# ID: svediakorp-gov460350
# author: Charlie McCreevy, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,189
# sentences: 68
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Låt mig bekräfta att kommissionen inte ifrågasätter anställningsförhållandenas struktur och kollektivavtalssystemet i Sverige, eller i någon annan medlemsstat.
Det är helt och hållet upp till varje medlemsstat att bestämma hur förhållandena på arbetsmarknaden ska struktureras och om deras system ska inbegripa kollektiva förhandlingar.
Kommissionen erkänner den viktiga roll kollektivavtal spelar för att uppnå stabilitet och förutsägbarhet i de ekonomiska och sociala förbindelserna i de många medlemsstater som använder sig av de här metoderna.
Vid öppnandet av sammanträdet i Bryssel tidigare denna månad hänvisades det till att jag nyligen hade sagt att den skandinaviska kollektivavtalsmodellen inte var förenlig med EG-fördraget.
De som känner mig är väl medvetna om att jag starkt stöder kollektivavtal i de medlemsstater jag känner till bäst.
I mitt hemland har jag varit direkt inblandad i fler nationella förhandlingar om partnerskap än någon tidigare irländsk finansminister.
Under min ämbetstid betraktades jag, tillsammans med min premiärminister, som regeringens ledande försvarare av modellen för ett irländskt socialt partnerskap.
Under det besök jag nyligen avlade i ett antal medlemsstater, inklusive Lettland och Sverige, frågade medierna mig om den pågående undersökningen av det som är känt som Vaxholmsfallet.
Fallet handlar om det lettiska byggföretaget Laval, som vann en upphandling som gällde att bygga en skola i Vaxholm i Sverige.
Till följd av en konflikt om huruvida Laval var tvunget att skriva på det svenska kollektivavtalet och om det var tvunget att betala svenska genomsnittliga löner i byggsektorn, blockerade Svenska byggnadsarbetareförbundet byggarbetsplatsen.
Det åtgärder som Svenska byggnadsarbetareförbundet vidtog ledde slutligen till att Laval avslutade kontraktet och att företaget till slut gick i konkurs.
Ärendet togs upp i svenska Arbetsdomstolen, som i sin tur hänsköt ärendet till EG-domstolen för ett förhandsavgörande.
Att svenska Arbetsdomstolen hänsköt ärendet till EG-domstolen visar att den rättsliga situationen är komplicerad.
Svenska Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av EG-domstolens avgörande att besluta om de svenska myndigheterna och facket skötte fallet på rätt sätt.
Kommissionen kommer att få möjlighet att lägga fram sin bedömning av situationen och alla rättsliga faktorer, inklusive artikel 49 i fördraget om frihet att tillhandahålla tjänster och tillämpningen av direktivet om utstationerade arbetstagare.
Denna undersökning är invecklad och kommer att ta tid.
Hittills har kommissionen inte antagit någon ståndpunkt i ärendet.
Detta är således ärendets gång.
När det gäller den övergripande frågan om hur kommissionen betraktar utvecklingen av den inre marknaden och den europeiska sociala modellen, vill jag betona att den inre marknadens utveckling och bevarandet av den Europeiska modellen går hand i hand för kommissionen.
De utesluter inte varandra; tvärtom förstärker de varandra.
Den inre marknaden skapar nya möjligheter för företag, konsumenter och arbetstagare.
Detta tillåter bevarande och ytterligare utveckling av sociala rättigheter, i enlighet med varje enskild medlemsstats kollektiva preferenser.
Kommissionen har den svåra uppgiften att se till att de grundläggande rättigheterna och friheterna, som fastställts i fördraget, respekteras inom hela unionen.
Som beskyddare av den inre marknaden sköter jag mina skyldigheter på ett rättvist sätt.
Det finns inga alternativ om man ska vara trovärdig.
Jag finner det otroligt att jag ska behöva rättfärdiga mina yttranden om en händelse som ger upphov till frågor om dess förenlighet med artikel 49 i fördraget.
Jag var inte den förste som tog upp frågan.
Det var svenska Arbetsdomstolen som ställde frågan om det är oförenligt med gemenskapsrätten, särskilt direktivet om utstationerade arbetstagare, artikel 49 om fri rörlighet av tjänster och artikel 12 om icke-diskriminering.
Det här råkar vara en ” känslig ” fråga i en medlemsstat.
Men att en fråga är känslig berövar väl inte mig rätten att uttrycka en åsikt eller att utföra mina uppgifter?
Jag anser att kommissionen måste vara opartisk och rättvis när den fullföljer sina uppgifter.
Jag kommer att fortsätta uttrycka mina åsikter högt och tydligt.
Jag bryr mig inte om ifall det innebär att människor blir upprörda.
Jag anser helhjärtat att kommissionens främsta roll är att säkerställa att fördragets bestämmelser tillämpas, och jag kommer att försvara den rollen stenhårt.
Jag har svurit på att göra det.
EU består av 25 medlemsländer.
Jag gör ingen åtskillnad mellan dem.
Bara för att Lettland är en ny medlemsstat och en av de minsta betyder inte det att dess klagomål är mindre viktiga.
Lettiska fackmedlemmar är berättigade till att få sina rättigheter försvarade lika mycket som svenska fackmedlemmar.
Varken jag eller kommissionen ifrågasätter medlemsstaternas sociala modeller eller det sätt de arrangerar anställningsförhållanden på.
Denna mångfald är en av EU: s styrkor.
Jag har mina åsikter om vad som är bra för ekonomin.
Jag har aldrig gömt dessa åsikter.
Jag har också mina synpunkter på hur utmaningarna och möjligheterna som härrör från globalisering borde hanteras, och jag tror inte att det är ett bra alternativ att upprätthålla hinder och försöka låtsas som att konkurrens inte existerar, eller kan hållas utanför gränserna.
Jag har emellertid aldrig sagt att det finns ett enda sätt att driva samtliga ekonomier på.
Det finns inte ett enda sätt att arrangera anställningsförhållanden på, och det finns inte en enda lösning för en social modell.
Det som fungerar i ett land kanske inte fungerar för andra.
Därför ger jag ingen synpunkt på om den sociala modellen i en medlemsstat är bättre eller sämre än den i en annan.
Det handlar om politiska val i de enskilda länderna, och jag vet att alla system kommer att ha anhängare och kritiker.
Sanningen är oftast medelvägen.
Det finns inte ett enda system som bara har fördelar.
Varje system och varje val har negativa sidor.
Val och preferenser kan också förändras.
Det som fungerar bra nu behöver inte fungera så bra om fem år.
Frågan som diskuteras i dag handlar inte om huruvida det sociala systemet i ett land är hotat eller om det systemet är ett exempel för andra.
Jag anser att den grundläggande frågan är vad den inre marknaden innebär.
Vad innebär artikel 49 i fördraget om frihet att tillhandahålla tjänster?
Vad innebär artikel 12 och principen om icke-diskriminering?
Ingen har ifrågasatt de enorma fördelar den inre marknaden för med sig, den extra tillväxt och det extra antalet arbetstillfällen den har skapat.
Vi borde inte vara rädda för den inre marknaden.
Vi borde anamma den.
Vår union består av 25 medlemsstater.
Världen utanför väntar inte på att vi drar fördel av den inre marknad vi lever i.
Andra kommer att göra det i vårt ställe om vi inte rycker upp oss.
Jag försvarar de rättigheter som är fastställda i fördraget.
Jag kommer att fortsätta tillämpa dess bestämmelser på ett opartiskt sätt.
Men om parlamentsledamöter förväntar sig att jag tyst ska smyga omkring och inte reta upp någon medlemsstat eller några parlamentsledamöter är jag rädd för att de kommer att bli besvikna.
