# ID: svediakorp-gov459341
# author: Gilles Savary (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,161
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsledamot!
Jag vill först tacka ordföranden i vårt utskott, Paolo Costa, och alla våra kolleger, vare sig de är föredragande – varav en precis har talat – skuggföredragande eller samordnare, för det mycket intensiva och anmärkningsvärda arbete de har gjort på parlamentets vägnar.
Jag lyssnade mycket uppmärksamt på Georg Jarzembowski som nämnde en fransman som, enligt honom, var fientligt inställd till paketet.
Jag vet inte vem han menade.
Han känner säkert denna man.
Jag gör det i alla fall inte.
Därför har jag argumenterat starkt för att vi bör rösta om alla texter i dag och vidarebefordra dem till rådet.
Parlamentet har gjort sitt arbete och paketet är färdigt.
Vi kommer att vidarebefordra det till Förenade kungarikets ordförandeskap i morgon, och jag hoppas för övrigt att Förenade kungarikets ordförandeskap kommer att fatta ett beslut så att, om möjligt – fast vi bör kanske inte vara för idealistiska – detta komplicerade ärende kan avslutas under Tony Blairs ordförandeskap.
Paketet går framåt: jag ville bara att vi skulle rösta om det i dag och inte skjuta upp det arbete som Europaparlamentet har gjort.
Det finns ingen anledning att göra detta, för det finns åtminstone ett förslag som är ganska brådskande, och det är förslaget om licens för tågförare.
Det är inte för att det var ett ämne som nådde ganska stor enighet i utskottet för transport och turism, utan helt enkelt för att en liberalisering är på gång.
Den internationella marknaden för järnvägsfrakt har varit öppen sedan den 15 mars 2003, och vi behöver detta förslag i dag för att se till att förare som arbetar inom den internationella järnvägstrafiken är ordentligt utbildade.
Med hänsyn till mitt eget betänkande vill jag tillägga att det är ganska föredömligt, och jag hoppas att det budskap som vi i parlamentet sänder ut i morgon också kommer att vara det.
Varför är det föredömligt?
Först och främst för att det sänder en samhällelig signal; hittills har vi huvudsakligen sänt ekonomiska signaler eller signaler för liberalisering.
Jag har alltid argumenterat för att järnvägstransport bör vara en fråga för alla, inklusive järnvägsarbetare, och jag tror inte att detta initiativ kommer att lyckas om de som arbetar på järnvägarna anser att det europeiska järnvägssystemet inte är deras bekymmer.
Vi har inrättat en järnvägsbyrå som vi kommer att involvera arbetsmarknadens parter i; vi måste se till att arbetsmarknadens parter känner att de har ett intresse i den investering vi alla gör i järnvägstrafikens framtid.
Därför måste vi ta detta förslag, som båda sidor av industrin har enats om, de anställda och fackföreningarna – något som är mycket ovanligt på EU-nivå – och införliva det med lagstiftningen i dag.
Det är ett arbete – ett ganska uppriktigt sådant när det kommer till kritan, för arbetet har gjorts – som består av att överföra ett historiskt, socialt avtal till europeisk materiell rätt, ett avtal som fordrar andra, kanske en dag kollektiva avtal som gör det möjligt för järnvägsarbetarna att känna att de alla har ett intresse i att öppna järnvägsnätverken.
Därför tar jag mig friheten att be om ett så brett stöd som möjligt för mitt betänkande i morgon, ett betänkande som utskottet har förbättrat på många sätt.
Dessa förbättringar kan verka triviala, men de är faktiskt viktiga.
Först och främst har vi utökat det.
Vi anser att alla arbetare inom alla järnvägsnät på lång sikt bör, om de så önskar, ha ett internationellt förarbevis.
Varje nationell förare har rätt att bli internationell förare om han så önskar.
Vi ville också förtydliga texten.
Vi har tydligt definierat förare och tågpersonal, när det gäller den senare kategorin med hänvisning till ett kommande förslag från kommissionen, på grundval av järnvägsbyråns arbete, som kommer att utföras öppet och i samråd med de berörda parterna.
Vi har också preciserat texten när det gäller utbildning, de förmåner varje arbetare erhåller tack vare sin erfarenhet samt hur utbildningen finansieras eftersom vissa förare som har fått utbildning av ett järnvägsföretag senare kan gå över till något annat.
Vi har slutligen gjort datumen mer överensstämmande och lagt fram datum för genomförandet.
Detta är det grundläggande innehållet i det betänkande som vårt utskott föreslår er.
Nu skulle jag vilja framföra några sista kommentarer om de andra texterna.
Jag anser att Dirk Sterckx betänkande om tågresenärers rättigheter är absolut nödvändigt.
Det finns ingen anledning att upprätta rättigheter för passagerare inom flygtrafiken och inte inom järnvägstrafiken.
Eftersom det dessutom finns betydande skillnader mellan medlemsstaterna och även problem med systemet, särskilt i mitt eget land, är jag glad att Dirk Sterckx lägger fram ett betänkande som följer dessa linjer, och jag hoppas att oppositionen i rådet kommer att övervinnas.
När det gäller Roberts Zīles betänkande, och utan att vilja förnärma föredraganden som har gjort ett utmärkt arbete, är jag förstås mer försiktig, helt enkelt därför att järnvägsföretagen värdesätter den avtalsmässiga relationen, och olika typer av gods är mycket mer olikartade än resenärer.
Att frakta en typ av varor kan vara väldigt annorlunda i jämförelse med att frakta andra.
Slutligen vänder jag mig till Georg Jarzembowskis betänkande, och här är jag personligen mer försiktig.
Jag röstade för en liberalisering av fraktmarknaden för att frakterna inte fungerade.
När det gäller passagerartransport verkar allt handla om ett fåtal stora företag som traktar efter de nationella nätverken.
Det är cabotage som oroar mig mer än något annat.
Vi vet alla mycket väl att det inte finns någon marknad för tjänster från Paris till Rom.
Men det finns en marknad mellan Paris och Lyon och mellan Lyon och Marseilles, och det är detta de stora företagen har ögonen på.
Jag är orolig för de små länderna, länder av begränsad storlek, vars nationella linjer i verkligheten ligger på internationella linjer som kanske försvinner i morgon eller absorberas av stora operatörer som SNCF eller Deutsche Bahn.
Det är dessutom därför dessa stora företag är så intresserade.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att, som jag ser det, om vi tänker i termer av transportmarknader – och ingen har förnekat detta de senaste tio åren – är det vägarna som vinner.
Vi måste tänka i termer av transportpolitik, och den viktigaste faktorn är inte bara konkurrens inom järnvägssektorn, som är det mål vi tvångsmässigt har eftersträvat i åratal, utan tillhandahållandet av förutsättningar för att möjliggöra konkurrens mellan vägtransporter och de andra transportmedlen.
Ända tills vi löser detta problem kommer järnvägstransporten att gå utför, precis som det går utför i dag för öppen frakt.
