# ID: svediakorp-gov461589
# author: Jack Straw, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,821
# sentences: 121
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det är en stor ära att få tala inför detta parlament igen – jag vet att en väldigt högkvalitativ grupp av parlamentariker är här.
I alla parlament talar man ibland inför väldigt många och ibland inför färre.
Jag tolkar detta som ett fullt stöd för all politik som både Förenade kungarikets ordförandeskap och Förenade kungariket har följt i frågor som budgeten, vilken jag återkommer till om en stund.
Detta är den 48: e gången som en minister från den brittiska regeringen talar inför parlamentet sedan det brittiska EU-ordförandeskapets början, och med sex veckor kvar gläder det mig att berätta att många fler ministrar är på väg.
Det visar hur viktigt vi anser att parlamentet är.
Idag vill jag berätta om det informella mötet vid Hampton Court.
Ni känner redan till mycket av det, men det som man åstadkom för tre veckor sedan var viktigt.
I början av sommaren visade EU: s befolkning tydligt att de var missnöjda med den riktning som EU hade.
De kände sig isolerade från EU: s politik och politiker.
Vid Hampton Court tog EU: s ledare ett stort steg mot att lämna ett svar på den frågan genom att nå en bred överenskommelse om en riktning för EU: s ekonomiska politik och socialpolitik.
Mycket av förarbetet hade förstås redan gjorts av Europeiska kommissionen genom det utmärkta meddelandet ” Europeiska värderingar i en globaliserad värld ”.
Till ordförande José Manuel Barroso skulle jag vilja säga att meddelandet var ett av de bästa och mest insiktsfulla meddelanden jag har läst på tre år om framtiden för EU och dess länder.
Med 20 miljoner arbetslösa i EU och en arbetslöshet bland unga på 18 procent är huvuduppgiften för oss alla som tror på den europeiska sociala modellen att åter sätta EU i arbete och ge våra medborgare verktygen för att konkurrera på den globala marknaden.
Utifrån ett antal specifika strategier identifierade toppmötet vid Hampton Court sex nyckelområden där medlemsstaternas och kommissionens gemensamma krafter kan stärka EU: s ekonomiska välstånd och gemensamma säkerhet.
Det första är forskning och utveckling.
Vi behöver en stark teknisk grund om de europeiska företagen fortsatt ska kunna ligga före konkurrenterna, särskilt konkurrenterna i de asiatiska ekonomierna.
Det andra är investeringar i våra universitet.
Vi ligger efter Förenta staterna och i vissa viktiga avseenden även Kina och Indien.
Det tredje är att leva upp till de demografiska förändringarna i Europeiska unionen.
EU har just nu fyra personer i arbetsför ålder per varje pensionär, men under de kommande årtiondena kommer det att sjunka från 4: 1 till bara 2: 1.
Vid det informella toppmötet kom EU: s ledare överens om att förhållandet mellan laglig migrering och EU: s framtida ekonomiska behov måste undersökas närmare.
Den fjärde frågan var energin.
Hur hanterar vi ett ökande globalt energibehov när tillgången förblir svag?
Vid toppmötet tillstod man att lösningen kräver åtgärder på flera plan.
Vi måste variera våra energikällor och närma oss de nuvarande stora energileverantörerna på ett mer sammanhållet sätt.
Vi måste använda vår marknadskapacitet och vår makt som användare gentemot dem som är leverantörer.
Vi måste också sträva efter energieffektivitet och rena tekniker och utveckla en mer uppriktigt öppen energimarknad inom EU.
Den är öppen i vissa länder, men inte i alla, och det är inte vad jag kallar en öppen marknad.
Det femte är EU: s arbete för global säkerhet.
När det gäller lagring av kommunikationsuppgifter har parlamentet möjlighet att ingå i EU: s gemensamma ansvar att stifta lagar som ökar säkerheten för våra medborgare och som ställer kriminella inför rätta.
Det finns en strategi mot terrorism som kommer att visa hur vi hanterar radikaliseringen, hur vi skyddar infrastrukturen och hur vi upprätthåller bättre informationsutbyte.
Vi måste också kämpa mot illegal invandring och förstärka våra gränser, samtidigt som vi ser till att utnyttja fördelarna med laglig migration för EU och utvecklingsländerna.
Slutligen kom man på toppmötet överens om att Javier Solana, tillsammans med ordförandeskapet, skulle fortsätta att arbeta med de gemensamma säkerhetspolitiska frågorna om försvar och säkerhet.
Det finns specifika förslag för forskning och utbildning inom detta område som kan fylla luckorna i vår kapacitet.
Vi måste även förbättra ramarna för krishantering vid katastrofer och försöka öka finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).
I december kommer vi för övrigt att publicera en omfattande strategi för Afrika.
Det kommer att lämnas delrapporter inom alla områden till Europeiska rådets möte i december och slutrapporter under det österrikiska ordförandeskapet under den första halvan av nästa år.
Jag är säker på att kommissionen kommer att ha åsikterna från de relevanta parlamentsutskotten i åtanke helt och hållet när dessa rapporter skrivs.
Detta var mer detaljerat vad som diskuterades vid Hampton Court.
Men nu när vi har nått en bred överenskommelse om riktningen för ett modernt EU måste vi också få den rätta budgetplanen för att genomföra dessa sociala och ekonomiska prioriteringar.
Ordförandeskapet har åtagit sig att arbeta för en budgetöverenskommelse i december, men vi vet allihop att det kommer att bli väldigt svårt att nå en sådan överenskommelse.
I juni förkastade fem medlemsstater den föreslagna budgeten.
Nästa månad måste alla 25 vara överens.
Därför har vi en del tuffa förhandlingar framför oss.
Med det i åtanke siktar vi på att lägga fram utförliga förslag i början av december för diskussion vid en utrikesministerkonklav.
Det kommer att krävas förändringar på tre huvudområden.
För det första måste vi ge EU: s budget en ny riktning för att garantera att den motsvarar 2000-talets alla utmaningar.
Därför behövs en tydlig tidsplan för att se över alla aspekter av inkomster och utgifter och en noggrann koll på varifrån pengarna kommer, hur de används och hur vi redovisar dem.
Att misslyckas med att avsluta EU: s bokföring för det elfte året i rad, vilket är väldigt dåligt, påverkar klimatet i debatten och i opinionen om hela EU i varenda medlemsstat.
Alltså måste den nya riktningen omfatta klara mål för hur EU: s medel ska användas i framtiden och för hur användningen ska redovisas, vilket är nödvändigt för att skattebetalarna ska ha förtroende för vad EU gör, och den måste öppna tydliga vägar för den framtida reformeringen av EU: s politik.
För det andra måste vi ändra utgiftsstrukturen från den 1 januari 2007 från vad som föreslogs i det senaste förhandlingspaketet i juni, och särskilt beakta medlemsstaternas nyligen genomförda diskussioner om de förslag som kommissionens ordförande José Manuel Barroso lade fram den 20 oktober.
För det tredje måste konsekvenserna av alla föreslagna ändringar av beslutet om egna tillgångar, alltså av den summa som medlemsstaterna betalar till EU: s budget, anses vara rättvisa och balanserade i alla medlemsstater.
För att göra detta möjligt krävs betydande förändringar i avtalen som föreslogs i juni, vilka rör Förenade kungariket bland andra medlemsstater.
Jag vill inte att någon ska bli överraskad.
När jag säger betydande förändringar, så menar jag betydande förändringar.
Utan betydande förändringar tvivlar jag på att en budget kan bli av.
Men med förändringarna å andra sidan tror jag att vi kan föra förhandlingarna framåt, och som ordförandeskap är vi engagerade för att nå en överenskommelse, och vi ska göra allt vi kan för att nå fram.
Än så länge har jag i stort sett talat om EU: s svar på globaliseringens utmaningar utifrån vad vi ska göra, vilka strategier vi ska anta och vilken budget vi ska komma överens om.
Men globaliseringen utgör inte bara ett hot mot Europa utifrån vad vi gör, utan även utifrån hur vi gör saker.
Som jag tidigare har antytt finns en växande klyfta mellan politiken i EU och befolkningen i EU.
Det är just denna fråga som står i fokus vid en konferens i Haag i morgon, där den nederländska och den brittiska regeringen står som gemensam värd.
Vid konferensen ” Sharing Power in Europe ” ska man titta närmare på hur regionala och nationella parlament kan arbeta mer effektivt med EU-institutioner som Europaparlamentet, och hur vi kan hitta den rätta balansen för åtgärder på regional, nationell och europeisk nivå för att ge våra medborgare bästa resultat.
Jag vill varmt tacka Nederländernas premiärminister Jan Peter Balkenende, för att han först och främst föreslog att en sådan konferens borde hållas, vilket han gjorde vid Europeiska rådets möte i juni, och vår kollega Bernard Bot, Nederländernas utrikesminister, som har hjälpt det brittiska ordförandeskapet att föra denna fråga framåt och agera värd för morgondagens konferens.
En del av arbetet måste vara att föra EU närmare medborgarna och göra lagstiftningen i EU enklare och mer relevant.
I och med att globaliseringen har gjort det svårare för folket i EU att relatera till unionens institutioner så har även de människorna, våra medborgare, blivit mer kritiska mot lagstiftningens karaktär i EU.
De har mycket svårare att acceptera en statligt styrd regim och mer högröstade i sin tro på att lagstiftningsmetoderna inte kan, och inte bör, vara ställföreträdare för utfallet.
Något som är typiskt för alla parlament och unioner, men särskilt för EU, är att metoden alltför ofta har setts som detsamma som utfallet.
Så är inte fallet.
Företagen, de icke-statliga organisationerna och medlemsstaterna vill ha nya europeiska lagar för att till exempel stävja illojal konkurrens, skydda miljön och förbättra våra rättssystem.
Men de vill ha åtgärder som förbättrar våra liv, och inte försvårar dem.
Standardisering och harmonisering ger inte automatiskt ett mervärde.
Tack vare kommissionens arbete under ordförande José Manuel Barrosos ledning finns det nu flera ljuspunkter.
Kommissionen har till exempel lyssnat på vad företag och privatpersoner vill, och den har föreslagit en lättare tillsynsgrad på området finansiella tjänster.
Det kommer att bidra till att främja en globalt konkurrenskraftig europeisk finanssektor.
Kommissionens treåriga åtgärdsprogram för att förenkla regelverket är ett annat mycket välkommet steg, liksom att man har insett att EU inte alltid behöver blanda sig i de områden där man tidigare gjort det.
Därför kom beslutet att slopa ett direktiv från 1968 som reglerade antalet och storleken på kvistar i virke.
Det kanske fanns anledning för EU att reglera antalet och storleken på kvistar i virke för 37 år sedan.
Men i dag bör vi kanske istället överlåta det till medlemsstaterna eller lita på omdömet hos dem som köper virke från en virkesleverantör.
Varför inte?
Förslaget om att se över om vi kan förenkla arbetsgivarnas skyldighet att lämna rapporter om att fastställda regler efterlevs utifrån 20 olika direktiv om arbetsmiljö borde minska bördan för arbetsgivarna och ge dem mer tid att ägna sig åt arbetstagarnas behov, och kanske skapa arbetstillfällen, än åt pappersarbete.
Som medlagstiftare har Europaparlamentet en livsviktig roll i allt detta.
Låt oss ta förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (REACH), som föranledde en del uppståndelse utanför när jag kom in och enligt vad jag har hört en del uppståndelse här inne.
Det är kontroversiellt hur långt man reglerar den europeiska kemikalieindustrin för att skydda konsumenten.
Ingen av oss vill bli kemikalieförgiftad, men jag menar ändå att EU: s resultat på området är exemplariskt och inte sämre än något annan i hela universum.
I en globaliserad värld, där hinder har rivits, vill ingen av oss heller se EU: s kemikalieindustri tvingas ner på knä, så att lagstiftningen, som är väldigt bra, till slut styr en industri som inte längre finns, utan ersätts av industrier runt om i världen, som Kina, Indien och annorstädes, där lagstiftningen är mycket sämre än den vi har idag.
Det är detta dilemma som parlamentet och alla våra medborgare står inför.
Vi måste identifiera de svåra fallen.
De föreslagna ändringarna i direktivet om arbetstid är bra exempel på välmenande lagstiftning som inte uppnår vad förändringarna är ämnade att göra, och där metod och utfall har blivit sorgligt förväxlade.
Vi är alla överens om att EU: s arbetsmarknader måste anta ordentliga normer för arbetarskydd.
Européerna måste ha rättigheter på arbetsplatsen, men de måste även ha arbeten där de kan utnyttja de rättigheterna.
Min premiärminister sa nyligen att vi hoppades kunna lösa de kvarstående frågorna i detta direktiv under vårt ordförandeskap, och det är fortfarande vårt mål.
Vi måste vara klara över karaktären på de utmaningar som vi har att ta itu med.
Direktivet om arbetstid rättfärdigas genom att det antas handla om hälsa och säkerhet, vilket det till viss del gör, men strikta begränsningar av det totala antalet utförda arbetstimmar är inte lösningen.
Förenade kungariket har bland den bästa arbetsmiljöstatistiken hela i EU.
Eftersom ni undrar är vi näst bäst när det gäller förlorade arbetsdagar på grund av skada och, om jag minns rätt, den tredje bästa när det gäller dödsfall på arbetsplatser.
Vi har genom vår statistik visat att en god arbetsmiljö beräknad på utfallet är fullständigt kompatibel med flexibla arbetsmarknader och flexibel arbetstid.
Strikta alleuropeiska begränsningar av arbetstiden kommer inte att ge hälsa och säkerhet för arbetskraften, särskilt inte när regleringarna tillämpas ojämnt.
Som jag ser det har vissa europeiska partner med rätta uttryckt en djup oro över att det finns andra medlemsstater där arbetstidsbegräsningarna tillämpas per avtal, och inte per arbetare.
Vissa av de länderna är desamma som menar att det måste finnas strikta begränsningar, men när det gäller tillämpningen inom de egna länderna slingrar man sig och istället för att tillämpa dem per arbetare, som måste vara grunden för hälsa och säkerhet, tillämpar man dem per avtal.
Om någon därför har två avtal, alltså en person med två arbeten, kan de klara sig undan begränsningen helt oreglerat och oskyddat.
Detta är obegripligt ur ett arbetsmiljöperspektiv.
Det är obegripligt ur ett praktiskt sysselsättningsperspektiv.
Det är obegripligt med tanke på EU: s anseende när det gäller att tillämpa rättvisa och förnuftiga föreskrifter i hela EU.
Vi måste hitta sätt att genomföra och verkställa direktivet så att det passar behoven på alla arbetsmarknader.
Vi måste se till att alla arbetstagare har godtagbara anställningsskydd och att ingen tvingas in i en ekonomisk gråzon på grund av stelheten i detta direktiv, för det är vad som håller på att hända.
Den nakna sanningen om direktivet är att vi, genom att försöka återställa de europeiska begränsningarna och normerna, riskerar att kränka vissa individuella arbetstagares rätt att arbeta de tider som de vill.
Vi kommer otvivelaktigt att begränsa arbetsgivarnas flexibilitet att anpassa sig till verksamhetsförändringar och säsongsbestämda behov, och därigenom kommer vi att hota de arbetstillfällen som arbetstagarna är beroende av.
Det kan inte vara rätt.
Det är livsviktigt att arbetstagarna känner sig säkra och ordentligt skyddade på arbetsplatsen.
Det handlar om bra företagande lika mycket som om bra politik.
Vi måste bedöma hur mycket av detta som kan åtgärdas på EU-nivå och hur mycket vi kan lita på att de nationella regeringarna, arbetsgivarna och fackföreningarna kommer överens om en strategi som speglar arbetsmarknadstraditionerna och goda rutiner inom de enskilda medlemsstater och över hela EU.
Minimilönen, som är ytterligare en aspekt inom sysselsättningspolitiken som jag råkar tro starkt på, har trots allt alltid varit medlemsstaternas ansvar.
Jag menar att det är helt i sin ordning.
Nu är det dags att också överlämna ännu fler frågor om arbetstiden till medlemsstaterna.
Enligt min mening är detta ett utmärkt exempel på ett område där EU måste gå framåt med en lättare inställning genom att ta oss an utmaningarna att försöka arbeta närmare våra medborgare.
När Förenade kungariket tog över ordförandeskapet i EU tog vi också över behovet av att föra en bred debatt om EU: s framtid.
Toppmötet vid Hampton Court var en viktig del i den debatten, men debatten är långt ifrån över.
Processen att bygga ett modernt och tryggt EU kommer att ta ännu längre tid.
Det här är en resa som regeringarna, politikerna och parlamenten, inklusive Europaparlamentet, inte kan göra ensamma.
Vi måste föra fram fördelarna med EU till folket i EU och få folket med oss.
