# ID: svediakorp-gov460044
# author: Marios Matsakis (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 341
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
I Lissabonstrategin fastslås att unionen ska bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi.
För att nå detta mål måste en omfattande omvandling av utbildningen sättas i gång.
Det är inte förvånande att många beslutsfattare i våra alltmer materialistiska och helt penningbaserade samhällen har missuppfattat denna omvandling och trott att den huvudsakligen går ut på en massproduktion av första klassens ekonomer, vetenskapsmän och andra akademiker och följaktligen har lagt tyngdpunkten på att uppnå det målet.
Jag menar att det är i grunden fel, och jag är särskilt glad över att Guy Bono också instämmer i det i sitt utmärkta betänkande.
Alla barn i våra skolor kommer inte att växa upp till en Einstein.
Det är inte heller många som skulle vilja leva i en värld full av sådana som Einstein.
Utan tvekan behöver vi några högpresterande akademiker, och vi måste ge dem alla tänkbara möjligheter att nå sin maximala potential.
Men i ett humanistiskt, omtänksamt samhälle behöver vi också medelmåttorna liksom de svagpresterande.
Vi måste ägna oss åt dem med samma engagemang.
Tråkigt nog är många av våra omdebatterade utbildningssystem fortfarande oförmögna att ta hand om de barn som behöver extra hjälp.
De är oförmögna att ta itu med de särskilda behoven hos fysiskt funktionshindrade eller elever med inlärningssvårigheter såsom dyslexi, vilka utgör ungefär 10 procent av eleverna.
På samma sätt är de oförmögna att ta itu med de särskilda behoven hos barn med problematisk socioekonomisk bakgrund och besvärliga hemförhållanden.
Det är därför inte förvånande – men ganska bekymmersamt – att fler än 2 miljoner britter, herr Beazley, helt saknade läs- och skrivkunnighet enligt en rapport från Unesco i mitten av 90-talet.
Detta kommer från ett land som är känt för att ha ett utbildningssystem av hög klass.
Jag menar att Guy Bonos betänkande är mycket bra, och vi måste stödja det.
Jag beklagar att jag inte har tid att avsluta mitt anförande.
