# ID: svediakorp-gov459384
# author: Douglas Alexander, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,113
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Jag välkomnar varmt denna debatt som hålls vid en mycket viktig tidpunkt eftersom Europeiska unionen förbereder sig för att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet.
Jag har haft stort utbyte av mina tidigare samtal om detta ämne med ledamöterna av Europaparlamentet, och det påtagliga intresse som parlamentet visar både för Turkiets anslutningsprocess och för utvidgningsfrågorna över huvud taget har ytterligare bevisats av de frågor som har lämnats in till frågestunden senare i kväll.
Europeiska rådets beslut i december 2004 att inleda anslutningsförhandlingar innebar ett betydelsefullt steg för Turkiets 40 år gamla mål att bli medlem i Europeiska unionen.
Detta land, som är så viktigt för vår framtida säkerhet, stabilitet och välfärd, fick därigenom närmare band till unionen.
Skälen för att inleda anslutningsförhandlingar är övertygande.
Förhandlingarna innebär ett kraftfullt incitament till reformer.
Anslutningsprocessen bidrar till stabilitet och välstånd, den ger världen ett exempel på att det inte finns någon motsättning mellan islam och demokrati, mänskliga rättigheter och skydd av grundläggande friheter och den bidrar till att minska spänningarna kring Egeiska havet och i Cypernfrågan.
Vid sitt möte i juni bekräftade Europeiska rådet beslutet från december och erkände hur viktigt det är för Europeiska unionens trovärdighet att vi respekterar våra åtaganden.
Som ordförandeskap har vi till uppgift att leva upp till dessa åtaganden och vi arbetar hårt för att slutgiltigt utforma rådets ståndpunkt i förhandlingsramarna före den 3 oktober.
Utvidgningsprocessen har varit mycket framgångsrik när det gäller att sprida europeiska värden och att främja större säkerhet över hela den europeiska kontinenten, men det är i lika hög grad för att garantera fortsatt framgång för utvidgningsprocessen som vi måste se till att vara noga med att alla krav uppfylls.
Som kommissionsledamot Olli Rehn, som är med oss i dag, har sagt kommer förhandlingarna med Turkiet att vara de striktaste hittills på grund av de lärdomar som den tidigare utvidgningsvågen har gett oss.
Vi räknar också med att det kommer att ta många år att slutföra förhandlingarna.
Det kraftfulla incitament till reformer som utvidgningen innebär för kandidatländerna har varit högst påtagligt i Turkiet under de senaste åren.
I Europeiska kommissionens återkommande rapport 2004 om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning noterades att Turkiet ” i avsevärd grad närmat sig europeiska normer när det gäller / … / institutioner ” och man konstaterade att reformprocessen med all tydlighet har omfattat viktiga frågor och lett till ett växande samförstånd till förmån för liberal demokrati.
Det återstår fortfarande mycket som Turkiet måste göra för att nå upp till Europeiska unionens normer, bland annat i fråga om religionsfrihet och genomförande av befintlig lagstiftning, och kommissionen kommer att fortsätta att övervaka Turkiets framsteg.
Men det var den imponerande listan över reformer hittills i fråga om EU-harmonisering som ledde till Europeiska rådets slutsats vid decembermötet att Turkiet uppfyllde Köpenhamnskriterierna på ett tillfredsställande sätt.
Samma månad antog Europaparlamentet faktiskt en resolution till stöd för inledande av anslutningsförhandlingar med Turkiet ” utan onödigt dröjsmål ”.
Vid decembermötet uppställdes ytterligare två villkor som Turkiet måste uppfylla innan anslutningsförhandlingarna skulle kunna inledas: att införliva sex rättsakter som ännu inte genomförts för att stärka rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna och att underteckna ett protokoll som innebär att Ankaraavtalet från 1963 även omfattar de nya medlemsländerna.
Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juni, och Turkiet undertecknade protokollet till Ankaraavtalet den 29 juli.
I båda fallen är det fråga om en betydelsefull utveckling.
Den nya lagstiftningen innebär en förbättring av det turkiska straffsystemet och bringar det i mycket större överensstämmelse med Europeiska unionens modeller, och den är ett betydelsefullt tillskott till de reformer som har genomförts i Turkiet under de senaste åren.
Undertecknandet av protokollet innebär att avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet – eller Ankaraavtalet – utvidgas till att omfatta samtliga 25 medlemsstater.
Det är naturligtvis med 25 medlemsstater som Turkiet kommer att föra sina anslutningsförhandlingar.
Ni är alla väl medvetna om att Turkiet vid undertecknandet av protokollet avgav ett ensidigt uttalande där det upprepade sin gamla ståndpunkt att inte erkänna Republiken Cypern.
I förra veckan avgav Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater ett uttalande som innehåller gemenskapens ståndpunkt i de aktuella frågorna.
Av detta uttalande framgår det tydligt att ” Turkiets uttalande är ensidigt, inte utgör en del av protokollet och inte har någon rättslig inverkan på Turkiets skyldigheter enligt protokollet ”.
Vidare sägs det i uttalandet att ” Turkiet måste tillämpa protokollet fullt ut gentemot samtliga EU-medlemsstater ” och att ” EU kommer att noga övervaka detta samt utvärdera det fullständiga genomförandet under 2006 ”.
I uttalandet betonas också att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater ” erkänner endast Republiken Cypern som internationellt rättssubjekt ”, och det förtydligas att ” erkännande av samtliga medlemsstater är en nödvändig del av anslutningsprocessen ”.
I rådets uttalande upprepas också att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater är ” ense om vikten av att understödja de insatser som görs av FN: s generalsekreterare för att få till stånd en övergripande lösning av
Cypernproblemet i linje med de relevanta resolutionerna från FN: s säkerhetsråd och de principer som ligger till grund för EU ”.
Lösningen av Cypernproblemet är en uppgift för Förenta nationerna och befolkningsgrupperna på ön.
Europeiska unionens roll är att stödja FN: s generalsekreterares medlingsuppdrag och att skapa en situation där de båda parterna åter kan komma i kontakt med varandra på ett förtroendefullt sätt och utarbeta det slutgiltiga avtalet.
Låt mig framföra en sista punkt i min inledning till debatten.
Turkiets anslutning till unionen är inte omedelbart förestående.
35 kapitel måste öppnas och avslutas, det kommer att krävas ytterligare reformer och en del medlemsstater har redan beslutat att hålla folkomröstningar om Turkiets slutliga anslutning.
Det Turkiet som till slut kommer att anslutas till Europeiska unionen kommer uppriktigt sagt att vara ett annat Turkiet än det vi ser i dag – och det är också möjligt att det kommer att anslutas till ett ganska annorlunda EU.
Men de framsteg Turkiet har gjort hittills har varit utomordentligt stora, och premiärminister Tayyip Erdogans regering har förbundit sig att genomföra ytterligare reformer.
De villkor som Europeiska rådet ställde i december har uppfyllts, och detta banar vägen för inledandet av anslutningsförhandlingar nästa måndag.
Jag är mycket glad att utrikesministern kommer att framträda inför parlamentets utskott för utrikesfrågor dagen därpå.
Då kommer han naturligtvis att informera ledamöterna i utskottet om de framsteg som har gjorts.
