# ID: svediakorp-gov460885
# author: Benita Ferrero-Waldner, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,027
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
Förra månaden gick närmare 7 miljoner afghaner till valurnorna för att välja ett parlament, för första gången på 36 år.
Det var kulmen på en politisk övergångsprocess som man enades om i Bonn för fyra år sedan.
Jag besökte Afghanistan i början av september för att studera valförberedelserna och själv se det konkreta resultatet av vårt bistånd på plats.
Jag hade också möjlighet att diskutera de utmaningar som ligger framför oss och nästa fas av stabiliseringsprocessen såväl med president Hamid Karzai och hans ministrar som med det civila afghanska samhället och med FN.
Därför vill jag ta tillfället i akt att säga några ord om valet, förberedelserna för perioden efter Bonn och det framtida förhållandet mellan EU och Afghanistan.
Europeiska unionen har stött valet i Afghanistan nyligen på flera sätt.
Det är ingen överdrift att säga att valet inte kunde ha skett utan Europeiska unionen, däri inbegripet medlemsländernas bidrag.
Vi finansierade 40 procent av budgeten för valet och bidrog med 159 miljoner euro.
Vi har också försökt öka insynen genom ett valobservatörsuppdrag från EU under ledning av Emma Bonino, som är här i dag.
Valobservatörerna har följt utvecklingen sedan juli.
De har också kunnat dra nytta av samarbetet med en observatörsdelegation från parlamentet under ledning av José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, som också är här i dag.
Vi kan nog säga att EU: s valobservatörsuppdrag var den största enskilda internationella observatörsgruppen i landet.
Dess närvaro var högst betydelsefull.
Valobservatörerna har, i sitt preliminära utlåtande, rapporterat att själva valdagen var i det stora hela lugn, att processen fram till valdagen allmänt hade skötts bra och att valet utgjorde ett steg framåt för den demokratiska utvecklingen i Afghanistan.
Men man tog också upp ett antal problem, t.ex. hela valkampanjen, valet av valsystem och hanteringen av klagomål.
Jag har förstått att valfusk och oegentligheter har upptäckts i vissa provinser under rösträkningen.
Valobservatörerna har uppmanat valmyndigheterna att skyndsamt ta itu med dessa frågor.
Jag skulle vilja gratulera Emma Bonino till det förträffliga arbete hennes grupp har uträttat hittills.
Jag ser fram mot den slutliga rapporten som kommer att innehålla en heltäckande utvärdering av hela valförfarandet liksom rekommendationer inför kommande val.
Emma Bonino kommer att resa till Kabul på nytt före årets slut för att lägga fram rapporten för berörda parter.
Vad följer då härnäst, efter Bonnprocessen?
Afghanistan har haft en lång väg att gå sedan talibanregimen föll.
Jag är stolt över att Europeiska kommissionens bistånd har haft en påtaglig effekt.
Vi har fullföljt arbetet med en kombination av synlig återuppbyggnad, hållbar kapacitetsutbyggnad och förbättringar i det vardagliga livet för det afghanska folket.
Vi är på väg att överlämna den summa om 1 miljard euro som vi utlovade i Tokyo för tiden 2002 – 2006.
Om vi tänker tillbaka på det kaos, den förödelse och det förtryck som rådde i Afghanistan för fyra år sedan är det uppenbart att landet har gjort framsteg.
Fem miljoner barn är åter tillbaka i skolan, och en tredjedel av dem är flickor.
Av barnen har 80 procent blivit vaccinerade mot mässling och polio.
Man bygger vägar, skolor och sjukhus, och många av dem är redan i bruk.
Situationen är dock fortfarande skör, och förbättringarna är ännu inte helt hållbara.
Det är uppenbart att landet fortfarande har lång väg kvar.
Mera arbete krävs, särskilt i fråga om bra styrning, rättssäkerhet, säkerhet, arbete mot narkotika och för utveckling.
Därför välkomnar jag varmt FN: s idé som kom i slutet av augusti om en större internationell konferens, förhoppningsvis i början av 2006, för att dra upp linjerna för en överenskommelse mellan Afghanistan och det internationella samfundet om vad som ska ske efter Bonnavtalet.
Europeiska unionen kommer att vara en betydelsefull deltagare i den konferensen.
Vad bör denna överenskommelse innehålla?
Den bör särskilt fokusera på afghansk äganderätt och hållbarhet.
En hållbar stabilisering är inte möjlig med mindre än att den afghanska sidan vill och kan ta större ansvar för övergångsprocessen och för att göra den hållbar.
Bonnavtalet visade på värdet av entydiga mål och tidtabeller för att se till att man kommer i gång.
Vi bör alltså sträva efter att sätta upp tydliga riktmärken i avtalet efter Bonnöverenskommelsen.
Det skulle också vara bra med någon form av gemensam afghansk och internationell övervakning av utvecklingen.
Avtalet bör vara ömsesidigt: Det bör innehålla tydliga åtaganden från den afghanska sidan och åtaganden från världssamfundet om fortsatt ekonomiskt, politiskt och militärt stöd.
Slutligen vill jag ta upp Europeiska unionens roll.
Europeiska unionen och dess medlemsstater har spelat en viktig roll i Afghanistan.
Tillsammans stod vi för en tredjedel av de 12,5 miljarder US-dollar som utlovades vid konferenserna i Tokyo och Bonn.
EU: s medlemsstater bidrar för närvarande med 80 procent av trupperna i den internationella säkerhetsstyrkan (ISAF).
EU: s särskilde representant i Afghanistan, Francesc Vendrell, har gjort ett mycket gott politiskt arbete.
Inom ramen för det brittiska ordförandeskapet diskuterar vi för närvarande med president Hamid Karzais regering en gemensam deklaration om ett partnerskap mellan EU och Afghanistan.
Detta skulle vara en viktig politisk signal om EU: s fortsatta engagemang för Afghanistan.
Det skulle också tydliggöra våra förväntningar och vilken typ av utveckling som vi vill stödja i Afghanistan på områden som förvaltning, utveckling och mänskliga rättigheter.
Det är min förhoppning att diskussionen kan slutföras de närmaste veckorna så att det partnerskapet kan vara på plats före en eventuell konferens om vad som ska följa efter Bonnprocessen och så att det kan bidra till att styra diskussionerna där.
Avslutningsvis vill jag säga att jag menar att Europeiska unionen kan och bör spela en viktig roll i arbetet för att nå framgång efter Bonnavtalet.
Kommissionen kommer i vilket fall som helst att fortsätta sitt engagemang.
