# ID: svediakorp-gov461593
# author: Robert Goebbels, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 874
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Toppmötet i Hampton Court ledde inte till några formella slutsatser.
De löften som gavs under toppmötet riskerar att vara precis så kortlivade som de äktenskapslöften kung Henrik VIII avgav i samma palats.
Förenade kungarikets ordförandeskap gör rätt i att uppmana de 25 medlemsstaterna att genomföra reformer, investera mer i framtidsteknik och att skapa förutsättningar för ökad sysselsättning.
Det behövs fortfarande reformer, men för många EU-medborgare har ordet reform negativa associationer och är lika med förlorade arbetstillfällen och nedmontering av välfärden.
Jack Straw kritiserade nyss parlamentets ståndpunkt i fråga om arbetstidsdirektivet.
Jag råder ministern att läsa om den allra första konvention som antogs av Internationella arbetsorganisationen vid tiden för Nationernas förbund, en konvention som hade målsättningen 48 timmars arbetsvecka utan undantag.
Reformerna kommer bara att accepteras om de gör det möjligt att förbättra den allmänna välfärden.
För att det ska kunna ske måste EU ändra sin alltför pessimistiska och uppgivna inställning.
Sett utifrån fungerar EU som ett exempel.
Det sa Chiles president här förra månaden.
Men om vi får tro kommissionens meddelanden kommer EU i allt väsentligt att ha förvandlats till ett fattighus fram till år 2050.
Vem av oss kommer att kunna kontrollera om dessa panikspridande prognoser har visat sig vara riktiga 2050?
Ja, Europa kommer att ha en åldrande befolkning.
Men Japan och Ryssland kommer att få uppleva en befolkningsminskning.
Och vad kan vi säga om Kina med sin ettbarnspolitik?
Vad kan sägas om Indien och andra länder som inte kan hejda den galopperande befolkningstillväxten?
Vilket land kommer att ha de största demografiska problemen år 2020, utan att ens våga tala om 2050?
Om det finns ett område där EU skulle kunna ta efter Förenta staterna är det invandringspolitiken, som kunde vara mer generös.
En stor del av Förenta staternas extra tillväxt under den senaste tioårsperioden kommer från tillskottet av tio miljoner latinamerikaner och hundratusentals europeiska och asiatiska vetenskapsmän.
För två veckor sedan beslöt den amerikanska senaten att ytterligare 330 000 arbetstillstånd, gröna kort, skulle utfärdas årligen till högt kvalificerade invandrare.
EU: s konkurrensförmåga är ett ständigt bekymmer.
När EU jämförs med andra i fråga om konkurrensförmåga per timme och särskilt dess industriella konkurrensförmåga är det uppenbart att vi lätt slår Förenta staterna på de flesta ekonomiska områden.
Detta erkänns i kommissionens meddelande om industripolitiken.
Internationella investeringar går fortfarande i första hand till och kommer i första hand från Europeiska unionen.
År 2003 var de 15 dåvarande medlemsstaternas investeringar fyra gånger högre i de tio nya länderna än i Kina, som tog emot endast 3,8 procent av de europeiska investeringarna.
Så låt oss sluta frukta Kina.
Det är bara naturligt att ett land med 1,3 miljarder invånare står för en större andel av den internationella handeln, men i absoluta tal ökar EU: s andel av den internationella handeln, även om vissa branscher upplever svårigheter.
Men 90 procent av vår handel bedrivs inte med låglöneländer utan med utvecklade länder.
Globaliseringen är ett fantastiskt tillfälle att minska fattigdomen i världen.
Under 50 år har tillväxten i den internationella handeln varit snabbare än världens BNP-tillväxt.
Detta visar att utrikeshandeln inte är ett spel utan insatser, utan att den har gjort det möjligt för miljontals människor att ta sig ur fattigdomen, samtidigt som den har varit till godo för konsumenterna i de rika länderna.
Det är faktiskt våra konsumenter som genom att köpa de billigaste produkterna tvingar våra tillverkare att bli mer konkurrenskraftiga.
EU är fortfarande den ledande exportmakten i världen, med Tyskland, Frankrike och Italien i spetsen.
Ändå har dessa tre länder ingen intern tillväxt.
Deras medborgare sparar rekordbelopp.
Amerikaner och britter å andra sidan konsumerar och skuldsätter sig i farligt hög grad.
För att få ny fart på tillväxten måste vi återupprätta EU-medborgarnas förtroende.
Det finns inget alternativ till marknaden, men marknaden kan inte skapa den solidaritet som är den europeiska modellens främsta kännetecken.
Det krävs politisk vilja för att skapa mer solidaritet mellan våra länder och inom våra länder.
Politik handlar alltid i grund och botten om resurser, och här håller jag med José Manuel Barroso.
Det är dessa budgetmässiga resurser som EU saknar i högsta grad.
Tony Blair gör rätt i att uppmana oss att investera mer i forskning och universitet.
Det betyder att EU: s budget bör ges mer resurser än den futtiga 1 procent av BNP som en del stora länder, med Storbritannien i spetsen, vill bevilja.
Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill bedöma ordförandeskapet utifrån dess förmåga att lägga fram en realistisk men mer generös budgetplan.
Toppmötet i december måste bli toppmötet för förnyad solidaritet.
Ett kraftfullt åtagande från de 25 medlemsstaterna om en samordnad återhämtningspolitik och ökade nationella och transeuropeiska infrastrukturinvesteringar kommer att göra det möjligt för EU att få igång tillväxten igen, vilket är en förutsättning för att skapa acceptans för svåra strukturreformer.
Det är tillväxten som ska skapa stabilitet och inte tvärtom.
