# ID: svediakorp-gov460925
# author: Francisco José Millán Mon (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 584
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Medelhavsområdet är viktigt för medlemsstaterna och för Europeiska unionen som helhet.
Det är uppenbart att länderna vid Medelhavets södra kuster inte har nått samma nivå i fråga om politisk utveckling och / eller ekonomiskt välstånd.
Ändå måste de flesta av dessa länder ta itu med olika brister i större eller mindre utsträckning.
Det rör sig om politiska brister såsom brist på demokratisk utveckling och begränsad pluralism.
Det handlar också om ekonomiska brister, eftersom vi talar om föråldrade ekonomier som inte har förmåga att skapa sysselsättning för en växande befolkning och som inte är tillräckligt attraktiva för att dra till sig de nödvändiga utländska investeringarna.
Och det handlar om sociala brister såsom stor fattigdom och social ojämlikhet, analfabetism, diskriminering av kvinnor – vilket har nämnts – och de offentliga institutionernas bristande kapacitet som får negativa följder för hälsan, utbildningen, ekonomin, gränskontrollerna och mycket annat.
Medelhavsområdet måste därför prioriteras av unionen, inte bara på grund av de många historiska, politiska, ekonomiska och sociala banden mellan länderna på båda sidor om Medelhavet, utan också av andra skäl som till exempel säkerhet, inbegripet hotet om terrorism, eller den utmaning som invandringen innebär.
Det är därför viktigt med samarbete mellan båda sidor, ett samarbete som måste omfatta ett mycket brett spektrum av olika verksamheter.
Samarbetet måste ske i båda riktningarna – jag upprepar – i båda riktningarna.
Problemen i dessa grannländer påverkar oss eftersom vi har en gemensam framtid.
Det är omöjligt att skapa en mur mellan Medelhavets norra och södra kuster, i synnerhet i dagens globaliserade värld.
Vi måste därför stärka våra förbindelser med dessa länder, stimulera dem och hjälpa dem att bemästra de svårigheter jag nämnde tidigare.
I det betänkande som vi kommer att godkänna i morgon understryks därför behovet av politisk, ekonomisk, social och institutionell modernisering och även förbättringar i fråga om de mänskliga rättigheterna.
I detta avseende välkomnar jag kommissionsledamotens ord och den betydelse hon tillmäter dessa frågor.
Vi behöver incitament till reformer i länderna längs Medelhavets södra kuster, och detta anser jag att vi alla bör vara eniga om.
Europeiska unionen får inte enbart bekymra sig om stabiliteten i dessa länder.
Stabiliteten får trots allt inte tjäna som ursäkt för att inga framsteg görs.
Om vi hävdar att det behövs reformer i våra länder, hur kan vi då avstå från att kräva reformer i deras länder?
Dessa länder måste utvecklas.
I annat fall kommer problemen att öka, och de politiska och ekonomiska kriserna – även på området invandring och säkerhet – kommer bara att öka, och till sist blir det bristen på reformer som leder till instabilitet.
Därför är Barcelonaprocessen och den europeiska grannskapspolitiken viktiga.
De måste vara grundläggande instrument för unionen, för det första för att visa dessa länder att de är prioriterade i vår utrikespolitik, och naturligtvis för att hjälpa dem och kräva att de också ska samarbeta med oss på ett trovärdigt sätt för att lösa de problem som berör oss, och slutligen för att stimulera dem att genomföra reformer som kan leda till välstånd, frihet och slutligen större stabilitet för dessa länder och därigenom för hela Medelhavsområdet.
Jag vill att nästa toppmöte i Barcelona ska anta utmaningen och jag vill naturligtvis avslutningsvis tacka Anneli Jäätteenmäki för hennes insatser.
