# ID: svediakorp-gov459101
# author: Wolfgang Kreissl-Dörfler (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,038
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, kommissionsledamot Frattini, mina damer och herrar!
Det vi ska rösta om i dag är ingenting mindre än en av EU: s hörnstenar.
Europeiska unionen växte fram ur andra världskrigets ruiner, och dess framgång grundar sig på den lärdom vi har dragit av det globala kriget, av nationell socialism och diktaturerna under förra århundradet, inte minst i Östeuropa, som samtliga tvingade många européer att lämna sina hem och söka skydd i främmande länder för att rädda sina egna liv.
I dag kommer folk till Europa för att söka skydd från katastrofer och förföljelse.
Ingen av dem har lämnat sina hemländer utan vidare, för de riskerar ofta livet när de flyr.
Deras dröm om ett liv i säkerhet slutar ofta med mottagningsanläggningar där förhållandena ofta är skrämmande, och sedan skickas de tillbaka till ett land som påstås vara säkert, såsom Libyen, utan att deras individuella situation har bedömts.
Försöker vi skaka av oss varje börda och ansvar så fort som möjligt?
Jag får intrycket av att vi, här i fästning Europa, är mindre intresserade av att skydda flyktingar än att göra motsatsen och skydda oss själva från dem.
Hur ska vi då fullgöra vårt historiska ansvar om vi inte ger flyktingar en adekvat möjlighet att förklara orsakerna till att de har kommit hit?
Hur ska vi lyckas vara trovärdiga när vi försvarar europeiska värden om vi förnekar de som söker skydd tillgång till rättsliga förfaranden?
Det är tveklöst att det råder fruktan för att asylsystemet ska missbrukas, men vi får inte låta det föranleda oss att förråda våra värden.
Det som behövs är gemensamma europeiska miniminormer för behandlingen av flyktingar, som grundas på rättsstatsprincipen och på internationella konventioner och krav under internationell lagstiftning, såsom de bestämmelser som fastställs i Genèvekonventionen om flyktingar.
Rådet presenterade sitt förslag till detta direktiv för oss först i november 2004, för samråd, då man redan hade fattat ett beslut.
Man kan kalla detta för ” samarbetsovilligt samarbete ”, och det är någonting vi helt och hållet fördömer.
Det rådet nu har presenterat för oss ligger långt ifrån de syften som formulerades i Tammerfors 1999.
En av följderna är att majoriteten av oss i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor tillsammans med den rådgivande kommittén har kommit fram till att direktivet brister när det gäller alla förväntningar, eftersom det inte leder till några avsevärda framsteg mot harmonisering, då det finns för många instanser där medlemsstaterna tillåts hålla fast vid sina egna rättsliga arrangemang.
Det finns i synnerhet ett antal punkter som vållar stor oro i fråga om respekt för mänskliga rättigheter som är internationellt erkända och rättsstatsprincipen när den avser flyktingar, och därför föreslår vi ett antal nödvändiga och viktiga ändringar.
Till att börja med avvisar vi det begrepp som förs fram i artikel 35a, det som kallas ” mycket säkra tredjeländer ”, som i sig självt är en enastående bedrift när det gäller den övergripande filosofin, och i stället stöder vi en ändring av begreppet ” säkra tredjeländer ” i artikel 27, och det är viktigt att notera att vi i stället vill att detta ska vara tillämpligt om tredjelandet har ratificerat och efterlever Genèvekonventionen och internationella fördrag om mänskliga rättigheter, och som särskilt står fast vid principen om ” non-refoulement ” i Genèvekonventionen om flyktingar.
Asylsökande måste få möjlighet att uppge orsakerna till varför hans eller hennes säkerhet inte kan garanteras i det ” säkra tredjelandet ” eller i hans eller hennes säkra ursprungsland.
För det andra vill vi förstärka den asylsökandes rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 38.
För det tredje uppmanar vi till en förstärkning av barns rättigheter.
För att anknyta till uttalandet i FN: s konvention om barnets rättigheter från 1989, att alla människor under 18 år ska betraktas som barn, har vi alla kommit överens om – oberoende av våra grupplojaliteter – att alla relevanta artiklar i direktivet bör ändras i enlighet med FN: s konvention om barnets rättigheter.
För det fjärde bör ingen asylsökande arresteras förrän det kan visas att det är nödvändigt, lämpligt och i enlighet med normerna i de internationella konventionerna att spärra in personen i fråga.
Asylsökande bör endast kvarhållas i förvar i utrymmen som är klart avgränsade från fängelser, och måste vara garanterade tillgång till lämplig juridisk rådgivning, till välutbildade och opartiska tolkar och till kvalificerad sjukvårdspersonal.
Barn utan medföljande vuxen får aldrig under några omständigheter kvarhållas i förvar på grundval av deras invandrarstatus.
När det gäller personer från sårbara kategorier, såsom tortyroffer och traumatiserade personer samt personer med psykiska eller fysiska funktionshinder, ska myndigheterna aktivt försöka finna alternativa åtgärder i stället för att spärra in dem.
Det betänkande som jag har lagt fram, som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har antagit, ger möjlighet att upprätta Europas första organ för asyllagstiftning, som dessutom är balanserat och rättvist.
Rädsla för islamisk terrorism och brottslighet får inte användas som missvisande ursäkt för bakåtsträvande asylpolitik.
Om vi överger asylpolitikens hjärta äventyrar vi de mänskliga rättigheterna och drar in de stöttepelare som stöder den värdegemenskap som Europeiska unionen är.
Rädsla är en klen grund för beslutsfattande, och hyckleri är förkastligt inom politiken.
Här står mänskliga rättigheter och liv på spel, och det får varken vi eller någon annan glömma.
Jag är mycket nöjd med kommissionsledamot Franco Frattinis eftergifter.
Jag hoppas att de som kanske för ett bra tag sedan bestämde att de skulle rösta mot detta betänkande nu kommer att omvärdera sin ståndpunkt.
Jag uppmanar er återigen att anta mitt betänkande, som vi också behöver för nästa års förhandlingar med rådet.
För allas bästa ber jag er att rösta för det, och inte minst till minne av alla de européer som tvingades i landsflykt på grund av krig, etnisk rensning och förföljelse.
