# ID: svediakorp-gov459112
# author: Frank Vanhecke (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 417
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Vi måste inse att Genèvekonventionen om flyktingstatus och i sanning tilläggsprotokollet från 1967 ursprungligen utarbetades för att garantera mottagandet av europeiska politiska flyktingar från kommunistdiktaturerna i det tidigare östblocket.
Det säger sig därför självt att dessa instrument är klart olämpliga till att ge svar på de nuvarande asylproblemen, i synnerhet det faktum att hundratusentals människor kommer till Europa från hela världen inte bara för att få skydd utan också i jakt på ekonomiskt välstånd.
Det är därför rätt och riktigt att vi söker svaret på detta problem i form av en gemensam europeisk flyktingpolitik, och jag stöder sannerligen ett förslag till en förteckning över säkra länder, även om detta var ett första steg och även om – med korrekt tolkning av subsidiaritetsprincipen – vi överlåter åt de enskilda medlemsstaterna att använda sig av ytterligare förteckningar.
Detta kan dock endast vara ett första steg.
Vi kan bara nå en verklig lösning på problemen när vi väl har modet att besluta att mottagandet av asylsökande ska äga rum på den berörda asylsökandens kontinent, och företrädesvis i ursprungsområdet, och därmed inte längre i Europa.
Detta mottagande måste, i motsats till vad som har upprepats till leda här, ske i slutna och mycket strängt kontrollerade förläggningar.
Endast de som efter en sträng och behörig granskning erkänns som verkliga flyktingar kan sedan mottas i tredjeländer, möjligtvis även inom Europeiska unionen.
Det är det enda sättet att drastiskt minska antalet falska asylansökningar och bekämpa människohandel.
Detta är dessutom det enda sättet att förlika våra medborgare i våra egna länder, som vi företräder, med nödvändigheten av att ta emot verkliga asylsökande.
Eftersom asylkonceptet med rätta olyckligtvis har blivit mer eller mindre synonymt med humbug och socialt bedrägeri, vilket vi förvisso kan ha mänsklig förståelse för, bör vi inte vara politiskt ansvariga eller politiska medbrottslingar i detta.
För närvarande saknar vi dock den politiska viljan eller modet att anta en sådan djärv och nödvändig politik, säkerligen när det gäller allt som detta innebär, såsom t.ex. vägran att ge utvecklingsbistånd till länder som vägrar att sluta avtal om återsändande av falska asylsökande.
Det befintliga betänkandet är olyckligtvis ett exempel på denna politiska ovillighet på grund av att det ytterligare försvagar de redan beskedliga förslagen från rådet, och det är på grund av detta som vi, med sorg, är oförmögna att stödja detta betänkande.
