# ID: svediakorp-gov459342
# author: Dirk Sterckx (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,376
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag tror att jag också har fått en och en halv minut extra av en ledamotskollega som inte kan närvara här i kväll, så min talartid bör ha förlängts till sex och en halv minut, något jag tänker använda nu om ni kan dra av dessa sista tio sekunder från den.
Herr kommissionsledamot!
Jag vill tacka kommissionen för dess förslag, för jag betraktar alla dessa paket, liksom förslaget om tågresenärers rättigheter, som en viktig del i EU: s transportpolitik.
Om vi vill upprätta en öppen europeisk järnvägsmarknad är det ytterst viktigt att resenärerna har minimirättigheter inom denna marknad om människor ska vinna, eller förlora, förtroende för järnvägstrafiken.
Jag måste dock tala om för er, herr kommissionsledamot, att parlamentet, eller i alla fall utskottet för transport och turism, har gjort några ändringar i ert förslag.
När jag nu berör detta ämne vill jag tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten, antingen som individer eller som grupper, för alla de ändringsförslag som de har lagt fram – det fanns ganska många, och det kanske kommer fler – men det är tack vare dessa ansträngningar, herr kommissionsledamot, som vi nu presenterar ett förslag som, enligt min uppfattning, är opartiskt och välstrukturerat.
Det finns en koppling mellan tillämpningsområdet och kravnivån.
Kommissionen har valt ett litet tillämpningsområde, nämligen internationell järnvägstrafik, och ett strikt kravpaket medan parlamentet har ändrat denna balans en aning eftersom man valde ett stort tillämpningsområde, det vill säga rättigheter för alla tågresenärer, precis som inom flyget, och man anpassade de strikta grundläggande kraven så att järnvägsföretagen och de regionala eller lokala myndigheterna får ett större spelutrymme.
Först vill jag säga några ord om kravpaketet.
Vi förblev trogna de internationella avtalen i fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) så gott vi kunde, och i fråga om information till resenärer gjorde vi sålunda några ändringar i kommissionsförslaget.
Jag anser att det inte är nödvändigt att ge all information till alla resenärer både före och under resan.
Detta skulle leda till en ogenomförbar nivå av byråkrati och innebära till exempel biljetter stora som A4-sidor.
Jag anser inte att det finns någon anledning att göra detta.
Jag menar att järnvägsföretagen bör uppmuntras att ge nödvändig information till rätt resenärer.
Jag anser inte att det är rätt att tvinga företag att tillhandahålla information om konkurrerande eller andra företag om de inte vill det.
Om de kan förmås att gå ihop, så mycket bättre, men jag anser att ett företag som vill vinna kunder inte kan tvingas att inkludera möjliga konkurrenter i sin informationspolicy.
Detsamma gäller biljetter, förutom att man i detta fall måste göra en skillnad mellan – och vi är ganska tydliga med detta – en samhällstjänst där biljetterna måste göras tillgängliga för en bred publik och kommersiella specialtjänster där mycket färre resurser kan användas, såsom enbart Internet, vilket har hänt i vissa fall och som kan få ned kostnaderna.
Jag anser inte heller att man kan tvinga konkurrerande företag att sälja varandras biljetter.
Detta görs inte inom flyget, så varför skulle det göras inom järnvägstrafiken?
Jag anser dock – och vi har lagt fram ändringsförslag med den verkan – att vi måste ge järnvägsföretag som vill gå ihop all den uppmuntran vi kan, och vi måste se till att de exempelvis upprättar ett gemensamt reservationssystem, av den typ som redan finns bland många flygbolag.
I händelse av olyckor, dödsfall eller skadade resenärer anser vi att när det gäller objektivt ansvar, det vill säga i de fall där järnvägsföretagen i alla händelser måste betala, måste samma summor som i regleringen av luftfart användas.
När det gäller bagage har vi godkänt COTIF eftersom den innehåller en bredare definition av bagage och även tar upp andra innebörder, men vi anser att detta var det bästa sättet att ta itu med denna fråga.
Nu skulle jag vilja gå över till frågan om ersättning för förseningar och inställda avgångar, som vi föreslog ett enklare system för.
Kommissionen har komplicerat saken, men om vi ska utvidga omfånget och inkludera alla resenärer anser vi att vi bör ha ett enklare system för ersättningar och samtidigt ett system som inte bara är till för ersättningar som gäller förseningar på över en timme, utan även för människor som regelbundet drabbas av förseningar så att också de kan få ersättning.
Personer med säsongsbiljetter skulle annars inte vara berättigade till ersättning, och vi anser inte att detta är acceptabelt.
Ett svårt kapitel som många ledamöter lade fram ändringsförslag om var kapitlet om personer med begränsad rörlighet.
När det gäller synskadade, hörselskadade och funktionshindrade människor anser vi att järnvägsföretagen har en skyldighet att avlägsna alla hinder och att iaktta ett antal skyldigheter.
Vi har definierat dessa mycket detaljerat, och vi har mer eller mindre följt kommissionens linje i detta.
I händelse av förvarning har man förbundit sig, och järnvägsföretaget har inget annat val än att hjälpa resenären.
Om resenären inte har förvarnat och bara dyker upp anser jag att järnvägsföretaget måste göra allt som står i dess makt för att hjälpa dessa människor.
Jag tror faktiskt att de flesta järnvägsföretag och järnvägspersonal ser det som en hederssak att hjälpa dessa människor.
Det här handlar om att vi ska lagstifta om något som, enligt min åsikt, är ett minimikrav.
Jag anser att vi ska uppmuntra järnvägsföretagen att göra allt de kan för de människor som har det svårare att ta sig fram på en järnvägsstation, och vi ska förvänta oss mycket av dem, men vi kan inte förvänta oss allt.
Vi kan inte be järnvägsföretagen att göra det omöjliga; det vi kan göra är att driva på dem närhelst det uppstår en renovering, en strukturförändring eller ett nytt förvärv för att se till att den nya materielen och de nya byggnaderna tillfredsställer dagens behov.
Det vilar ett enormt arv från det förflutna på järnvägsföretagens axlar, men de måste sakta men säkert uppmuntras till att göra förbättringar.
En reklamationstjänst måste upprättas, men vi bör inte gå för långt med användandet av lingua franca.
Jag har förenklat förslaget när det gäller följdskador och tagit bort det.
Jag anser att årliga kvalitetsrapporter är onödiga.
Vi måste få till stånd ett mer flexibelt system som ger utrymme för initiativ, för en bredare tillämpning, för kommersiella initiativ som tas av järnvägsföretag som är beredda att lägga fram sådana och för regionala initiativ.
Företagen kan därför göra mer än det vi kräver men – och detta är, anser jag, ytterst viktigt för vår ställning som parlament – vi anser att dessa rättigheter ska gälla alla resenärer; inte bara den elit på 5 procent som reser internationellt utan alla som använder tåg.
Så ser det ut inom flyget, och det finns ingen anledning att det inte skulle vara likadant inom tågtrafiken.
Vi ska snart diskutera detta med rådet, men så vitt jag vet, om mina källor är pålitliga, är just detta ämne, det vill säga att rättigheterna ska gälla alla resenärer, en hake i rådet.
Jag vill tala om för rådets företrädare att detta är en av de punkter som jag i egenskap av föredragande kommer att slåss med näbbar och klor för, och jag hoppas att jag kan räkna med ett samlat stöd från mina ledamotskolleger här i kammaren.
Slutligen vill jag tala om för rådet, precis som de två föregående talarna gjorde, att detta är ett paket.
Jag uppmanar er att inte dela på det.
Jag erbjuder er att behandla det hur ni önskar, men lämna tillbaka det som ett paket och lägg till gemensamma ståndpunkter som vi kan arbeta fram tillsammans vid andra behandlingen.
Detta är en sammanhängande helhet; jag uppmanar er att bevara den helheten.
