# ID: svediakorp-gov461273
# author: Guido Sacconi (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-11-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 981
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
När jag lyssnade till anförandena av de två kommissionsledamöterna och Lord Bach, som företrädde det brittiska ordförandeskapet, tänkte jag på den långa resa vi har varit tvungna att göra för att nå hit.
Ni har själva hört hur nära varandra de tre institutionernas ståndpunkter nu ligger.
Jag tror att jag kan säga att det beträffande registrering, godkännande och andra aspekter som nämnts inte finns några betydande skillnader i huvudfrågorna.
Det är svårt att sammanfatta denna långdragna process på några få minuter, trots att detta är den längsta talartid jag har fått sedan jag blev ledamot av Europaparlamentet.
Jag ska därför endast säga några ord om de två huvudbegreppen: balans och ansvar.
Dessa ord dök upp i mina tankar under veckoslutet som jag nästan helt ägnade åt självrannsakan.
Särskilt mot bakgrund av kritiken förra veckan mot kompromissen som jag undertecknade undrade jag faktiskt om jag hade fattat rätt beslut och om balans verkligen hade uppnåtts, och jag kan med gott samvete svara ja.
Vi har inte bara säkerställt balans, utan också förstärkt balansen mellan de två viktiga faktorer som ligger oss alla varmt om hjärtat, nämligen skydd av folkhälsan och miljön å ena sidan och bevarande av den europeiska industrins konkurrenskraft å andra sidan.
Det är lättare att uppnå en sådan balans när man godkänner en politisk resolution, eftersom man då endast arbetar med ord.
Att uppnå balans i en så betydelsefull förordning där så många intressen påverkas, vilka är i konflikt med varandra, är däremot betydligt svårare.
Under sådana omständigheter är det faktiskt också nödvändigt att ta hänsyn till viktig teknisk information, som är av stor betydelse.
Ur detta perspektiv känner jag att jag har gott samvete.
När det gäller folkhälsan och miljön – jag kommer att begränsa mig till att endast ta upp några få förbättringar av kommissionens förslag som jag anser särskilt viktiga – kan vi ta registreringen av långlivade bioackumulerande ämnen som exempel.
Eftersom det naturligtvis har varit föremål för parlamentets godkännande ska vi också införa kemikaliesäkerhetsrapporten även för ett lägre antal ton, även om det endast gäller de farligaste ämnena.
Om parlamentet godkänner den ståndpunkt som antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelsskydd på torsdag ska vi definiera en mekanism för godkännande vid ersättning av de farligaste ämnena, vilken är mycket lik den mekanism som det brittiska ordförandeskapet presenterade för en kort tid sedan.
Jag är särskilt stolt över detta.
Beträffande företagen ska jag endast nämna de viktigaste saker som genomförts.
Bevisbördan behålls, men vi har gjort registreringsförfarandet mer flexibelt för intervall med lägre antal ton och har infört en mycket viktig egenskap för små företag, nämligen gemensamt utnyttjande av data, vilket har blivit obligatoriskt utom för vissa mekanismer för undantag.
Jag vill också påminna om att vi tillsammans med Hartmut Nassauer i elfte timmen förlängde perioden för dataskydd samt för forskning och utveckling.
Jag anser att allt detta är konkreta åtgärder som går i rätt riktning.
I detta sammanhang skulle jag, herr Nassauer, också vilja säga att jag under mitt veckoslut med eftertanke och självrannsakan var lite besviken över att ni, efter det att vi tillsammans hade undertecknat kompromissen, ansåg det lämpligt att också lägga fram era tidigare ändringsförslag.
Jag måste i detta sammanhang säga att om vår kompromiss olyckligtvis inte skulle godkännas kommer jag naturligtvis att stödja det andra blocket (nummer 2).
Jag är optimistisk i denna fråga.
Jag går nu över till mitt andra huvudbegrepp, ansvar, och jag skulle till detta vilja lägga till ordet självständighet.
Vi har utsatts för många påtryckningar, visserligen rättmätiga påtryckningar, rörande de intressen som vi alla på något sätt måste företräda när vi söker uppnå den bästa möjliga kompromissen som kan godtas av en majoritet i parlamentet.
Vi har kommit nära detta mål, och under tiden har de olika institutionernas ståndpunkter, särskilt de två lagstiftande institutionernas, rådets och parlamentets ståndpunkter, närmat sig varandra i mycket hög grad.
Jag anser att det nu är parlamentet som har bollen, så att säga.
Vi är medvetna om att det finns svårigheter kring många aspekter rörande den europeiska integrationen för närvarande.
I dag kan parlamentet dock sända ett starkt, tydligt budskap om ett ämne som är mycket betydelsefullt för medborgarna, företagen och fackföreningarna och som rör förmågan att fatta beslut och nå en kompromiss som på ett så bra sätt som möjligt definitionsmässigt företräder alla berörda parters önskemål.
Herr talman!
Mitt arbete har nu slutförts.
Jag kommer naturligtvis att uppmärksamma omröstningslistan under de kommande timmarna, men låt oss säga att den största delen av mitt arbete är genomfört.
Som Lord Bach och kommissionsledamot Günter Verheugen sa tidigare, måste vi nu ta tillfället i akt att påskynda beslutsfattandet och lagstiftningsförfarandet i denna fråga som vi har ägnat så mycket tid åt.
Jag sa nyligen att en överenskommelse är som en frukt.
Om den inte plockas vid rätt tidpunkt, när den är mogen, ruttnar den och blir dålig.
Sedan i morse har jag haft ett äpple i min ficka.
Det är inte vackert, det är litet och täckt av märken eftersom det har odlats ekologiskt och inte innehåller några svampmedel, men jag tror att det kommer att smaka väldigt gott, och därför ska jag äta det senare.
Jag uppmanar följaktligen parlamentet att plocka denna frukt.
Om vi gör det hjälper vi också de andra institutionerna, särskilt rådet, att till slut avsluta detta ärende och sända det budskap som jag tidigare talade om.
