# ID: svediakorp-gov461481
# author: Kathy Sinnott (IND/DEM ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 409
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill göra en sammanfattning av situationen.
Två kärnkraftverk har blivit föråldrade och riskabla och måste avvecklas.
Kostnaden för att stänga dessa anläggningar är närmare 2 miljarder euro.
Det löpande underhållet vid de nedlagda anläggningarna kommer att kräva ett arbete som utförs av en expertgrupp under åtskilliga decennier eller kanske upp till ett helt århundrade.
Detta måste göras, och vi har fått veta att det är EU som ska göra det.
Forna misstag är kostsamma.
Den enda positiva innebörden av denna ödesdigra situation är att den tjänar som en lärdom för framtiden.
Kommer vi att betrakta den så?
Kommer vi att dra lärdom av följderna av vår flört med kärnkraften?
I de länder som beslutar sig för att privatisera sina anläggningar eller att förändra äganderätten spelar man ett riskabelt spel med den obehagliga frågan om vem som ansvarar för att betala kostnaderna för avvecklingen.
Vi vet att ett kärnkraftverk inte består i det oändliga, men tar vi hänsyn till detta innan de upprättas?
Avvecklingskostnaderna bör finnas med i beräkningen redan från början, och sedan måste någon träda fram och ta ansvaret för den ekonomiska och organisatoriska bördan av att rensa upp det kärnavfall som blir kvar.
För tjugoåtta år sedan sa den dåvarande industri- och handelsministern Des O ’ Malley att Irland inte skulle klara sig utan kärnkraft.
Vi fick veta att vi skulle sitta i mörker utan belysning, att vi skulle vara tvungna att överge våra mjölkmaskiner och gå tillbaka till att mjölka för hand och att vi skulle ha elransonering.
Eftersom det irländska folket tänkte på framtiden sa de nej.
De tog hänsyn till den sorts problem som vi nu står inför när vi ska avveckla de två anläggningar som vi talar om och flera andra föråldrade kärnkraftsvidunder.
Irland stängdes inte ned på grund av frånvaron av kärnkraft.
Vi har fortfarande ingen kärnkraft, och vi har den starkaste ekonomin i EU.
Den irländska ekonomin har utvecklats kraftigt trots att landet inte har kärnkraft.
Jag vill hylla de irländska kärnkraftsmotståndarna.
Jag vill också ta tillfället i akt och uppmana beslutsfattare att ta hänsyn till erfarenheterna från Litauen, Slovakien och Irland innan de beslutar att upprätta den nya generationens kärnkraftverk.
Det finns bättre, säkrare och billigare sätt att få hjulen att snurra och ha lyset på.
