# ID: svediakorp-gov460017
# author: Louis Michel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,811
# sentences: 85
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att svara på de anföranden som hållits av Luisa Morgantini och av föregående talare.
Båda tog upp vad som just nu pågår vid EU: s grindar.
Jag är som ni.
Jag är en av dem som tror att det verkliga svaret på människors desperation eller fåfänga drömmar självklart inte är att stänga våra dörrar eller agera brutalt och omänskligt.
Det verkliga svaret ligger i en stark utvecklingspolitik, mycket kraftfulla politiska åtgärder som skapar framtidsmöjligheter i de länder som migrationsströmmarna kommer från.
Det är svaret, och den strategi jag lade fram för er ger enligt min åsikt ett ambitiöst svar på önskan att hitta ett hållbart sätt att lösa denna typ av tragedier, orättvisor och missförhållanden.
Det säger sig därför självt att jag delar er oro över dessa frågor.
Tillsammans med Afrikanska unionens kommission och Europeiska kommissionen diskuterade vi för en kort tid sedan dessa frågor med Alpha Oumar Konaré, och det vore ganska klokt av oss att precis som ni själva har gjort betänka att detta problem inte begränsar sig till Spanien eller Marocko.
Det här problemet påverkar hela Afrika och hela EU.
Om vi inte har den politiska förmågan att lösa denna fråga på EU-nivå inom ramen för ett verkligt partnerskap och en verklig politisk dialog med den afrikanska kontinenten, så kommer vi aldrig att hitta någon lösning.
Vi kommer hela tiden att få uppleva tragedier av detta slag, och vi kommer – med all rätt – att ådra oss förakt, eftersom vi inte har klarat att genomföra en så grundläggande uppgift.
Mina damer och herrar!
Jag måste säga till er att jag inte kan gå i den fälla som kanske har gillrats för mig i parlamentet – om än omedvetet eller åtminstone ofrivilligt.
Jag tror att saker och ting måste vara tydliga mellan oss vad gäller detta: Jag vill inte att min plan för Afrika ska bli någon sorts julgran där varje parlamentsledamot, påtryckningsgrupp, frivilligorganisation och medlem av det civila samhället kommer för att hänga upp sin julgranskula, med risk för att vi tappar bort själva huvudfrågan.
Vad jag verkligen hoppas kunna göra med hjälp av denna plan – och jag vädjar till er att hjälpa mig med detta – är att lägga fast en kurs, inrätta en ram, utan att ange prioriteringar eller utesluta något.
Jag hoppas också att folk inte ska kunna skymma de breda konturerna genom att lägga till en massa saker som i sig självklart är mycket viktiga, men som kan överskugga huvudfrågan.
Somliga ledamöter har talat om strategins effektivitet.
Ni kan inte uppmana kommissionen att stå fast i frågor som inte ligger helt inom kommissionens kontroll.
Vad kommissionen beträffar har ni bara min goda vilja och mitt löfte.
Jag vill också be er att göra något, nämligen att hjälpa mig att lyckas övertyga medlemsstaterna.
Vad som kanske är ovanligt med mitt förslag är att jag försöker skissera en ram, en gemensam strategi mellan kommissionen och medlemsstaterna för att se till att arbetet för att främja utveckling delas upp mer effektivt.
Min plan är att försöka att tillsammans ha och utveckla ett ramverk, ett mål och en strategi, samt att inom ramen för denna strategi försöka vända oss till grupper i medlemsstaterna som är mer specifikt intresserade av ett visst område och se hur vi kan dela upp arbetet mer effektivt.
Det skulle också möjliggöra besparingar innan vi genomför alla processer, projekt och förfaranden för att behandla ärenden som i annat fall – det ska erkännas – ger upphov till en hel del dubbelarbete, kolliderande arbetsuppgifter och administrativt arbete.
Jag vill ändå påpeka att vi i dag har 26 olika regeluppsättningar.
Det är vad våra samarbetspartner har att hantera.
Vad jag vill att den här planen ska göra är att ge en impuls och mobilisera den politiska vilja som krävs för att skära ned alla dessa regeluppsättningar, bringa dem i överensstämmelse med varandra och förenkla dem.
Vi skulle göra stora effektivitetsvinster, och framför allt skulle vår politik bli mer effektiv.
Medlemsstaterna kommer följaktligen att spela en nyckelroll.
Någon frågade mig märkligt nog varför jag vill inrikta mig på infrastruktur.
Vi måste veta vilka önskemål som finns.
Jag tror faktiskt att vi alla är överens om att principen om egenansvar är central.
Vi är alla överens om att Afrikas folk måste tala om för oss vad de för egen del har för prioriteringar.
Och ja – nu vänder jag mig till den person som ställde denna något märkliga fråga till mig – Afrikas folk har bett oss att just inrikta oss på infrastruktur som en prioriterad åtgärd.
Jag vill också säga er att man inte behöver vara afrikan för att förstå hur viktigt det beslutet är.
Alla som reser till Afrika eller som är väl bekanta med Afrikas kärnfrågor kan se att så länge det inte finns några transafrikanska nät eller transafrikanska gemenskaper kommer det inte att ske någon ekonomisk omstrukturering i Afrika.
Då kan vi lika gärna glömma den saken.
Därför är det skälet till att vi inriktar oss på infrastruktur.
Jag vill tillägga att detta inte på något sätt betyder att vi har glömt bort utbildning och hälsovård.
Jag instämmer helt med de ledamöter som yttrade sig i denna fråga, och är det någon som är uppmärksam på detta så är det faktiskt jag själv.
Jag vill hänvisa till sidan 33 i dokumentet där det utförligt förklaras att vi självklart kommer att inrikta oss på utbildningsfrågor.
Varför skulle jag förresten vilja ägna en dag åt att diskutera hur budgetstöd måste prioriteras när detta är möjligt?
Det är just för att se till att länderna ska kunna genomföra en självständig politik inom exempelvis utbildningsområdet.
Det är också för att se till att de kan finansiera sina lärare och betala ut lön till dem, vilket i dag ofta inte är fallet.
Ni kan därför vara helt säkra på att jag är ytterst medveten om att utbildning är prioriterat.
Jag kan inte ge er någon uttömmande förteckning över alla prioriterade områden, men ni kan vara säkra på att jag stöder dem.
Jag ville klargöra den punkten.
När det gäller naturtillgångar kommer ni i dokumentet att se att vi planerar att bland de villkor som är förknippade med budgetstödet till partnerskapsländerna införa ett krav på att intäkterna från naturtillgångar ska föras in i ländernas nationella budget.
Ni har goda skäl att betona den frågan.
Det är fullständigt orimligt att det i ett antal potentiellt välmående länder med naturtillgångar (som tyvärr ofta hamnar i orätta händer och ibland plundras) inte finns ett spår av dessa naturtillgångar i deras nationella budgetar, när dessa tillgångar skulle kunna finansiera den självständiga politik som vi har talat om.
Jag vill ta upp två aspekter och börja med vapenfrågan.
Jag vill kommentera vad jag har hört här.
När det hävdas att EU kan bli en vapenleverantör till Afrika vill jag bestämt förneka det påståendet, med full kunskap om fakta.
Jag ifrågasätter inte att det finns länder i EU: s grannskap som säljer ut förråd från en tidigare epok.
Jag bekräftar det faktum att det finns en illegal handel, som vi förresten gör stora ansträngningar för att bekämpa.
Jag vill ändå påminna er om att det på EU-nivå finns en etikkod som medlemsstaterna har åtagit sig att följa.
Den innebär i princip att en EU-medlemsstat inte får bevilja exporttillstånd till ett krigförande land i Afrika, eller någon annanstans.
Det var vad jag ville säga, och vi kommer att fortsätta arbeta efter dessa riktlinjer.
Min sista kommentar gäller handel.
Det är uppenbart att WTO-förhandlingarna måste sätta utvecklingsbistånd högt upp på prioriteringslistan.
Jag kan försäkra er att min kollega Peter Mandelson gör det, och vi stöder honom självklart.
För att ge er ett exempel är vi världsledande när det gäller handelsrelaterat bistånd.
Jag vill påminna er om José Manuel Barrosos uttalande på G8-mötet om att vi donerar 1 miljard euro per år.
Jag vill också påminna om ett annat uppenbart faktum, nämligen att vi är den enda ländergruppen i världen som tillämpar ” allt utom vapen ” -förfarandet.
När det gäller jordbrukspolitiken finns det en principöverenskommelse i Dohaagendan, och vi har reformerat den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket i sig var ett stort steg framåt.
Räcker detta?
Tveklöst är svaret nej, men vi får inte heller visa prov på naiv optimism.
Vi måste vara medvetna om att EU: s och vissa länders intressen är en faktor som spelar in och att det är detta som hindrar oss från att göra snabbare och mer långtgående framsteg.
Vi måste vara medvetna om detta.
Jag tror inte att det hjälper att sticka huvudet i busken inför vad som verkligen försiggår på det jordbrukspolitiska området i olika länder.
När det gäller de ekonomiska partnerskapsavtalen (EPA) syftar de till utveckling, i synnerhet genom stöd till regional integration.
Att exempelvis stödja syd-syd-handel är en fråga som prioriteras av afrikanerna.
AU: s ordförande Alpha Oumar Konaré förklarade detta utförligt för oss nu på förmiddagen.
Självklart kommer det att bli anpassningskostnader, och vi ska även på den punkten hjälpa dem.
Allt det här är givetvis väldigt ideologiskt laddat, och jag har stor respekt för ideologiska ” ytterligheter ”, eftersom jag kan förstå dem.
De kommer från hjärtat, något som väcker avsevärd respekt från min sida och avsevärd förståelse.
Efter att ha konstaterat detta undrar jag ändå om det nuvarande systemet hjälper utvecklingsländerna?
Jag vill uppmärksamma er på att den fortsatt nedåtgående kurvan för våra ” preferenshandelspartners ” bidrag till den internationella handeln inte har brutits, trots alla våra preferenser och trots alla preferensordningar som inrättats.
Vi måste förse dem med medel för att verkligen anpassa sig till och bli en del av den globala ekonomin.
Jag vill avsluta med ett sista påpekande, eftersom jag tror att det är viktigt.
Det är inte de små AVS-länderna som kommer att tjäna mest på dessa preferenser, utan stora exportländer som Brasilien.
Det visar att det är bra med nyanserade beskrivningar.
Herr talman!
Jag har kanske överskridit talartiden något och ber om ursäkt för det.
Det var så många bra frågor att jag ville försöka besvara så många som möjligt av dem.
