# ID: svediakorp-gov460526
# author: Stavros Dimas, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 416
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
Ledamoten har ställt en rad frågor.
Den första är om det finns någon skyldighet för medlemsstaterna att sortera avfall.
Enligt direktivet om farligt avfall är det förbjudet att blanda olika slags farligt avfall liksom att blanda farligt avfall med icke farligt avfall.
Andra rättsakter i Europeiska unionen om specifika avfallsflöden kompletterar denna skyldighet att sortera avfallet.
Dessutom kan medlemsstaterna vidta ytterligare åtgärder i enlighet med sin nationella politik.
Den andra frågan handlar om hur kommissionen bedömer att praxisen när det gäller att samla in avfallet, göra sig av med det och så vidare fungerar.
Kommissionen anser att lagstiftningen måste tillämpas mer strikt.
Vi har stora problem med tillämpningen av lagstiftningen, och kommissionen har förbundit sig att förbättra den.
Således är avfallspolitiken en prioriterad del av miljölagstiftningen, och det finns naturligtvis direktiv för olika avfallsflöden, såsom direktivet om smörjmedel, det batteridirektiv som diskuteras, direktivet om elektriskt och elektroniskt avfall, direktivet om bilskrotning och så vidare, som innehåller specifika regler om sortering, insamling och destruktionsmetoder.
Ledamoten ställde också en mycket viktig fråga om att öka medvetandegraden, med andra ord i vilken utsträckning som en ökad medvetandegrad och publicitet bidrar till att lösa problemet.
Självfallet hjälper det till, eftersom det är viktigt att använda sig av publicitet och att lyfta fram problemet och göra det känt för allmänheten om man vill finna optimala lösningar på avfallshanteringsproblemen.
Jag vill också säga att principen om att den som förorenar betalar måste tillämpas som en förebyggande åtgärd i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Det är dessutom medlemsstaternas skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för att se till att de följer gemenskapslagstiftningen på avfallsområdet.
Sedan var det en fråga om finansieringen.
Europeiska unionen finansierar åtgärder för att minska avfallet.
Det är ett av de prioriterade målen för sammanhållningsfonden.
Denna finansiering kan komma från Europeiska regionala utvecklingsfonden och sammanhållningsfonden och avser naturligtvis områden med ogynnsamma förutsättningar och mindre rika länder i Europeiska unionen, vilka har rätt att utnyttja medel ur dessa fonder för att kunna tillämpa gemenskapens regelverk på miljöområdet.
Detta stöd förväntas uppgå till omkring 2 miljarder euro under perioden 2000 – 2006.
Det finns naturligtvis diverse andra finansieringskällor, såsom Life, och ett nytt Life + håller på att utarbetas för olika insatser, som till exempel att öka medvetandegraden om miljöfrågor, särskilt avfall, hos medborgarna.
