# ID: svediakorp-gov461609
# author: Jack Straw, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,964
# sentences: 77
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill ta upp två specifika frågor och därefter kommentera debatten mer allmänt.
Karin Riis-Jørgensen frågade mig om revisionsrätten och bad om ett ja eller nej till svar.
Jag ber om ursäkt, men jag måste svara både ja och nej, därför att frågan ligger hos finansministrarna och ni vet hurdana de är!
Svaret är att Ekofinrådet den 8 november antog slutsatser som innehöll en rad åtgärder för både kommissionen och medlemsstaterna.
De talade om en färdplan som de sa var mycket viktig, inte minst för att uppmärksamheten där i högre grad riktas mot medlemsstaternas ansvar för att förbättra sin egen revision och ta ansvar för de pengar som används i det egna landet.
Min bedömning är att i de fall medlemsstaterna har kontroll över pengarna bör de också redovisa användningen av dem ordentligt.
Om de inte har kontroll över dem kommer Europeiska unionen att bli tvungen att redovisa dem, men jag håller med er om att vi ska uppmana våra finansministrar att skaffa sig ett grepp om detta.
Inte desto mindre är detta kommissionens och parlamentets gemensamma ansvar.
Vi har alla ansvar för det.
Timothy Kirkhope tog upp frågan om öppenhet och insyn.
Vi kommer inom kort att skicka ut ett diskussionsunderlag med idéer för att förbättra insynen, och i huvudsak två alternativ kommer att läggas fram för rådet.
Det kommer att vara rådets uppgift att fatta beslut med enkel majoritet, som i alla procedurfrågor, och jag är glad över att kunna tillfredsställa Timothy Kirkhope åtminstone i detta avseende om än inte i några andra.
Kollegerna här har varit mycket uppriktiga, så jag ska vara uppriktig tillbaka.
Problemet med det som ett antal kolleger har sagt är att folk talar om behovet av förändring och sedan ändå säger att EU: s framtid ligger i det förflutna.
Jag kan bara säga till kollegerna här att globaliseringen är den bistra verkligheten.
Fransmännen kanske inte gillar det, bäste kollega och vän, men om vi inte hanterar den kommer den att uppsluka oss alla.
Det var inte jag som uppfann den, inte heller ordförande Barroso och sannerligen inte heller president Chirac, utan den tillhör den bistra verkligheten.
Globaliseringen är ett resultat av den politik vi har fört i andra avseenden i många år, för att bygga upp Världshandelsorganisationen, för att uppmuntra frihandeln och för att lyfta länderna i Asien, Afrika och Latinamerika upp ur fattigdomen, vilket innebär att de nu vill ha del av handeln och arbeta med sina konkurrensfördelar, på samma sätt som vi har gjort tidigare.
Det innebär att den gamla europeiska ekonomiska och sociala modellen inte kommer att fungera för att skapa välfärd, social rättvisa och jobb på samma sätt som den har gjort.
Detta är en stor utmaning, särskilt för det land som ni representerar, om ni tillåter, och för ett antal andra länder på kontinenten.
Men jag förstår bara inte varför ni klamrar er fast vid gamla, oflexibla metoder för att reglera arbetsmarknaden, som arbetstidsdirektivet, som kanske har fungerat tidigare men som inte kommer att fungera i framtiden.
Frankrike är ett land där man vet detta, och det är därför som Frankrike försöker smita undan mer än andra länder.
Frankrike är ett av de länder där man går in för att säga, som vi uppfattar det, att folk kan bedömas utifrån om de arbetar 48 timmar per avtal snarare än 48 timmar per arbetsgivare.
Vi vill inte bli uppläxade om vår anställningspraxis när vi ser till att lagen efterlevs, även om det är obekvämt, av länder som slår på trumman för lagen och sedan smiter ut genom bakdörren för att vara säkra på att lagen inte tillämpas.
Detta är fakta, och parlamentet undergräver förtroendet för sina egna åtgärder om ledamöterna blundar för vad som händer när alla vet om att det har hänt.
För övrigt är det bättre att vara flexibel.
Det finns inga EU-krav på att man ska fastställa en minimilön, något som enligt min syn är en grundläggande mänsklig rättighet.
Det finns emellertid inga krav på det, och det överlämnas till de nationella regeringarna.
I vissa länder finns det en minimilön och i andra inte, så varför skulle det då finnas ett uppifrån styrande EU-krav, oberoende av inhemska omständigheter och anställningskontrakt, för att begränsa arbetstiden när detta i själva verket borde avgöras av hälsa och säkerhet?
I de länder där man har något längre arbetstider är i själva verket både hälsan och säkerheten bättre än i vissa andra länder, däribland ert eget land, min vän.
Jag övergår nu till den viktiga frågan om budgeten och vill säga att jag lyssnade mycket uppmärksamt på ordförande José Manuel Barrosos anförande.
Han sa att budgetplanen kommer att vara den avgörande frågan för det brittiska ordförandeskapet och ett prov på om EU utvecklas.
Det är absolut ett prov på om EU utvecklas, men vi ser det inte som den avgörande frågan.
Om ni bad mig slå vad om vad historikerna kommer att se som den avgörande frågan för det här ordförandeskapet om tio eller tjugo år skulle jag inte satsa på frågan om vi blev överens om budgetplanen i december, även om jag hoppas att vi blir det.
Jag menar att ordförandeskapet kommer att bedömas utifrån att vi den 3 oktober enades om att inleda förhandlingarna med Kroatien och Turkiet.
Det kommer att hjälpa oss att forma EU inför framtiden.
Jag vill påminna kollegerna om att man inte enades om den senaste budgetplanen förrän vid en tidpunkt motsvarande rådets möte i mars 2006, snarare än motsvarande mötet i december 2005.
Vi hoppas verkligen att vi kan nå en överenskommelse, men det kommer att bli svårt.
Varför då?
Pierre Jonckheer sa att man inte skulle låta frågan domineras av nationella egon.
Jag håller med om det men vill säga till kollegerna – och de vet att det är sant – att den här debatten med nödvändighet kommer att domineras av de olika nationella perspektiven och av om ett land traditionellt har lämnat stora bidrag eller varit en nettomottagare av medel från Europeiska unionen.
Det är ett faktum.
Om man inte tar hänsyn till det eller förolämpar dem bland oss – däribland Tyskland, Nederländerna, Sverige och ett antal andra medlemsstater vars medborgare verkligen oroar sig för hur mycket de har betalat förut och hur mycket de kommer att betala i framtiden – genom att säga att det här bara handlar om nationell själviskhet, så kommer vi inte någonstans.
Jag vill påminna kollegerna från Belgien om att deras land har varit nettomottagare, trots att Belgien är ett rikt land, och kommer att fortsätta vara det i alla avseenden i budgetarna för 2006, 2007 och fram till 2013.
Luxemburg – ett land som jag tycker mycket om – är det rikaste landet i EU men kommer att fortsätta vara en nettobidragstagare.
Om det vore så enkelt skulle vi säga till ordförandeskapet: ” Kom igen, gör upp! ”
Det skulle vara enkelt om det bara gällde ifall vi landade med 3 miljarder euro eller 6 miljarder euro i fickan.
Problemet för ett antal medlemsstater – inte bara Förenade kungariket – är att vi historiskt har lämnat höga bidrag.
Jag säger det bara för att kollegerna ska förstå det problem vi har i Förenade kungariket.
Vi kan lika gärna lägga korten på bordet och vara uppriktiga.
Problemet är att Förenade kungariket, i den senaste budgetplanen, har betalat 39 miljarder euro, Frankrike har betalat 28 miljarder euro, Italien har betalat 24 miljarder och Tyskland har betalat 77 miljarder, vilket är en annan ytterlighet.
I alla fall har Förenade kungariket betalat 39 miljarder euro, vilket är mycket mer än de andra två länderna har gjort, utslaget på befolkningen.
Spanien har tagit emot 48 miljarder euro och Portugal 14 miljarder euro, något som ger ett annat perspektiv på saker och ting.
Jag håller med om att vi alla måste göra rätt för oss och betala för utvidgningen.
Med varje förändring i budgetplanen, även den allra minsta, eller utan någon som helst förändring, skulle Förenade kungariket betala ytterligare 11 miljarder euro – en tredjedel mer – fram till nästa budgetplan för att betala för utvidgningen.
Det handlar inte om ifall Förenade kungariket eller de rikare länderna betalar lite mer för utvidgningen – även om vissa rikare länder inte skulle betala något extra – utan om hur mycket mer man betalar i ett sammanhang där Förenade kungariket de senaste 20 åren har betalat två och en halv gånger så mycket som till exempel Frankrike eller Italien, trots att våra BNI: er har varit likvärdiga under den perioden.
Det är det som är problemet.
Vi håller på att jobba oss igenom det.
Vi menar att vi har ett ansvar både inför unionen och inför allmänheten.
Ingen kan anklaga den brittiske premiärministern för att inte visa mod och för att inte vara engagerad i unionen, för vi har gjort mycket.
Jag ville bara göra det klart, så att alla förstår de svårigheter vi alla står inför.
Det jag avslutningsvis vill ta upp är ett mer hoppingivande spår, nämligen att ordförande José Manuel Barroso mycket vältaligt framhöll att Europeiska unionen måste göra mindre på vissa områden och mer på andra, och jag menar att detta är helt rätt sätt att se på saker och ting.
Det handlar inte om ett minimalistiskt EU, för det som EU har åstadkommit de senaste 60 åren har varit fantastiskt, när man ser tillbaka på de konflikter som var kännetecknande för Europa de föregående tre århundradena.
När jag i dag med fasa ser på andra konfliktområden, särskilt Mellanöstern, påminner det mig om det Storbritannien där jag växte upp, precis efter kriget, och om förhållandena på kontinenten, som var ännu värre.
Detta har Europeiska unionen uppnått.
Inför framtiden måste vi dock fortsätta att bygga på de resultaten och inse att utmaningarna är en smula annorlunda.
Ett av de områden där vi kan göra störst nytta, och där vi också gör det under kommissionens och Javier Solanas framstående ledning, är utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken.
Ta till exempel det som Condoleezza Rice och Javier Solana kom överens om i går.
Europeiska unionen är nu den tredje parten i avtalet om att låta palestinier resa in i och ut från Gaza och Västbanken.
Vi har inte alltid setts av Israel som den tredje parten i sådana frågor.
Ta till exempel det vi gör tillsammans i Iranfrågan, den gemensamma deklaration som vi just har enats om med Afghanistan och den påtagliga ökningen av biståndet till Afrika.
Här kan vi se de verkliga framsteg som EU gör kollektivt.
Det är på detta område, liksom på många andra, som vi behöver göra mer och samtidigt göra en avvägning mellan vad unionen ska göra och vad de nationella, regionala och lokala organen gör inrikespolitiskt.
Herr talman!
Ordförandeskapet har varit ett stort privilegium för oss.
Jag har verkligen njutit av det, och jag ser fram mot ännu sex intressanta veckor här i Strasbourg, i Bryssel och i andra städer.
