var nöjd med resultatet från Hampton Court och pläderade för en ärlig, rättvis och väl avvägd uppgörelse om den framtida finansieringen.
Det har jag inga invändningar mot.
Däremot håller jag inte med om mycket av det Geoffrey Van Orden framförde – han har nu lämnat kammaren.
Han sträckte sig onekligen långt när han sa sig tala för folket i East Anglia innan hans mikrofon blev avstängd.
Det räcker med att säga att han inte hade tillfälle i sitt anförande att uttrycka ett erkännande för det ovärderliga arbete som kommissionen har påbörjat under det brittiska ordförandeskapet just för ett bättre regelverk.
I dag vill jag särskilt hylla ordförande José Manuel Barroso för hans personliga engagemang och naturligtvis också kommissionsledamot Günter Verheugen för att ha drivit denna fråga under det brittiska ordförandeskapet.
Ana Maria Gomes tog upp viktiga tankeväckande frågor om de mänskliga rättigheterna, demokratin och utvecklingen i Afrika.
Jag vill återigen gå tillbaka till de framsteg som de europeiska biståndsministrarna gjorde i juni, när vi enades om att fördubbla nivån på medlemsstaternas direktstöd till utomeuropeiska länder från ca 40 miljarder US-dollar till 80 miljarder US-dollar.
Jag vill på nytt betona åtagandet från Gleneaglesmötet den 6 – 8 juli om att fördubbla biståndet till Afrika.
Jag vill också på nytt lyfta fram det konstruktiva och enade steg som medlemsstaterna i Europeiska unionen tog vid toppmötet för utvärdering av millenniemålen i september i år.
Jag vill upprepa något som Chris Davies sa tidigare, dvs. att de av oss som är ärliga och uppriktiga i vårt engagemang för utvecklingsländerna inser att det ligger en utmaning framför oss de återstående veckorna av det brittiska ordförandeskapet, och det är att försöka att nå fram till ambitiösa och väl avvägda slutsatser vid ministermötet i Hongkong i december.
Jag kan försäkra ledamöterna att detta även fortsatt är ett prioriterat mål för det brittiska ordförandeskapet.
