# ID: svediakorp-gov459402
# author: Camiel Eurlings (PPE-DE ). – (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 754
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Strax innan den planerade förhandlingsstarten befinner sig förbindelserna mellan EU och Turkiet i ett mycket motigt skede, främst på grund av Turkiets motuttalande som kommissionen försökte att förhindra till varje pris, men också på grund av att Turkiets syn på vad som krävs för att gå med i Europeiska unionen inte är förenlig med klubbens regler.
De ser saker och ting på ett annorlunda sätt.
Därför behöver vi för närvarande framför allt klarhet – klarhet om vilka reglerna är och vad som ska hända, och jag välkomnar därför vår gemensamma resolution, som ger oss just det.
I den säger vi att erkännandet av Cypern inte är förhandlingsbart.
Landet måste erkännas så snart som möjligt, annars kan följderna bli allvarliga.
Detta är vad vi anser här i parlamentet och detta bör vi hålla fast vid.
Martin Schulz nämnde en tidsram på 1 – 2 år.
Alltså skulle det vara oacceptabelt också för socialisterna om Cypern inte erkänns inom två år, och det har vi noterat.
För det andra talar vi också klarspråk om förverkligandet av protokollet.
Detta bör slås fast redan i början av förhandlingarna 2006.
Annars kan konsekvenserna bli allvarliga.
Med tanke på detta skulle jag vilja tillägga att det finns en annan sida av saken.
EU måste ta ansvaret för att verka för att FN medlar mellan de båda parterna i Cypern.
Förra helgen talade jag med ledarna för båda sidorna, men de hade inte träffats på åratal.
Vi borde åtminstone förmå FN att sända dit någon som talar med båda parter.
Allt annat skulle verkligen vara att erkänna sin svaghet.
För det tredje, när det gäller rättsläget för förklaringen, har kommissionsledamoten rätt när han säger att den inte har någon rättslig innebörd för oss, men Elmar Brok och Hans-Gert Poettering har också rätt när de säger att vi får problem om det turkiska parlamentet använder den som en del av ratifikationen.
Martin Schulz hävdar att förhandlingarna måste avbrytas om Turkiet använder den i ratifikationen.
Hur kan han hävda någonting sådant om han vill att processen med Turkiet ska gå bra?
Jag hoppas att kommissionsledamoten snart kommer att kunna bekräfta att Turkiet inte gör ratifikationen avhängig av den.
Om Turkiet ändå skulle göra det så skulle det vara bättre om parlamentet behåller kontrollen och avbryter processen, så att vi kan utöva så stora påtryckningar som möjligt för att se till att Turkiet inte slår in på den oönskade vägen och undviker problemen, än att vi, som Martin Schulz säger, kanske tvingas avblåsa hela saken om två månader.
Resolutionen är också mycket tydlig i fråga om hur vi ska hantera förhandlingarna tidsmässigt.
Även om Turkiet formellt tycks ha uppfyllt villkoren för att inleda förhandlingar så vill jag tillägga att de nya lagarna är problematiska, eftersom artiklarna 301 och 305 i strafflagen säger att Orhan Pamuk kan åtalas och att en domare kan ställa in en armenisk konferens, och det gläder mig att premiärminister Erdogan har uttalat sig så klart under konferensen, också om kurdfrågan.
Det är modigt.
Om problemen verkligen ska lösas måste dock dessa lagar ändras, också lagen om religiösa minoriteter, som inte är värdig ett land som vill bli en del av Europa.
Det kan aldrig vara rätt att präster inte kan utbilda sig där efter åratal av löften, eller att kyrkor fortfarande tas ifrån människor.
Därför välkomnar jag att ordet ” tidsfrist ” används i den här resolutionen.
Om vi tar prioriteringen av de politiska kriterierna på allvar måste vi vara djärva nog att sätta ut tydliga tidsfrister och förvarna dem om att de har ett eller två år på sig att ställa saker och ting till rätta.
Annars kan vi inte gå vidare.
Sist men inte minst talas det uttryckligen om kapacitet att ta emot Turkiet i resolutionen.
EU: s kapacitet att ta emot ett så stort land som Turkiet måste gå hand i hand med en konstitution och finansiella arrangemang, men framför allt måste mannen och kvinnan på gatan övertalas.
Det är Turkiets sak att göra det genom bra kampanjer och reella reformer, men det finns också någonting som parlamentet kan göra: inte bara tala klarspråk i den här resolutionen, utan också stå för de orden under kommande år.
