# ID: svediakorp-gov460645
# author: Giovanni Pittella (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,956
# sentences: 79
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Två frågor har slagit mig flera gånger under denna långa process på vägen till omröstning i första behandlingen.
För det första: Vad är budgeten?
Är det en tråkig räkneövning eller en viktig politisk handling?
För det andra: Motsvarar våra beslut – eller snarare ” medbeslut ” – våra medborgares prioriteringar, och är det verkligen vårt jobb att finansiera dessa prioriteringar, eller skulle det vara mer rättvist om de finansierades ur nationella eller regionala budgetar?
Jag tror att dessa två frågor, som gäller både årsbudgeten och budgetplanen, uppstår varje gång man analyserar budgetposter och utgiftskategorier.
De utgör kärnan i en debatt som måste övervinna torftiga teknikaliteter, eftersom den på det hela taget är en politisk debatt.
Huruvida Europeiska unionen bör vidta vissa åtgärder men inte andra är ingenting som bör beslutas inom stängda dörrar och ge bränsle åt en förlegad och innehållslös dialektik mellan förespråkarna för en åtstramningspolitik och företrädarna för en låtgåpolitik.
Detta är en central fråga på den EU-politiska dagordningen, och jag måste säga till rådets företrädare att jag är förbluffad över att det inte finns något utrymme för dessa frågor vid morgondagens toppmöte mellan stats- och regeringscheferna.
Hur kan man lägga fram ett förslag till unionens sociala agenda om man inte samtidigt förankrar den med de beslut som fattas i den årliga och den fleråriga budgeten?
Detta är ett mysterium som jag hoppas att vi kommer att få svar på under dagens tal av ordförande Tony Blair.
De ekonomiska resurser som behövs för att utföra vårt arbete är en nyckelfråga.
Det är dags att ta tjuren vid hornen.
Frågan är följande: Finns det några ansvarsområden som måste behandlas på överstatlig nivå?
Finns det ett europeiskt mervärde när det gäller nationella offentliga utgifter?
Vilka är dessa politiska åtgärder och program och var i EU-budgeten hör de hemma?
Jag ska ge er några exempel.
Det första gäller sammanhållningspolitiken.
Detta är en nödvändig politik, men vem bör utforma den?
Det råder inga tvivel om att unionen fortfarande är märkt av social, ekonomisk och regional obalans.
Därför är det absolut nödvändigt att främja ekonomisk utveckling genom att ta itu med de strukturella bristerna, stimulera en hållbar tillväxt och kraftigt höja sysselsättningsnivån och öka konkurrenskraften.
Denna politik måste genomföras på EU-nivå eftersom detta är den enda nivå där den kan bli effektiv när det gäller kostnader, rationalisering och standardisering av förfaranden, resursdelning, objektiv målsättning och utbyte av goda rutiner.
Mitt andra exempel rör forskningen.
Måste forskningspolitiken utformas på EU-nivå?
Bör det med andra ord, utöver de individuella medlemsstaterna och de privata aktörerna, även finnas ett engagemang för direkt forskning på EU-nivå?
Den konkurrensklyfta som har bildats de senaste åren och som gör att vår kontinent sackar efter såväl tillväxtekonomier som etablerade ekonomier är uppenbar för alla.
Kan vi täppa till klyftan enbart med hjälp av skyddsåtgärder, eller måste vi i stället förbättra det europeiska forskningsarbetet genom att inrätta forskningscentrum, skapa mervärde åt industrin och de små och medelstora företagen, främja samarbetet mellan den offentliga och den privata sektorn genom främst forskningsinfrastruktur och partnerskap mellan offentliga och privata företag, sprida kunskap samt upprätta kontakter mellan våra forskare världen över?
Som ni vet tar fler människor doktorsexamen i vetenskap och ingenjörsvetenskap i Europeiska unionen än i Förenta staterna, men många av dem beslutar sig för att emigrera eller byta karriär.
För närvarande arbetar ungefär 85 000 – 90 000 europeiska forskare inom vetenskaplig forskning i Förenta staterna.
Ökade investeringar på EU-nivå skulle säkerligen kunna bidra till att förbättra situationen.
I detta avseende visar uppgifter från hela världen att Europeiska unionen har en lång väg att gå för att hinna ikapp sina största konkurrenter.
Under 2001 satsade Europeiska unionen 1,9 procent av sin BNP på forskning, medan Japan avsatte 3,1 procent och Förenta staterna 2,8 procent.
Det huvudsakliga programmet för våra åtgärder inom detta område är, som vi alla vet, det sjätte ramprogrammet, och det sjunde ramprogrammet håller på att fastställas.
Kan vi nöja oss med otillräckliga ekonomiska medel för dessa instrument?
Mitt tredje exempel gäller utbildning, yrkesutbildning, kultur och ungdomspolitik.
Tony Blair har rätt när han – som i sitt passionerade och väl mottagna invigningstal för det brittiska ordförandeskapet här i kammaren – påminner oss om att vi måste modernisera vår sociala modell och drastiskt minska den förfärliga siffran 20 miljoner arbetslösa genom att öka produktiviteten, utbilda fler arbetstagare inom vetenskap och göra mänskligt kapital till vår främsta prioritering.
Det är emellertid troligt att hans åsikt blir mindre effektiv om den inte åtföljs av konsekventa beslut om de ekonomiska medel som behövs för att genomföra den.
Vi har gjort några specifika val genom att öka summorna för ungdomsprogrammen.
Det har kanske aldrig skett en så stor ökning för de tre grundläggande ungdomsprogrammen, dvs.
Sokrates, Leonardo och Ungdom, före den här budgeten.
Vi måste skicka ut starka signaler till Europas unga och vara konsekventa när det gäller ungdomspakten, som regeringarna själva lanserade för några månader sedan.
Vi måste upprätta nya pilotprogram, som Erasmus för unga företagare och Erasmus för gymnasieelever (16 – 18 år).
Mitt sista exempel rör externa åtgärder.
De senaste åren har vi sett en paradoxal situation utvecklas.
Å ena sidan har Europeiska unionen med rätta uppmanats att spela en mer enad och tydlig roll i de globala frågorna, å andra sidan har det funnits ett krav, i synnerhet från medlemsstaterna, på att behålla såväl vetorätten i utrikespolitiken som en fullständigt inadekvat finansieringsnivå.
Människorna i EU har därför all anledning att klaga över unionens stora brist på inflytande på den större internationella arenan.
Gemenskapsbudgeten, som i grova drag endast uppgår till 5 miljarder euro, förväntas nu täcka återuppbyggnaden i Irak, återuppbyggnaden i Afghanistan, tsunamikatastrofen, det humanitära stödet, stärkandet av demokratin, skyddet av de mänskliga rättigheterna i krisdrabbade regioner, kampen mot fattigdom och nöd, samarbetsprogrammen i Medelhavsområdet och på Balkan samt åtskilliga andra stora initiativ.
Dessutom har det nyligen meddelats – med rätta – att vi måste öka vårt stöd till återuppbyggnaden i Pakistan efter jordbävningskatastrofen där.
Sedan har det även meddelats att vi ska bidra mer till att stödja fredsprocessen i Mellanöstern.
Allt detta innebär att vi är fast i en ohållbar situation mellan dessa politiska uttalanden, åtaganden och – vågar jag påstå – skyldigheter, och anslagen i utgiftskategori 4, som endast uppgår till 5 miljarder euro.
Denna motsägelsefulla situation gör att våra medborgare betraktar oss alla – Europaparlamentet, kommissionen och Europeiska rådet – som typexempel på ineffektiva ledare.
Detta är alltså de frågor som jag anser gälla vår budget.
Jag anser att den strategi som budgetutskottet har antagit grundar sig på följande principer: att hålla sig till tidigare års strategier, att låta alla möjliga strategiska alternativ vara öppna för parlamentet så att ett slutligt beslut kan fattas vid förlikningen i november, utan att det interinstitutionella avtalet ogiltigförklaras vid denna tidpunkt, men att man utnyttjar flexibilitetsmekanismen maximalt för att stå fast vid alla våra prioriteringar, att garantera en tillräckligt hög allmän utbetalningsnivå, att se till att strukturfondsutbetalningarna är tillräckliga, att tillhandahålla maximalt stöd för att uppnå Lissabonmålen genom att öka stödet till små och medelstora företag, forskning, miljö och framförallt allt till ungdomspolitiska åtgärder och slutligen att öka de ekonomiska åtagandena under utgiftskategori 4 (externa åtgärder) där utgiftstaket inte ger utrymme för stöd till de nya katastrofer som varje år läggs till de som redan finns – Afghanistan, Irak, tsunamin.
Detta ska ske parallellt med parlamentets traditionella prioriteringar.
Jag ska bespara er siffrorna, som ni känner till minst lika väl som jag, och i stället gå vidare till den politiska slutsatsen.
Företrädare för rådet, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Detta är vår ståndpunkt.
Det är en stark och förnuftig ståndpunkt för en ambitiös men opretentiös budget.
Det är en ståndpunkt som vi är överens om tack vare ett ansvarsfullt bidrag från samtliga politiska grupper.
Jag skulle vilja tacka alla gruppsamordnarna i budgetutskottet och alla de ledamöter som har bidragit till vårt arbete och gjort det möjligt för oss att undersöka de minst 900 ändringsförslagen, och som hittills har sett till att vi har haft ett mycket brett samförstånd för vår plattform.
Jag tackar kommissionsledamoten för det samarbete som har etablerats och som har växt sig starkare och starkare och blivit så ovärderligt att våra ståndpunkter har sammanfallit i mycket stor utsträckning.
Jag tackar rådets företrädare, Ivan Lewis.
Jag tackar honom i dag för hans stora vänlighet i dialogen med parlamentet, och i morgon kan jag förhoppningsvis tacka honom för de positiva reaktioner som jag hoppas att rådet kommer att ge oss vid förlikningen.
Jag vill även tacka ordförande Janusz Lewandowski och den personal och de sekreterare som har assisterat mig, i synnerhet min unika assistent – ursäkta denna personliga anmärkning, men den är uppriktig och välförtjänt – för de senaste månadernas hårda arbete.
Jag är säker på att hon kommer att fortsätta med det.
Mitt sista uttalande riktar sig återigen direkt till rådet.
Vi säger ofta att det måste bli en förfärlig kraftmätning mellan parlamentet och rådet mellan första och andra behandlingen.
Men jag frågar rådet: Stämmer verkligen detta?
Är det oundvikligt att blod ska flyta i Karl den stores gyllene salar?
Måste vi komma beväpnade med artikel 272 gömd i rockärmen?
Är det så otroligt svårt att förstå att det inte rör sig om en samling dumdristiga korporativa krav, utan helt enkelt och dramatiskt nog om framtiden och ödet för EU, våra institutioner och det tillitsfulla förhållandet mellan oss och våra medborgare – ett förhållande som har blivit väldigt tunnslitet men som fortfarande går att laga och återuppliva?
Denna budget är en bro till den nya programperioden.
Den kommer vid en förfärlig tidpunkt i unionens liv och historia.
Det kan inte undgå er, herr Lewis, eller era representanter som finns här idag, eller ens Tony Blair, att det finns utmaningar som ingen kan ta itu med ensam, oavsett hur mycket ni tror på den brittiska traditionen, från Churchill och framåt, som gör att ni snarare är partner till, än en del av, det enade Europa.
Unionen kan endast ta itu med dessa utmaningar, från sammanhållning till konkurrenskraft och externa åtgärder, om den har tillräckliga ekonomiska medel för att göra detta.
De nya globala förhållandena, som inte ens gick att förutse när den nuvarande budgetplanen fastställdes 1999, ställer oerhört stora krav på oss som vi måste leva upp till på ett lämpligt sätt.
Jag tror att det är väldigt få människor som vill ha ett svagare EU, medan många kräver ett starkare EU.
Min förhoppning är att den andra halvan av det brittiska ordförandeskapet ska förse oss med två lysande avgörande resultat som kan få oss tillbaka på fötter.
Tillsammans kan vi lägga fram en bra budget för 2006 och tillsammans kan vi presentera den nya budgetplanen före årets slut och inleda en ny period av tro på det europeiska projektet.
