# ID: svediakorp-gov460944
# author: Richard Seeber, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 681
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Diamandouros!
Jag välkomnar ombudsmannens årsrapport och skulle också vilja gratulera min kollega Manolis Mavrommatis till hans förslag.
Det råder inget tvivel om att ombudsmannen är ett av de viktigaste instrumenten för att säkerställa medborgarnas ställning i kontakterna med institutionerna.
Alltid när människor har kontakter med stora administrativa enheter är en oberoende, rak och framför allt fri extern övervakning ovärderlig.
Det är förmodligen ingen slump att det var de skandinaviska länderna som på ett mycket tidigt stadium skaffade sig ett sådant instrument och att man redan 1970 hade tankar på att skapa ett sådant organ inom gemenskapen, något som till sist blev verklighet genom Maastrichtfördraget.
Ursprungstanken var att Europeiska ombudsmannen skulle fungera som en parlamentarisk kommissionsledamot som huvudsakligen skulle komma med råd och övervaka.
I praktiken har utvecklingen emellertid gått snabbt, och ombudsmannen fungerar i dag som extern övervakare av EU: s offentliga förvaltning och uppmärksammar återkommande missförhållanden.
Om man tittar på siffrorna över klagomål ser man att de hela tiden ökar.
Jag anser emellertid inte att det i första hand betyder att EU: s förvaltning har försämrats utan att fler och fler medborgare försöker utöva sina rättigheter.
Därför är det inte lika betydelsefullt att de otillåtliga klagomålen ligger kvar på en konstant hög nivå, i genomsnitt 70 – 75 procent.
Vad detta däremot tyder på är att någon anser att de har utsatts för orättvis behandling och vill göra något åt det.
Om detta inte är något man gör varje dag är det inte alltid så enkelt att hitta rätt form och människor frågar sig själva saker som: ” Har jag lämnat en heltäckande beskrivning av fakta i ärendet? ”, ” Varför anser jag egentligen att jag har något att klaga på? ”, ” Vilken rättighet har kränkts? ”, ” Vilken institution bör reagera? ”.
De otillåtliga klagomålen bör därför ge oss tillfälle att fundera på hur vi kan skapa system som snabbt och utan byråkrati ger allmänheten ett tydligt och övertygande svar eller början till en lösning.
Därför förtjänar ombudsmannens ansträngningar för att skapa mer sammanhållna nätverk mellan nationella organ för klagomål och mellan dessa och ombudsmannen vårt helhjärtade stöd.
Detsamma gäller hans ansträngningar för att förbättra kommunikationen.
Det är endast på så sätt vi kan möta medborgarna där de nu befinner sig och stilla en del av den oro de känner inför en gemenskap som tyvärr fortfarande till största delen är en anonym enhet.
I detta avseende finns det ett antal uppgifter som definitivt ligger på EU.
Det behöver förbättra sin administration, öka öppenheten, snabba upp förfarandena och förenkla tillgången till lagstiftningen, inte minst genom icke-juridiska instrument som ombudsmannen själv eller parlamentets utskott för framställningar.
Därför är jag inte heller speciellt nöjd med det avsnitt i förslaget till betänkande som har rubriken ” Reflexioner kring hur ombudsmannens roll har utvecklats ”, där det finns en hänvisning till vår tid ” då det pågår en debatt om bristerna från EU-institutionernas och de nationella regeringarnas sida när det gäller att informera människorna i unionen, efter de båda olyckliga folkomröstningarna om konstitutionsfördraget i Frankrike och Nederländerna ” och mer av samma slag.
Vad betyder detta?
Detta handlar givetvis inte så mycket om ett utbildningsmisslyckande som om frågan om hur vi kan förbättra gemenskapens kommunikation och politik.
Det handlar inte om vårt mästrande förkunnande av saker som befolkningen i stort inte stöder.
I detta avseende ger betänkandet oss både en lägesanalys och ett uppdrag.
Uppdraget är inte enbart att fastställa förbättrade regler som allmänheten stöder utan även att samtidigt se till att de genomförs på rätt sätt, samtidigt som ett av dessa instrument, nämligen ombudsmannen, utrustas med de befogenheter och det ansvar som krävs för att han ska kunna utföra sin övervakning på ett oberoende sätt, utan hänvisning till domstolarna, gratis och på ett medborgarvänligt sätt.
