# ID: svediakorp-gov459873
# author: Erik Meijer (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 393
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
På kartan över den före detta dubbelmonarkin Österrike – Ungern från 1856, som hänger på andra våningen i denna byggnad, kan vem som helst se hur etniskt fragmenterat Vojvodina var då, när det var uppdelat mellan ungrare, kroater, tyskar, slovaker, rumäner och serber.
När Ungern 1918 behandlades som en av förlorarna i första världskriget var landet tvunget att överge inte bara områden som främst var befolkade av andra nationer, utan också områden som i huvudsak var ungerska, exempelvis den norra delen av Vojvodina.
Sedan överlåtelsen till Serbien 1918 har Vojvodina blivit allt mer serbiskt, och andra grupper har antingen flyttat därifrån eller fördrivits.
Sedan 1989 har autonomin för den stora ungerska minoriteten också till stor del inskränkts.
Efter alla våldsamma konflikter i staterna i före detta Jugoslavien mellan 1992 och 2001 hade alla hoppats på en fredlig samexistens mellan överlevarna.
I Vojvodina, där broar bombades, men inget etniskt krig utkämpades, trakasserades dessvärre icke-serber än en gång av sina grannar.
Serbiska flyktingar från Kroatien, Bosnien och Kosovo har nu flyttat in i de hus som tillhörde de människor som inte längre kan försvara sig i Vojvodina.
Detta handlar inte ens så mycket om våld som avsiktligt organiseras av staten – det är tydligt att vanliga medborgare ägnar sig åt våld och hotelser när det finns en känsla att många av deras egna utesluts genom statsgränser och att många andra som tidigare ansågs vara ockupanter har stannat kvar i deras eget land.
I Serbien är det många som anser att de serber som bor i norra och östra Bosnien och norra Kosovo har blivit felaktigt administrativt avskurna från fosterlandet.
Som kompensation görs försök att fullständigt serbifiera de områden som erkänns som serbiskt territorium.
Den som motsätter sig denna uppfattning betraktas som en fiende och förknippas med tidigare turkiska, tyska och ungerska ockupationer.
Genom den föreslagna resolutionen bekräftar vi den oro som uttrycktes för ett år sedan.
Vi får emellertid inte glömma bort att både serber och ungrare kommer att behöva skyddas bättre genom tydliga avtal med brett stöd om språkrättigheter, autonomi och administrativa gränser.
Det är det enda sättet att förhindra framtida utbrott av etniskt hat i och omkring Serbien.
