# ID: svediakorp-gov460324
# author: Avril Doyle (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,954
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Detta är ett paket om två lagstiftningsförslag och jag är föredragande för båda.
Det är därför som jag har tilldelats så lång talartid.
Jag vill börja med att tacka mina kolleger i PPE-DE-gruppen och alla de politiska grupperna för omfattande diskussioner och debatter.
Vi var inte överens om allt, men vi hade många diskussioner om de mycket intressanta frågor som finns i båda dessa lagstiftningsförslag.
Bakgrunden är att de fluorerade gaserna infördes på 90-talet för att ersätta klorfluorkarbonerna och klorfluorkolvätena (CFC respektive HCFC), som är skadliga för ozonlagret.
De används inom alla typer av tillämpningsområden, en del nödvändiga, andra mindre nödvändiga – i isolerande skum, aerosolsprayer, kyl- och luftkonditioneringssystem, brandskyddssystem och till och med i sulorna på löparskor med luftteknologi.
Allteftersom debatten om klimatförändringen utvecklades efter FN: s ramkonvention om klimatförändringar blev den skadliga effekten av dessa fluorerande gaser, på grund av deras höga globala uppvärmningspotential, eller GWP, erkänd som en viktig bidragande faktor – 5 procent och ökande – till den så kallade växthuseffekten.
Av de sex växthusgaser som anges i bilagan till 1997 års Kyotoprotokoll är tre fluorerade gaser.
Syftet med denna lagstiftning är att göra det möjligt för medlemsstaterna att uppnå sina Kyotomål genom att förhindra läckage och begränsa användningen av fluorerade gaser.
Kommissionens ursprungliga förslag utgjordes av en förordning med en rättslig grund för den inre marknaden – artikel 95 – medan rådet kom fram till en gemensam ståndpunkt som tog formen av två separata texter, ett direktiv baserat på artikel 95 och en förordning baserad på en dubbel rättslig grund bestående av artiklarna 175 och 95.
Tanken bakom uppdelningen av kommissionens förslag i två olika texter var att flytta alla krav beträffande utsläpp från luftkonditionering i motorfordon från den föreslagna förordningen till ramdirektivet om typgodkännande av motorfordon, direktiv 70 / 156 / EEG.
Förslaget till förordning skulle då vara inriktat på de återstående stationära tillämpningsområdena.
När det gäller direktivet om mobila luftkonditioneringsanläggningar, eller MAC-direktivet, anser jag att man måste hitta en balans mellan att å ena sidan föreskriva teknik i förhållande till den globala uppvärmningspotentialen hos de gaser som ska tillåtas enligt direktivet och å andra sidan främja utvecklingen av alternativ miljöteknik.
Som situationen ser ut nu gäller förbudet i direktivet för gaser med en global uppvärmningspotential som är högre än 150, vilket innebär att HFC-152a – som har en global uppvärmningspotential på omkring 120 – fortfarande får användas.
Detta kommer att ge möjlighet till ytterligare innovation och utveckling av alternativ teknik när det gäller luftkonditioneringssystem.
Att sänka GWP-tröskeln i mobila luftkonditioneringsanläggningar kommer i praktiken att innebära att utvecklingen av koldioxidteknik för närvarande är det enda alternativet för europeiska biltillverkare.
Samtidigt som jag erkänner att den europeiska industrin är världsledande inom denna teknik och lovordar dess prestationer har de nuvarande toppmoderna koldioxidsystemen ett antal nackdelar som gör dem olämpliga för export utanför EU.
För det första innehåller de utrustning med mycket högt tryck, vilket skulle innebära hälso- och säkerhetsrisker för mekaniker som inte har den expertis som krävs för att underhålla dem.
Utanför EU, där fluorgastekniken kommer att fortsätta att vara integrerad, kommer det helt enkelt inte att finnas några servicenätverk för dessa system.
För det andra är koldioxidtekniken inte lämplig för användning i vissa extrema temperaturer, till exempel i mycket varmt klimat.
Att tröskeln fastställs till 150 GWP utesluter inte ytterligare förfining av koldioxidtekniken, men det skulle ge våra biltillverkare möjlighet att behålla marknadspenetrationen i alla områden i världen.
Genom att sänka den nuvarande positionen till 150 GWP sker åtminstone en tiofaldig minskning – 1 000 procent – av utsläppen och den extra fördelen med att fastställa en GWP-tröskel på 50 GWP skulle vara minimal – omkring 2,6 procent.
Jag vet att en del kolleger är fästa vid detta förslag, men det skulle vara svårt att försvara det på världshandelsnivå på grund av att det medför en obetydlig miljöfördel och på grund av detta skulle det kunna uppfattas som ett tekniskt handelshinder.
Jag upprepar att det viktiga är att vi genom att anta detta direktiv blockerar användningen av HFC-134a, som har en global uppvärmningspotential som är 10 gånger högre än HFC-152a.
När det gäller de utfasningsdatum som har föreslagits av olika ledamöter bör vårt mål vara att denna lagstiftning ska träda i kraft så snart som möjligt, så att industrin kan börja göra sig av med gaserna med mycket hög uppvärmningspotential, samtidigt som den sexåriga tidsramen för typgodkännanden behålls.
Jag är därför för att godkänna den gemensamma ståndpunkten om direktivet i den befintliga utformningen, utan ytterligare ändringar.
När det gäller förordningen om vissa fluorerade växthusgaser har den rättsliga grunden diskuterats allvarligt – om den rättsliga grunden för förordningen bör vara miljön (artikel 175 i fördraget) eller den inre marknaden (artikel 95 i fördraget) eller om den dubbla rättsliga grund som har föreslagits i den gemensamma ståndpunkten (artiklarna 175 och 95) bör behållas.
Som parlament har vi en skyldighet att lösa denna fråga – industrin behöver i första hand rättssäkerhet.
Som föredragande har jag genomfört ett omfattande samråd i denna fråga och granskat varje alternativ från ena änden av spektrumet till den andra.
Min högsta prioritering har varit att uppnå rättssäkerhet för industrin.
Efter moget övervägande har jag kommit fram till den bestämda slutsatsen att det enda logiska och juridiskt vattentäta alternativet som är förenligt med förordningens mål och omfattning – jag rekommenderar kolleger och andra intresserade att läsa skälen – är att välja en enda rättslig grund som motsvarar lagstiftningens förhärskande syfte eller ” tyngdpunkt ”.
I detta fall, liksom i förordningen om ozonnedbrytande ämnen, som detta förslag relaterar till, är det miljöskyddet.
Det förklaras tydligt i skälen till förordningen att huvudsyftet är att bidra till reduktionsmålen för den globala uppvärmningen.
Förordningens tillämpningsområde är också helt tydligt på denna punkt: reduktionsmålen för den globala uppvärmningen, förbättring av luftkvaliteten.
I Europaparlamentets rättsliga yttrande anfördes kategoriskt att en ojämnt viktad dubbel rättslig grund, som i den gemensamma ståndpunkten, är rättsligt ohållbar och kommer att förkastas av EG-domstolen.
All tidigare rättspraxis bekräftar att domstolen kommer att ogiltigförklara hänvisningen till den underordnade rättsliga grunden – artikel 95 i detta fall – och tolka hela förordningen som om den baserades på den huvudsakliga rättsliga grunden – artikel 175.
Detta resultat skulle emellertid nås först efter år av gräl och utdragen osäkerhet för industrin.
Vi bör behålla kontrollen över lagstiftningsbeslut på denna politiska arena – även om det innebär förlikning är det ändå politisk kontroll – i stället för att låta domstolarna besluta om lagstiftningen för oss.
Artikel 175 kommer också att innebära att de medlemsstater som redan har mer ambitiös lagstiftning inom ramen för sin Kyotostrategi tillåts behålla denna lagstiftning där det är lämpligt för den inre marknadens funktion och inte, vilket skulle vara fallet med den nuvarande gemensamma ståndpunkten, att de tvingades att sänka sina miljöstandarder till lägre EU-nivåer.
Det är emellertid viktigt att komma ihåg att artiklarna 175 och 176 inte ger medlemsstaterna fria händer att införa vilka åtgärder som helst.
Den inre marknaden skyddas fortfarande från omotiverade handelshinder enligt den miljörättsliga grunden, artikel 175, som bygger på skyddet av den inre marknaden.
I artikel 176 fastställs uttryckligen att inga strängare åtgärder kan vidtas av en medlemsstat om de inte är förenliga med fördraget, de får således inte vara oproportionerliga, diskriminerande eller skapa omotiverade hinder för den inre marknaden.
Den miljörättsliga grunden har i stort sett samma effekter som den rättsliga grunden för den inre marknaden (artikel 95), som också ger medlemsstaterna möjlighet att vidta strängare åtgärder.
Det är bara bevisbördan – för kommissionen enligt artikel 175, för medlemsstaten enligt artikel 95 – och tillämpningsförfarandena som skiljer sig åt.
I detta avseende uppmanar jag kommissionen att officiellt förklara att den strikt kommer att uppfylla sina skyldigheter som fördragens väktare när det gäller denna förordning och att den kommer att vara särskilt noggrann med att kontrollera och övervaka alla strängare åtgärder som kan föreslås av medlemsstaterna i syfte att främja den inre marknaden inom ramen för artikel 175.
Även om kommissionen hittills inte har varit tillräckligt förutseende i utövandet av sina befogenheter vid överträdelser, hoppas jag att kommissionens senaste mål mot Danmark blir ett tecken på det som komma ska och mildrar industrins rädsla för att det allra värsta kommer att inträffa i fråga om den inre marknaden.
Som en ytterligare skyddsåtgärd, och för att hjälpa små och medelstora företag, har jag föreslagit en ändring för att införa ett on-lineregister där eventuella strängare åtgärder som är förenliga med den inre marknaden enligt artikel 176 skulle registreras i ett enda lättåtkomligt dokument.
Jag uppmanar kollegerna att stödja detta förslag.
I ett utvidgat EU med 25 – snart 27 – medlemsstater är det mycket möjligt att rådet oftare kommer att tillämpa en dubbel rättslig grund för att försöka tillfredsställa olika nationella intressen.
Detta kommer att leda till en fragmentering av lagstiftningens mål och inriktning.
Denna ökande tendens att sy ihop slarviga kompromisser vid rådets förhandlingsbord när medlemsstaterna inte kan nå en godtagbar politisk överenskommelse är ytterst oroande.
Jag anser att Europaparlamentet har en unik möjlighet att övervinna de begränsningar som de nationella ställningstagandena leder till och skapa politisk sammanhållning på områden som kräver åtgärder på gemenskapnivå.
Som parlament måste vi motverka att lagstiftningen vattnas ur och försvagas.
Slutsatsen är att denna förordning, om denna gemensamma ståndpunkt om den dubbla rättsliga grunden behålls, till slut kommer att ha en enda rättslig grund enligt artikel 175 efter att domstolen har granskat den och avvisat den underordnade rättsliga grunden enligt artikel 95.
Jag skulle föredra att parlamentets beslut får råda och jag kan inte sätta mitt namn på en förordning som inte är juridiskt välgrundad och som inte kommer att hålla för en rättslig granskning.
Ett huvudargument som hittills inte har uppmärksammats särskilt mycket i den livliga debatten är konkurrensfördelarna med att utnyttja artikel 175 för att uppnå våra Lissabonmål att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi, med hållbar tillväxt som en inneboende del i detta mål.
Förslaget att använda den inre marknaden som rättslig grund och även införa ytterligare förbud i bilagan är ett trögt instrument som industrin, kommissionen och rådet inte kan acceptera.
För närvarande har inga av förslagen om att införa ytterligare förbud mot användningen av fluorgaser i vissa tillämpningar varit föremål för konsekvensbedömningar eller omfattande analyser av hälsa och säkerhet eller ens kostnadsfördelar av kommissionen.
Jag anser inte att vi bör använda dem utan en föregående teknisk undersökning.
Jag anser att begränsning och återvinning är mycket användbara och effektiva sätt att minska utsläppen av växthusgaser.
Jag ser emellertid samtidigt att det finns ett behov av att främja utveckling av alternativ teknik som är miljövänligare än den befintliga tekniken.
Genom att tillåta strängare lagstiftning i vissa medlemsstater, som granskas noggrant av kommissionen, och genom att begränsa utsläppandet på marknaden av vissa produkter om bättre alternativ finns, kommer de nyss nämnda målen att ges ökad kraft.
Industrin måste ges långsiktig säkerhet.
Det är vår plikt att bestämma inriktningen för framtiden och det ankommer på oss som politiker att tillsammans med rådet och kommissionen fatta beslut om lagstiftningen, och inte tillåta att EG-domstolen styr alltsammans.
