# ID: svediakorp-gov459071
# author: Ieke van den Burg (PSE ). – (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 690
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag har förstått att jag även kan utnyttja Robert Goebbels talartid.
Eftersom ett antal ledamöter redan har haft något att säga om innehållet i denna akt, tänker jag inte säga alltför mycket om den.
Jag tänker emellertid säga något om förfarandet, men inte förrän jag har lättat mitt hjärta.
För en utomstående är detta en ogenomtränglig teknisk akt med inte mindre än 800 ändringsförslag eller något liknande, ett dokument som är minst 10 centimeter tjockt.
Man skulle bli förlåten om man undrade vad Bryssel håller på med.
Men var är indignationen, var är de kritiska artiklarna i pressen?
Men än en gång, detta handlar inte om att skydda arbetare mot hudcancer genom exponering för alltför mycket solljus – ett ämne som alla har en uppfattning om och som under förra sammanträdesperioden utsattes för ogillande från alla håll.
Nej, denna gång handlar det om att skydda investerat kapital.
Är då detta på något sätt ett helt annorlunda och ädlare mål?
Är då detta något som EU tillåts vara djupt engagerat i?
Ingen selektiv indignation denna gång.
Lyckligtvis stämmer detta också in på mig.
Jag har ingenting mot denna akt, men då får vi inte heller tillämpa andra normer för att skydda arbetstagarna i framtiden.
Jag övergår nu till betänkandet.
Jag är glad och även stolt över att vi har lyckats utarbeta denna komplicerade akt, inklusive tillägget med bestämmelser för handelslager, så snabbt och effektivt i vårt utskott för ekonomi och valutafrågor, något som alla berörda är värda ett stort tack för.
Denna beslutsamhet är något som särskilt Förenta staterna följer med förvåning och avund.
Detta är vad vi behöver för att göra EU konkurrenskraftigt och attrahera investeringar för tillväxt och sysselsättning, detta är det väsentliga i Lissabonstrategin.
Vårt sätt att handskas med detta, med detta övermått av ändringsförslag och tekniska bilagor, är emellertid inget tillvägagångssätt som tilltalar mig, och jag anser inte heller att det gör att vi får bättre regler.
När det gäller regleringen av finansmarknaderna har vi just utvecklat en intelligentare arbetsmetod som går under beteckningen Lamfalussyförfarandet.
Enligt detta förfarande antas ramlagstiftningen av EU: s institutioner, medan de tekniska detaljerna delegeras till olika utskott och kommittéer och till EU: s grupper av tillsynsorgan, som i sin tur delegerar vidare i mycket nära dialog och samråd med marknadernas aktörer och andra intressenter.
Detta är nödvändigt, inte bara för att lätta arbetsgivarnas börda utan även för att möjliggöra ett mycket mer flexibelt och bättre anpassat gensvar på utvecklingen inom dessa dynamiska marknader.
Jag är en uttalad förespråkare för detta tillvägagångssätt och anser att vi kan använda det för att finna effektiva lösningar för bättre reglering även på andra områden.
Paradoxalt nog har vi ännu inte tillämpat Lamfalussymetoden på detta kapitalkravsdirektiv utan lägger allt, även bilagorna och de matematiska formlerna, i händerna på lagstiftarna som grupp.
I stället skulle vi, när direktivet väl har trätt i kraft, föredra att knyta möjligheten att ingjuta denna dynamik och flexibilitet i direktivet för att forma villkoren och skapa en tidsfrist.
Jag vill klargöra att detta inte, jag upprepar inte, beror på att vi är emot metoden utan på att det fortfarande fattas ett grundläggande villkor i Lamfalussyförfarandet, nämligen parlamentets återkallanderätt.
Jag anser att detta måste sägas klart och tydligt än en gång, vilket vi avsåg att göra i detta direktiv för att trycka på för att få denna återkallanderätt.
Vi bryr oss inte om hur detta sker.
Problemet fanns 1999 innan avtalen om att utarbeta ändringar i fördragen ingicks och nu måste vi finna en strukturell lösning på problemet.
Det är rådet som har bollen och vi hoppas att ministrarna inom Ekofin kan förklara för sina kolleger i rådet (allmänna frågor och utrikesfrågor) att man måste finna en lösning vad som än händer.
Jag anser att detta måste vara huvudbudskapet i denna diskussion.
