# ID: svediakorp-gov460607
# author: Franco Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 804
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill tacka Ewa Klamt särskilt för det arbete hon utfört, för det engagemang som visats av hela utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och för dess bidrag till kommissionens arbete.
I januari i år lade kommissionen fram en grönbok med syftet att stimulera en öppen offentlig debatt i hela EU, där alla offentliga och privata aktörer deltagit.
Hittills har vi fått 140 olika bidrag från fackföreningar, icke-statliga organisationer, medlemsstater och arbetsgivarorganisationer, liksom från parlamentet självt, vars bidrag definitivt kommer att vara ett av de viktigaste inslagen när en handlingsplan upprättas.
Jag kan bekräfta att jag har för avsikt att överlämna handlingsplanen till kommissionen i slutet av året.
Det är i första hand behovet av en politisk strategi som är vägledande för EU: s åtgärder.
Vi kan inte ens överväga att hantera en fråga som invandringen, oavsett om det gäller den lagliga eller den olagliga, med nödåtgärder eller polisinsatser, antingen genom att smälla igen dörrarna som om Europa var en fästning eller, tvärtom, genom att öppna dem utan förbehåll eller tankar på konsekvenserna.
Vi behöver därför politiska strategier och en gemensam insats av EU: s 25 medlemsstater.
Jag hör ofta talas om små grupper av länder som vill agera självständigt eller andra grupper som tror att de har en färdig lösning.
Uppriktigt sagt tror jag att den enda tänkbara lösningen är sammanhängande insatser från EU som helhet.
I detta sammanhang vill jag upprepa att parlamentet, rådet och kommissionen måste samarbeta med varandra.
Nödstrategier är absolut nödvändiga, därför att människor går en tragisk död till mötes i Medelhavet och av andra skäl.
Men vi behöver också mer övergripande strategier på medellång sikt, för invandring får inte bara vara något som vi passivt tolererar utan bör vara något som vi vill ha och som kontrolleras i enlighet med ett politiskt förfarande inom EU.
Grönbokens resultat kommer att omvandlas till en handlingsplan som kommer att ligga till grund för vissa riktlinjer för EU.
Vi ser den lagliga invandringen – dvs. invandring som är förenlig med medlemsstaternas och EU: s regler – som en tillgång och inte ett hot, och det är så vi vill se den.
Vi känner till den demografiska utveckling som innebär att arbetskraft måste hämtas utanför EU, men vi vet naturligtvis också att EU med sina 25 medlemsstater inte får glömma att det finns mänskliga resurser att tillgå i EU: s nya medlemsstater, arbetstagare som är EU-medborgare precis som vi.
När bestämmelserna för den kategorin av arbetstagare diskuteras i maj 2006 kommer jag därför att tillhöra dem som uppmanar de 15 gamla medlemsstaterna att göra sig av med de hinder som fortfarande står i vägen för arbetstagare från de länder som anslöt sig till EU 2004.
Det är ytterligare en aspekt att ta hänsyn till i en mer övergripande strategi.
Medlemsstaternas behörighet påverkas givetvis inte.
Som ni säkert minns slog vi redan i konstitutionsfördraget fast att frågan om att fastställa kvoter skulle hanteras på nationell nivå.
Observera att det ännu inte finns någon vilja hos rådet att fatta beslut om inresekvoter på EU-nivå, medan det däremot finns en stark vilja att utarbeta gemensamma strategier, särskilt för hantering av den lagliga ekonomiska invandringen och bekämpning av den svarta ekonomin.
Svartjobbare utnyttjas två gånger om: dels får de mindre betalt, dels har de inga arbetstagarrättigheter.
Vi står inför ett åtagande som bör övervägas mycket noga av dem som enbart är angelägna om att släppa in arbetstagare, visa dem solidaritet och välkomna dem.
I stället bör vi se till att de som vi släpper in i våra länder åtnjuter fullständiga arbetstagarrättigheter och inte tvingas arbeta inom den svarta sektorn utan sjukförsäkring eller social trygghet, för det är inte en tjänst vi bör erbjuda vänner som kommer till EU lagligt.
Därför måste vi inta en balanserad hållning: solidaritet och integration för dem som kommer hit lagligt, en trovärdig politik gentemot människohandlare och personer som erbjuder hjälp till olaglig invandring och en trovärdig, gemensam politik för förvisning av dem som inte lyder våra lagar.
Vi måste kräva att våra länders lagar följs, men vi måste samtidigt också respektera varje människas värdighet.
Ett förvisningsförfarande får aldrig innebära att människors värdighet kränks, inte ens om de kommit hit olagligt.
Detta är Europeiska kommissionens huvudsakliga handlingslinjer.
Naturligtvis kommer i denna fråga, mer än i någon annan, parlamentet att stå för demokratins röst och vara avgörande för att vi ska kunna fatta beslut vi alla är eniga om.
