# ID: svediakorp-gov459340
# author: Georg Jarzembowski (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,288
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar, olycksbröder!
Än en gång har vi turen att delta i en så viktig debatt kl.
21.00, ensamma i vår mysiga krets av föredragande och skuggföredragande.
Vi bör dock inte låta detta irritera oss för mycket utan snarare ta itu med frågan.
Jag tror att vice ordföranden har anhängare bland oss som är för att paketet förblir ett paket, med undantag av en ensam fransk röst.
Vi vet emellertid att franska röster ibland är särskilt viktiga.
Det är ändå min uppfattning att majoriteten vill, och kommer att, bevara paketet intakt.
Det är vad vi ska göra i morgon och inte bara som ett självändamål.
Inte ens jag, i egenskap av advokat, kommer att lägga fram argumentet att vi, nästan 13 år efter slutförandet av den inre marknaden, verkligen bör se till att slutföra den inre marknaden för passagerartransport.
Detta är ett bra argument för advokater, men vi ska avstå från att använda det.
Avsikten med det tredje paketet är att göra långdistanstrafiken och regionaltrafiken mer pålitliga och konsumentvänliga.
Detta är vårt mål.
Vi vill ha konkurrens; vi vill ha bättre service för resenärerna.
Dessa är våra målsättningar.
Det är därför frågorna om att öppna de nationella järnvägsnäten på icke-diskriminerande grunder så att alla järnvägsföretag kan använda dem, enhetliga rättigheter för tågresenärer i hela EU och användandet av samma tågförare hör ihop.
Vi vill inte, trots att vi nu har lok som kan korsa gränserna, ha en situation där tågen fortfarande måste stanna vid gränsen för att byta förare – bara för att upptäcka att den nya föraren är på semester eller sjukskriven och att tåget då blir stillastående.
Avsikten är inte bara att människor ska kunna köpa en biljett vartsomhelst i Europa utan även att de kommer fram dit snabbt.
Därför behöver vi det tredje järnvägspaketet.
Jag erkänner att det först uppstod diskussioner i min grupp, men sedan anammade vi tankegången att underlåta att tillämpa regleringar för kvalitetskrav eller godstrafik.
Eftersom vi öppnar nätverken för gränsöverskridande transporter från och med den 1 januari 2006 och för inrikes godstrafik den 1 januari 2007 hoppas vi att konkurrensen verkligen har utvecklats inom två till tre år och att vi då inte kommer att behöva lagstifta om kvalitetskrav.
Man kan redan se konkurrens i trafiken i alpområdet, och kunderna kan välja mellan två olika järnvägsföretags tjänster.
Därför tror jag inte att vi behöver någon lagstiftning om kvalitetskrav; marknaden kommer att reglera detta.
Jag skulle nu vilja presentera flera aspekter i mitt betänkande.
Jag anser inte att det alltid är nödvändigt att komma med nya idéer; när det handlar om järnvägsföretagens utveckling bör vi i stället gå tillbaka till det som parlamentet beslutade vid den andra behandlingen av det andra järnvägspaketet.
Då beslutade vi, med en överväldigande majoritet, att öppna nätverken både för gränsöverskridande och inrikes järnvägstrafik från och med den 1 januari 2008.
Detta var vad vi krävde för två år sedan; varför skulle vi nu vända tillbaka, undrar jag.
För att ge alla parter mer tid föreslår utskottet dock att man öppnar stegvis: den 1 januari 2008 för gränsöverskridande järnvägstrafik, men den 1 januari 2012 för inrikes järnvägstrafik.
Vi vet alla att när det handlar om förhandlingar med rådet kan 2012 bli 2013 eller något helt annat.
Men om parlamentet begärde att alla järnvägsnätverk skulle öppnas från och med 2008 för två år sedan måste man hålla fast vid det.
Jag hoppas att vice ordföranden anammar parlamentets sätt att tänka och beslutar att reglera inte bara den gränsöverskridande trafiken utan även trafiken på den inre marknaden.
Vi måste trots allt förr eller senare komma vidare.
Uppriktigt sagt vill jag inte se ett fjärde, femte eller sjätte järnvägspaket.
Vi bör dra en gräns och besluta oss för en liberalisering, ett öppnande av nätverken, kundorientering och konkurrens med detta paket.
Låt mig få rikta kammarens uppmärksamhet på bara två saker till.
Vi har redan bromsat öppnandet av nätverken och speciellt för inrikes järnvägstrafik.
Anledningen är att vi håller med kommissionen om att det inte bör vara obligatoriskt att öppna nätverken om detta skapar problem för de regionala passagerartjänsterna, och med detta menar vi inte bara möjliga problem utan ett faktiskt hot mot dess ekonomiska genomförbarhet.
Det är naturligtvis inte vår avsikt att äventyra den regionala trafiken med ett öppnande av nätverken.
Jag skulle vilja tala om för mina nederländska ledamotskolleger att de inte behöver oroa sig.
Jag anser faktiskt att bromsandet, som ni själva föreslog för gränsöverskridande trafik, kommer att göra det möjligt för oss att hindra den inhemska regionala trafiken från att kollapsa, för det finns ingen skyldighet att öppna nätverken i detta fall.
Våra ledamotskolleger från mindre länder kan lägga sina reservationer åt sidan i detta hänseende.
Jag vill inte gå in i detalj om vår önskan att ändra direktiv 2001 / 14 / EG för att ge höghastighetslinjer bättre möjlighet att planera på lång sikt.
Avslutningsvis finns det något annat som jag vill rikta er uppmärksamhet på.
Parlamentet – med undantag av enskilda ledamöter allra längst bak – har alltid sagt att paketet bör bevaras intakt, såsom kommissionen föreslog.
Därför senarelade vi också datumet för presentationen av detta paket i plenum.
När vi har fattat vårt beslut kan rådet fatta sitt eget.
Den minst positiva erfarenheten har varit med Meijerbetänkandet.
Vår första behandling av det – efter ett kommissionsförslag om kollektiva färdmedel 2000 – skedde i november 2001.
Rådet har till dags dato inte gjort något annat än att medvetet skjuta upp detta förslag.
Rådet brister i utövandet av sina plikter; det saknar modet att ta upp denna svåra fråga.
Vi har dock sagt att dessa fyra delar hör ihop, och de hör också ihop med förslaget om kollektiva färdmedel.
Vi har sagt att vi är redo att föra denna fråga till en definitiv slutsats med en lagstiftningsresolution i plenum så snart som rådet ger oss ett tecken.
Ordföranden i utskottet för transport och turism informerade oss i eftermiddags att Förenade kungarikets transportminister, Alistair Darling, har försäkrat oss om att detta paket kommer att hållas intakt.
Av den anledningen bör också vi ta steget ut i morgon och inte bara rösta om ändringsförslagen utan även om lagstiftningsresolutionerna så att vi i morgon eftermiddag kan framföra våra synpunkter om det tredje järnvägspaketet, uttrycka vår åsikt.
Jag vädjar till rådet att hålla sitt ord, att lämna paketet intakt, att lägga fram sunda förslag.
Då kommer vi att kunna göra goda framsteg.
Jag hoppas att det brittiska ordförandeskapet på rådets möte den 6 oktober aktivt kommer att företräda den signal som vi kommer att ge i morgon och påskynda arbetet.
Låt oss inte bland alla detaljer glömma bort att vi inte gör detta för liberaliseringens skull eller för att vi är självgoda; vi gör det för resenärernas skull, för vi kan se en ökad trend mot att resenärerna tar sina bilar eller använder lågprisflygbolag för långdistansresor snarare än att ta tåget.
I linje med vår allmänna uppfattning om frakt – att den måste tas bort från vägarna och sättas på järnvägarna – måste vårt tankesätt vara att ge resenärerna ett erbjudande som lockar dem ut ur bilarna och flygplanen och tillbaka till tågen.
