# ID: svediakorp-gov459126
# author: Franco Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 738
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill tacka alla som haft ordet.
Jag har noga noterat deras kommentarer.
Det finns helt säkert värderingar i EU som inte är förhandlingsbara: att skydda varje persons liv och värdighet är en institutionell och framför allt moralisk plikt vi har, och därför tackar jag föredraganden för att han har betonat detta, och jag tackar också andra talare för att de tydligt och klart har upprepat det.
Jag anser att EU bör erkänna och upprätthålla denna grundläggande rättighet för alla som verkligen flyr undan förföljelser eller krig, men då avser jag att de verkligen flyr.
Det finns i själva verket ännu en mycket tydlig punkt som bland andra Ewa Klamt har framhållit: det är viktigt att undvika missbruk.
Det är viktigt att man tydligt skiljer mellan dem som är verkliga flyktingar och faktiskt har flytt, och dem som är ekonomiska migranter.
Det är en fråga om trovärdighet.
EU: s strategi kräver exakt lagstiftning och säkra medel för att upprätthålla den.
Det är det enda sätt som vi kan reagera på, som vi alla kan enas om, både till dem där fruktan överväger och till dem där plikten att välkomna flyktingarna överväger.
Jag menar att båda ytterligheterna kan förenas om vi ser till att vi får en öppen lagstiftning och tydliga bestämmelser för att genomföra den, utan några gråzoner mellan det tillåtna och det otillåtna.
Därför kan och måste direktivet träda i kraft så snart som möjligt.
På så sätt, mina damer och herrar, kommer vi att kunna undvika de skillnader i lagstiftning mellan medlemsstaterna som ofta resulterar i olika behandling för människor som befinner sig i samma situation.
Det är också en allvarlig kränkning när någon i en medlemsstat är i samma situation som någon annan i en annan medlemsstat, men behandlas olika.
Det är en allvarlig orättvisa, vilken direktivet i någon mån kan minska eller undanröja.
Därför krävs det åtgärder inom hela EU, och jag håller fullständigt med om det, även om, vilket många av er helt realistiskt har påpekat, det är svårt att föreställa sig att rådet helt kommer att återuppta debatten beträffande några väsentliga punkter.
Många av er – jag kan särskilt nämna Giovanni Claudio Fava och Jean Lambert – har tagit upp en mycket viktig punkt: EU: s lista över säkra länder.
Nåja, jag är medveten om att det finns problem med den rättsliga grunden, och jag vet att rådet anstränger sig för att enbart samrådsförfarandet ska gälla när listan sammanställs.
Utan hänsyn till den formella rättsliga grunden för att sammanställa listan över säkra länder anser jag – och jag är personligen för detta – att det är viktigt att arbeta tillsammans med parlamentet.
Det finns formella rättsliga frågor i samband med den rättsliga grunden, men det finns också faktiska politiska frågor.
Jag kan nämna en mängd frågor: Organet för grundläggande rättigheter, frågan om bevarande av uppgifter – med andra ord ämnen som jag har föreslagit att parlamentet bör sammanställa i ett oberoende politiskt, interinstitutionellt avtal, hur än den formella rättsliga grunden ser ut.
Varför ska vi alltså inte också undersöka möjligheten för rådet och parlamentet att arbeta tillsammans i en fråga som helt klart är känslig, som också Carlos Coelho påpekade?
Jag håller ärligt talat med om många av de påpekanden som har gjorts: det är svårt att föreställa sig att rådet nu, efter fyra års förhandlingar, bara vill överge idén med en lista över säkra länder.
Låt oss då försöka att ge det något jag betraktar som ett politiskt uppsving som kommer att engagera parlamentet mycket mer än det har engagerats hittills!
Av dessa skäl vill jag avsluta med att än en gång hoppas att ni kommer att rösta för direktivet, eftersom detta skulle innebära att ni ger substans åt den idé om solidaritet inom EU som Simon Busuttil just har påmint om: Solidaritet inom EU innebär att vi delar ansvaret och även bördorna, och det innebär att motsätta sig de åsikter som hävdas av dem som vill ha enbart nationella tillvägagångssätt.
Enligt min åsikt har parlamentet möjlighet att ge ett sådant politiskt gensvar.
