# ID: svediakorp-gov460111
# author: Kyriacos Triantaphyllides, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 634
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Dagens debatt handlar om ett initiativbetänkande som dock skulle vinna på att ha lagstiftande karaktär, för så viktig är enligt min mening den urbana dimensionen i samband med EU: s utvidgning.
Det är fortfarande i Europas städer som de flesta tillgångarna skapas, och det är städerna som utgör centrum för social och kulturell utveckling.
Att människor lockas dit är ett tecken på det.
Samtidigt koncentreras många och komplexa problem till städerna, som miljöförstöring, trafikstockningar, bostadsproblem, brottslighet och narkotikamissbruk, social utslagning, invandring och fattigdom.
Med hänvisning till Jean Marie Beaupuys betänkande vill jag därför kommentera fem punkter som jag anser är viktiga.
Som parlamentsledamot från ett land som blev medlem vid den senaste utvidgningen kan jag inte annat än välkomna arbetet med denna fråga i utskottet för regional utveckling.
Den första punkt jag vill ta upp gäller konstaterandet att de 25 medlemsstaternas stadspolitik skiljer sig åt väsentligt, framför allt efter utvidgningen till tio nya medlemsstater som i många fall saknar en tydlig och övergripande stadspolitik på nationell eller regional nivå.
Även om jag instämmer med vad som sägs i detta skäl får vi inte glömma att samma missförhållande råder i många av de äldre medlemsstaterna, där stadspolitiken är utrotningshotad och städerna lämnas i händerna på någon högre makt.
Insatserna för att finna en hållbar lösning på de problem som hemsöker städerna måste därför göras gemensamt i alla EU: s 25 medlemsstater.
Den andra punkt jag vill kommentera, och som är av avgörande betydelse för medlemsstater med landsbygdsekonomi, är att städer och tätbebyggda områden är en del av en region och därför bör utvecklas hållbart i samklang med omgivande landsbygdsområden.
Som ni vet händer det ofta i många medlemsstater att stora landsbygdsområden blir isolerade när närliggande städer överges.
Vi måste därför öka ansträngningarna för att göra mindre städer mer attraktiva, så att exempelvis byar inte överges till förmån för städer, eftersom detta kan få negativa följder för landsbygdsekonomin i vissa medlemsstater.
Eftersom mer än 80 procent av den ekonomiska verksamheten bedrivs i städer utgör de lokala myndigheterna stöttepelare för den regionala utvecklingen.
Regional och urban utveckling hänger därför numera samman.
Om vi utgår från principen att tätorter och landsbygdsområden är en del av regionen och påverkar och är beroende av varandra, måste vårt arbete inriktas mot uppgradering av landsbygdsområden för att utjämna skillnader mellan de två områdena och åstadkomma balans.
På liknande sätt uppmanar föredraganden i en annan punkt Europaparlamentets talmanskonferens att föreslå en ändring av bilaga VI till parlamentets arbetsordning om befogenheterna för utskottet för regional utveckling, så att den urbana dimensionen uttryckligen blir ett av utskottets mål och befogenheter, vid sidan av regional- och sammanhållningspolitiken, med hänsyn tagen till arbetet i andra berörda utskott (transport, miljö, forskning, sysselsättning och sociala frågor, inre marknaden, kultur osv.) och i enlighet med ett övergripande synsätt.
Detta är särskilt betydelsefullt, inte bara för att det innebär att utskottet i fråga får ökade befogenheter, utan också för att det signalerar till medborgarna att vi bryr oss, att vi lyssnar och uppmärksammar de problem de möter i sin vardag och försöker finna hållbara lösningar.
Avslutningsvis vill jag säga att vi, i stället för att medge att de hållbara strategierna är otillräckliga, försöker lägga skulden på ett bristande stöd för en omodern metod som strider mot Lissabonstrategin och inte är värd våra ansträngningar.
Vi måste hålla isär begreppen och arbeta tillsammans – jag upprepar det – för att visionen om hållbar urban utveckling ska bli verklighet.
