# ID: svediakorp-gov460355
# author: Francis Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 435
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Min grupp stöder naturligtvis socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet i den tvist som uppstått mellan denna grupp och Charlie McCreevy och kommissionen i allmänhet.
Hur skulle vi på vänsterbänkarna kunna acceptera konceptet Europa om detta grundas på att skapa konkurrens bland arbetstagare och på att organisera social dumpning?
Det är precis den här sortens politik som vi tänker på när vi säger ” nej ” till ett liberalt Europa.
Vad som verkligen är stötande är att den där ohyfsade uppviglaren McCreevy och alla de som delar hans åsikter olyckligtvis kan förtrösta på regler som är i kraft inom EU när det gäller stöd för ett lettiskt företag som hävdar att man inte känt till Sveriges system med kollektivavtal, och när det gäller tillämpande av mer restriktiva sociala standarder.
Den bestämmelse som den i detta fall lettiska tjänsteleverantören och dess främjare i Bryssel hänvisar till kallas ömsesidigt erkännande, vilket infördes för fri rörlighet av varor i gemenskapslagstiftningen 1979 via EG-domstolens rättspraxis, och sedan utökades till att omfatta tjänster för omkring 15 år sedan.
Detta är ett strategiskt val.
I stället för att lagstifta om en högre social harmonisering låter man marknaden och konkurrensen dra ned det sociala regelverket: detta är vad som på gemenskapsjargong är känt som bättre lagstiftning.
Kommissionen lade 1999 dessutom fram ett meddelande till parlamentet och rådet som var mycket tydligt i fråga om detta.
Jag citerar: ” Tillämpningen av det ömsesidiga erkännandet är helt i linje med den inre marknadens filosofi, enligt vilken det normalt är ursprungsstatens regler som gäller, och destinationsstaten kan bara göra avsteg från denna regel under mycket stränga villkor som ansluter till de dominerande kraven av allmänt intresse, såsom hälsovård, konsumentskydd och miljö. ”
I och med den senaste utvidgningen har den här bestämmelsen blivit explosionsartad: ju mer de sociala skillnaderna ökar bland medlemsstaterna, desto mer uppenbara blir de avskyvärda konsekvenserna av denna bestämmelse.
Från och med nu kommer allt att bero på vad domstolen anser ingå under ” dominerande krav av allmänt intresse ”.
Därför är det inte endast en fråga om att angripa McCreevys nit, utan också om att bekämpa de fördärvliga bestämmelserna i gemenskapens regelverk i sig själva.
Låt oss från och med nu betrakta den här frågan utifrån de kommande omröstningarna om förslaget till Bolkesteindirektivet, vad Hans-Gert Poettering än kan tänkas säga om det, och låt oss använda denna erfarenhet mer allmänt till att stärka våra gemensamma tankar på EU: s framtid.
