# ID: svediakorp-gov459113
# author: Ewa Klamt (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 552
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar!
Så länge som vi hör till de säkraste regionerna i världen kommer människor som lider förföljelse i sina egna länder att komma till oss, och det säger sig självt att vi bör försöka hjälpa dem.
Det är en humanitär skyldighet som åligger oss inte endast som enskilda stater utan också som en europeisk union, och att denna unions inre gränser är öppna gör det viktigt att vi åtminstone fastställer miniminormer för asylförfaranden och med dessa klargör inte enbart för asylsökande utan också för värdländerna vilka villkor som gäller, hur dessa förfaranden tar sig uttryck och hur lång tid de bör ta.
Det är också en fråga om humanitär skyldighet att förfarandena ska vara öppna och snabba och att de ska behandla människor med värdighet, och detta är en skyldighet som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater tar på mycket stort allvar, vilket bevisas i de ändringsförslag som lagts fram av vår skuggföredragande Carlos Coelho – som utskottet godkände – i kontrast till den inriktning som föredraganden, Wolfgang Kreissl-Dörfler, tagit och som inte gör något för att hjälpa oss att uppfylla våra humanitära skyldigheter.
Faktum är att det som betyder något inte är att vi bör ta emot så många människor som möjligt, utan att vi bör erbjuda en nödhamn åt människor som förföljs i sina egna länder och för vilka Europa är den enda möjliga tillflyktsorten.
Samtidigt måste vi vara klara över det uppenbara faktum att asylrätten också missbrukas, och för att få utrymme för människor som verkligen är förföljda måste vi hindra otvivelaktigt ogrundade ansökningar.
Att använda en förteckning över säkra tredjeländer hjälper oss att göra detta.
I Tyskland har denna praxis visat sig vara ett förnuftigt och lätthanterligt förfarande, även om det måste noteras att införandet av länder på förteckningen för säkra tredjeländer är avhängigt av acceptans och genomförande av såväl Genèvekonventionen om flyktingar som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – en hög standard som vi har uppställt för oss själva.
Det är detta koncept med säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer som föredraganden förkastar med konsekvensen att exempelvis varken Kanada, Norge eller Schweiz betraktas som säkra länder för asylsökande.
Jag måste säga honom att de bör innefattas i alla förfaranden, och samtidigt som de socialdemokratiska och gröna ledamöterna förkastar Bulgarien och Rumänien som säkra länder vill de likväl att de ska ansluta sig till EU om några månader.
Det är motsägelsefullt i sig.
I den ursprungliga versionen av betänkandet gick dessutom Wolfgang Kreissl-Dörfler så långt som att kräva att brottslingar för vilka en arresteringsorder har utfärdats bör beviljas asyl innan de arresteras.
Han förkastade också, genom åberopande av kulturella aspekter, proceduren med fingeravtryck på asylsökande, även om det ofta är det enda sättet att säkert identifiera dem som inte har några handlingar med sig, och det skulle göra det så gott som omöjligt att besluta om en person har sökt asyl i fler än en medlemsstat.
Till Wolfgang Kreissl-Dörfler måste jag säga att ett antagande av hans betänkande i dess nuvarande form enligt min uppfattning skulle vara en otjänst mot många seriösa asylsökande.
