# ID: svediakorp-gov459875
# author: Zsolt László Becsey, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: HU
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 596
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Efter en del diskussioner enades parlamentet enhälligt om att vi måste höja våra röster för Vojvodina.
Detta handlar inte om tvister mellan två avlägsna nationer eller etniska grupper utan om en mycket allvarlig serie attacker mot inhemska nationella samhällen, särskilt mot ungerska människor.
Dessa samhällen är dessutom mycket viktiga för Europeiska unionens länder, exempelvis Ungern eller Slovakien, eller länder som väntar på att få ansluta sig till EU, exempelvis Rumänien och Kroatien.
I de europeiska avtalen erkänns också vikten av att skydda dessa etniska grupper, vilket innebär att principen om europeisk solidaritet uttryckligen gäller dem.
Det är ett brott mot EU självt om människor i vissa länder inte kan tala ett av sina officiella språk på gatorna eller med sina gäster eller med föräldrar i fängelse utan att utsättas för fysiska kränkningar.
Å andra sidan har dessa samhällen för avsikt att uppnå sina mål med fredliga politiska medel.
Tidigare erfarenheter har dock visat att denna metod inte är lika effektiv och kraftfull på Balkan som användning av vapen.
Om Europeiska unionen vill undvika de misslyckanden som är följden av dess agerande i början av 1990-talet kan den inte uppmuntra bestraffningar av skyddslösa personer.
Såsom har nämnts i resolutionen har Vojvodina förlorat sin autonomi och misslyckats med att återfå den under de fem år som gått efter Slobodan Milosevics fall, trots att autonomin fungerade väl före 1989.
Det betyder att en väsentlig del av förutsättningarna för normala rättsstatliga principer saknas.
Det finns därför en stor diskrepans mellan rapporterna från officiella organ om den allt värre situationen och incidenterna och rapporterna till civila organisationer från de berörda människorna.
När det gäller mänskliga rättigheter har vi lärt oss att det sätt på vilket personer som drabbas av attackerna bedömer sin situation och reagerar på kränkningarna är viktigare än det sätt på vilket dessa incidenter rapporteras av de offentliga organ som helt har förlorat minoriteternas förtroende.
Enligt resolutionen och med hänsyn till Europeiska unionens politiska ansvar, som jag framhöll i februari i år, måste inte bara Europaparlamentet utan även kommissionen och rådet reagera och göra klart för den serbiska ledningen att denna situation inte kan fortsätta.
Jag föreslog därför att högkommissarien för utrikespolitik borde ta en titt på incidenterna i Vojvodina samt orsakerna till dessa incidenter.
Det engelska ordförandeskapet borde dessutom äntligen se verkligheten i vitögat och kommissionen borde uppmana serberna att redogöra för bristen på förutsättningar för rättsstatliga principer – inte bara på papper utan även i verkligheten.
EU-organens ansvar är också betydande eftersom vi har trott att vi är på väg åt rätt håll bara för att vissa tjänster har beviljats i exceptionella och enskilda fall, vilket i sig inte är dåligt.
Nej, jag tror att vi i stället – efter att ha analyserat motiven bakom var och en av dessa allvarliga incidenter – borde tvinga Serbien att erbjuda en framtid för minoriteter som lever i det serbiska samhället.
Trots de ensidiga och välmenta budskapen skulle det vara en inbjudan till ytterligare brott om vi ökade det biståndsbelopp som beviljas ur EU: s budget, öppnade våra jordbruksmarknader och inledde anslutningssamtal i strid mot våra principer.
Vi borde inte låta oss förblindas av institutioner som bara existerar på papper och i tillrättalagda rapporter – vi borde i stället torka våra egna länders blod från våra ansikten och förbjuda ytterligare blodsutgjutelser.
Försoning efter aggression har alltid lett till tragedier, särskilt på Balkan.
