# ID: svediakorp-gov460080
# author: Anna Záborská (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 621
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Med fader Joseph Wresinskis ord: ” När människor döms att leva i extrem fattigdom kränks de mänskliga rättigheterna: det är vår heliga plikt att gå samman för att se till att dessa rättigheter respekteras. ”
Detta tema för Internationella dagen för utrotande av fattigdom återkommer också i Europaparlamentets filosofi.
Fattigdomen måste utrotas i det nya Europa, och detta sträcker sig längre än strategier för att göra EU till den mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomin i världen.
Den måste utrotas för att alla medborgares värdighet och ansvar ska främjas.
Mäts inte ett samhälles välmåga också i termer av hur det behandlar sina svagaste medlemmar?
Visst är det så att arbete integrerar individer i grupper, men det räcker inte för att göra någon till en medborgare, vilket erfarenheten utvisar.
Ja, det behövs ett partnerskap med de minst gynnade medborgarna, eftersom det är de som är experter på att bekämpa extrem fattigdom.
Fattiga människor som inte har introducerats i medborgarandan kommer inte att vara delaktiga i samhällslivet heller.
Kan inte de också betraktas som verkliga byggare av det nya Europa?
För att de fattigaste människorna ska bli aktiva partner måste de emellertid först av allt få en röst – de behöver erkännande, säkerhet och integration.
Att bekämpa extrem fattigdom innebär att respektera allas rättigheter.
Kravet från Fourth World Committee, den äldsta intergruppen i Europaparlamentet, kommer exakt i rätt tid för att förstärka strategin för social sammanhållning, skapa reella förutsättningar för att fattiga människor ska kunna delta och slutligen bedöma hur EU-politiken egentligen påverkar hur de fattigaste familjerna i medlemsstaterna lever, vilket är helt avgörande.
Det faktum att en människa lever i fattigdom betyder inte att andra ska bestämma vad som är bäst för henne, åt henne.
Varför ska man till exempel omhänderta barn från familjer av socio-ekonomiska skäl som har med extrem fattigdom att göra?
Vore det inte bättre att i stället stödja deras föräldrar, som också har rätt att fullgöra sina skyldigheter som föräldrar.
De känner samma glädje, har samma förhoppningar, samma farhågor och samma tvivel, men under mycket svårare omständigheter.
Och samtidigt som fattigdomen drabbar kvinnor hårdare så är det de som har störst vilja att försvara sina nära och kära mot fattigdom och social utslagning.
Kvinnor, som bygger grundläggande nätverk och skapar fred, måste uppmuntras att främja mänskliga rättigheter och värdighet för alla.
Jag ska sluta med att betona att sjuttiotre ändringsförslag har diskuterats i utskottet.
Med undantag av två eller tre, accepterades de.
Därefter antogs betänkandet enhälligt, och jag vill tacka mina kolleger för deras samarbete.
En sak ska dock framhållas, eftersom mina kolleger från kommunistgruppen genom ändringsförslag 7 föreslår att fattiga kvinnor inte ska ha tillgång till primär hälsovård.
Det stämmer att tillgång till offentlig hälso- och sjukvård är viktig för att alla ska få ett anständigt vardagsliv.
Men det räcker inte.
Varför inte stödja kvinnorna i deras kamp mot fattigdom genom att göra det möjligt för dem att behålla sin hälsa?
Vad är det vi talar om?
Vi talar om att de ska kunna äta sunt, ha tillgång till rent dricksvatten, kunna planera sina familjer och ha tillgång till vacciner och grundläggande behandling av vanliga sjukdomar.
Och varför förvägra dem rätten till gynekologisk-obstetrisk hälsa?
Som läkare förstår jag inte det.
Jag tycker faktiskt att det är en skymf.
Jag ber er alla att stödja primär hälsovård, också för de fattigaste kvinnorna, och att tillbakavisa ändringsförslag 7.
