# ID: svediakorp-gov459943
# author: Douglas Alexander, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-10-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,281
# sentences: 57
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Dagens debatt här i Europaparlamentet kommer verkligen lägligt.
Jag vet att flera av er följer utvecklingen i Iran på nära håll och jag ser fram emot att utbyta åsikter med ledamöterna under diskussionen denna eftermiddag.
Iran har nu en ny president och regering.
De kommer att behöva fatta viktiga beslut om reformer, utrikespolitiken och Irans kärnenergiprogram.
Deras beslut kommer inte bara att påverka Irans framtid i regionen utan även några av Europas viktigaste intressen.
I Iran finns en omfattande potential.
Det finns en ung och välutbildad befolkning av vilken två tredjedelar är yngre än 30 år.
Många iranier har en stark entreprenörsanda.
Om man slår ihop detta med Irans naturtillgångar – särskilt olja och mineraler – borde det leda till en dynamisk ekonomi och ett dynamiskt samhälle om den nya regeringen kan skapa en gynnsam miljö som grundar sig på rättsstatsprincipen.
EU har sedan 1998 fört en politik för närmare förbindelser med Iran.
Vårt engagemang motiveras av vår starka önskan att uppmuntra till framsteg på områden där Irans politik är en källa till oro.
Dessa områden inbegriper Irans kärnenergiprogram och program för ballistiska missiler, dess sätt att hantera terrorismen och fredsprocessen i Mellanöstern samt mänskliga rättigheter.
Jag vill koncentrera mig på två av dessa frågor i dag: de mänskliga rättigheterna, eftersom jag vet att det är en mycket viktig fråga för många av parlamentsledamöterna, och kärnvapenfrågan, eftersom den, om den inte hanteras på rätt sätt, fullständigt skulle kunna överskugga förbindelserna mellan Iran och världssamfundet, inklusive EU.
Låt mig därför inleda med det senare.
När det 2002 och 2003 uppdagades att Iran hade hemlighållit avgörande delar av sitt kärnenergiprogram skulle styrelsen för Internationella atomenergiorganet (IAEA) i normala fall ha anmält Iran till FN: s säkerhetsråd.
Vi beslutade att försöka hitta en väg framåt som skulle ge Iran möjlighet att skingra farhågorna och bevisa att syftet med kärnenergiprogrammet var helt och hållet fredligt.
IAEA: s styrelse enades om att skjuta upp anmälan till säkerhetsrådet för att ge det europeiska initiativet en chans.
Det centrala i initiativet var ett förslag om att Iran skulle återupprätta förtroendet genom att upphöra med all verksamhet gällande anrikning och upparbetning av uran medan vi diskuterade ömsesidigt godtagbara och långsiktiga arrangemang.
Jag bör framföra att ingen – vare sig EU eller det större världssamfundet – försöker hindra Iran från att generera elektricitet med kärnkraft, vilket Iran ibland har hävdat.
I de förslag vi lade fram för Iran i augusti erbjöd sig den europeiska sidan att särskilt stödja utvecklingen av ett civilt kärnenergi- och forskningsprogram som är säkert och ekonomiskt hållbart samt innehåller garantier för icke-spridning.
Vårt huvudsakliga mål har alltid varit att få Iran att vidta nödvändiga åtgärder för att skapa tillit för att avsikterna med dess kärnenergiprogram är enbart fredliga.
Som ledamöterna känner till beslutade Iran i augusti att återuppta verksamheten med omvandling av uran, vilket styrelsen för IAEA hade bett landet att upphöra med som ett avgörande steg.
Fullständigt upphörande med all verksamhet med anknytning till kärnbränslecykeln utgjorde också grunden för det avtal som ingicks i Paris i november förra året mellan Iran och den europeiska sidan, vilket har utgjort ramen för vår diskussion om långsiktiga arrangemang.
Vi har uppmanat Iran att återigen upphöra med all verksamhet och återgå till förhandlingar på grundval av Parisavtalet.
EU har klargjort att vi är villiga att samarbeta med Iran och att, som en del av ett långsiktigt avtal, öppna dörren för ett närmare ekonomiskt, politiskt och socialt samarbete.
I den resolution som styrelsen för IAEA antog den 24 september klarläggs den stora internationella oron över Irans beslut.
Det återstå att se hur Iran kommer att reagera.
Iran har nu möjlighet att följa de krav som IAEA: s styrelse har lagt fram.
Vi hoppas att Iran kommer att välja denna konstruktiva väg.
Jag kommer nu att övergå till att tala om mänskliga rättigheter, ett område där det brittiska ordförandeskapet har haft anledning att vara aktivt de senaste tre månaderna på grund av fortgående allvarliga kränkningar.
Under president Khatamis första mandatperiod 1997 – 2001 uppstod en livlig fri press, ett växande civilt samhälle och ansatser till politiska partier.
Framstegen var vacklande men trots allt verkliga.
Tyvärr har utvecklingen inom dessa områden de senaste åren gått tillbaka i Iran.
Jag hoppas att Irans nya regering kommer att ägna förnyad uppmärksamhet åt detta område.
Ett av de områden där Iran inte uppfyller sina internationella förpliktelser är bestraffningen av ungdomsbrottslingar.
Vi fortsätter att få rapporter om barn som döms till döden, och i vissa fruktansvärda fall verkar domarna ha genomförts.
Att döma människor till döden för brott som begåtts när de var under 18 år är ett tydligt brott mot Irans förpliktelser enligt internationell rätt.
I januari uppmanade FN: s kommitté för barnets rättigheter Iran att upphöra med denna praxis.
Det är absolut nödvändigt att detta sker.
EU har försökt förmå Iran att se till att inga sådana domar fälls och att utan dröjsmål införa ny lagstiftning som förbjuder dem.
De senaste månaderna har även yttrandefriheten blivit lidande.
Flera människorättsförsvarare, journalister och webbloggare har arresterats.
Jag vet att många ledamöter är lika bekymrade över dessa frågor.
Därför vill jag särskilt nämna Akbar Ganji, en inspirerande undersökande journalist, människorättsförsvarare och nu samvetsfånge, som sitter kvar i det fängelse där han har tillbringat större delen av de senaste fem åren.
EU har vid flera tillfällen begärt att han frisläpps och jag hoppas i dag att de iranska myndigheterna kommer att se detta som en prioriterad fråga.
Vi är också bekymrade över religionsfriheten: många av Irans religiösa minoriteter fortsätter att utsättas för förföljelse och orättvis behandling.
Vi anser att vi genom att gå vidare med en politik för diplomatiska förbindelser har större möjlighet att förmå Iran att prestera bättre när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Vi övervakar ständigt situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran och ordförandeskapet har nyligen tagit upp flera fall som har krävt omedelbara ingripanden.
EU: s medlemsstater är fortfarande, som sig bör, beredda att ställa sig bakom FN: s generalförsamlings resolutioner om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran.
Dialogen mellan EU och Iran om mänskliga rättigheter gör det möjligt för EU att arbeta för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran.
Vi skulle vilja se ett mycket större engagemang från Irans sida i dialogen och för att se till att dialogen leder till verkliga, konkreta framsteg.
Vi är uppriktigt sagt besvikna att Iran ännu inte har kommit överens om datum för nästa runda och vi kommer att fortsätta att driva på.
Irans attityd till mänskliga rättigheter är till skada för landets anseende i världssamfundet och jag är övertygad om att ledamöterna håller med mig om att den iranska regeringen är skyldig sitt folk att uppnå betydande framsteg på detta område.
Jag tror att vi alla inser att det här är en avgörande tidsperiod för Iran och den nya regeringen.
För vår del fortsätter vi att engagera oss för att försöka uppnå framsteg på de områden vi bekymrar oss för genom en politik för närmare förbindelser.
Jag vet att ledamöterna också kommer att fortsätta ha ett starkt intresse för de mänskliga rättigheterna, kärnvapenfrågan och andra element i Irans utveckling under de viktiga månaderna och åren framöver.
