# ID: svediakorp-gov459346
# author: Paolo Costa, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 955
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Enligt min åsikt är det tredje järnvägspaketet, som jag hoppas kommer att vara det sista, något av en sista möjlighet för de europeiska järnvägarna, sista chansen att vända en negativ trend som innebär att järnvägen är ett transportsätt som förlorar marknadsandelar med en hastighet som, om den fortsätter, nästan skulle utplåna det inom loppet av några år.
Järnvägarna ligger inte i tiden, trots att det i EU-politiken fortfarande hävdas att det är strategiskt att flytta transportbalansen till förmån för järnvägen på grund av den negativa effekten med ökande vägtrafik när det gäller olyckstillbud, skador på folkhälsan och miljön och de ökande trängselkostnaderna.
Ändå finns trenden, trots att prioriterade projekt för att öka det transeuropeiska nätet främst fokuserar på att investera i järnvägar.
Därför har vi en sista möjlighet att vidta radikala och brådskande åtgärder som kommer att göra att målen för EU-fördragen uppnås.
Det är mål som går tillbaka till Rom och 1956 då EU ställde upp målet att uppnå en integrering av de nationella transportnäten på EU-nivå, att göra dem tekniskt och ekonomiskt driftskompatibla och att avreglera tillgången till dem.
Detta mål var utformat som en fysisk förutsättning för utvecklingen av Europa, antingen som en marknad eller som en politisk enhet.
I dag har vi sista chansen, vilket kräver stort visionärt tänkande av parlamentet och dess medlagstiftare rådet, därför att EU: s institutioner, de politiska institutionerna, därigenom måste ta ansvar för något som de nationella järnvägsföretagen inte har mod, skicklighet eller förmåga att göra, nämligen att sluta försvara krympande monopolistiska marknadssegment, som alltmer saknar förmåga att skapa den avkastning från trafiken som krävs för att täcka deras kostnader, och i stället sträva efter att utvidga den totala marknaden, med potentiella fördelar för alla.
Det kan bara uppnås om villkor skapas för konkurrens mellan järnvägarna, vilket också skulle ge dem möjlighet att konkurrera med andra transportsätt och göra det möjligt att ta tillbaka marknadsandelar.
Det skulle i sin tur leda till ytterligare konkurrens mellan järnvägsföretagen inom en självgående positiv cirkel.
För att åstadkomma detta måste vi påskynda både den tekniska driftskompatibiliteten, där bristen i dag skapar en konstlad barriär som skiljer de enskilda nationella järnvägsmarknaderna, och den ekonomiska driftskompatibiliteten genom att avreglera tillgången till näten.
Det tredje paketet är en livsnödvändig del av denna strategi.
Den väg som leder fram till teknisk driftskompatibilitet är tydlig, men vi måste erkänna det tredje paketets bidrag i form av förslaget till ett direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal som ingår i Savarybetänkandet.
Bara genom att utbilda personalen kan vi göra systemet driftskompatibelt, till och med innan det blir tekniskt driftskompatibelt.
Emellertid innebär det tredje paketet att parlamentet och rådet måste ta på sig sitt respektive ansvar för när och hur avregleringen ska genomföras.
Frågan om avreglering av marknaden har överlåtits till förslaget till direktiv om utvecklingen av gemenskapens järnvägar, som enligt planerna ska gälla passagerartrafiken från 2008 på internationella sträckor och från 2012 på nationella sträckor.
Den avgörande punkten för att parlamentet ska kunna ge förslaget ett mervärde är att dessa fakta och tidsfrister, särskilt den andra tidsfristen som gäller 2012, inte överensstämmer med det brådskande i situationen, även om kompromissen kan vara rimlig, om man tar hänsyn till problemen för de nationella järnvägsföretagens minskade förmåga att möta marknadsutmaningarna för något som i alla händelser kommer att fortsätta att vara deras naturliga monopol.
Dessa problem bör inte tillmätas sådan betydelse att man förbiser formen av godkännande med möjlighet att genast tilldela nationella offentliga avtal för järnvägstransport och tjänster och utan något upphandlingsförfarande, vilket är innebörden av den granskade versionen av förslaget till förordning om skyldigheter för allmänna transporttjänster.
Parlamentet ser välvilligt på detta förslag, eftersom det ger möjlighet att gå vidare med Meijerbetänkandet, som har väntat på rådets gemensamma ståndpunkt i åratal.
Om parlamentet i dag och rådet i morgon på andra plan förkastar de föreslagna förordningarna om passagerarnas rättigheter och skyldigheter kan en liknande kompromiss göra att den konstgjorda åtskillnaden mellan internationella och nationella passagerare avlägsnas.
Kommer de senare kanske även i fortsättningen att behandlas som andra klassens medborgare med färre rättigheter än de internationella passagerarna?
Ingenting rättfärdigar en sådan åtskillnad, utom för att fortsätta att skydda marknaderna, medan passagerarna inte får vederbörligt skydd – till kortsiktig fördel för de nationella företagen.
Det finns en slutlig punkt: Kommissionen har insisterat på behovet att åtgärderna i det tredje järnvägspaketet ska vara samstämda.
På denna punkt har man eftersträvat och erhållit tillfredsställande garantier av Förenade kungarikets ordförandeskap, genom vilka man ska se till att rådet avslutar sin granskning av Sterckxbetänkandet och fortsätter att bearbeta Jarzembowski- och Meyerbetänkandena.
Bortsett från den formella aspekten finns det emellertid en djupare logik med paketets samstämmighet: Avreglering kräver, som vi kan sluta oss till av en rad tidigare experiment, olika former av maktfördelning där en av dessa utan tvekan består av konsumentskydd.
Om konsumenterna skyddas kan avreglering vara ändamålsenligt och effektivt.
Om den inte fungerar, eller om det finns risk för att den blir farlig, kommer konsumenterna inte att skyddas.
Enligt min åsikt borde Zīlebetänkandet ha övervägts på detta sätt, men besluten har redan fattats, och jag tänker stå fast vid dem.
Jag anser att det finns en funktionell anledning att hålla samman paketet och hoppas att vi mot bakgrund av dessa synpunkter kan uppnå det resultat som vi alla eftersträvar.
