# ID: svediakorp-gov459000
# author: Talmannen. (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,508
# sentences: 154
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ni drar därför tillbaka ert förslag.
Inga ändringar har föreslagits.
Jag skulle gärna vilja utnyttja tillfället att formellt välkomna våra kolleger i det anförande jag nu ska hålla.
Mina damer och herrar!
Vi vill i dag hälsa observatörerna från Bulgarien och Rumänien, som redan tagit plats i vår kammare, varmt välkomna.
Deras närvaro påminner oss om att den femte utvidgningen av Europeiska unionen i maj förra året inte fullbordades, eftersom vi väntade på att Rumänien och Bulgarien skulle avsluta sina anslutningsprocesser.
Vi bör också komma ihåg att parlamentet gav sitt samtycke till anslutningsfördraget med dessa länder, som nu ratificeras av medlemsstaterna, och jag tror att vi nu alla förväntar oss att deras anslutning verkligen kommer att äga rum som planerat, den 1 januari 2007.
Jag är övertygad om att vi alla, inklusive Rumänien och Bulgarien, kommer att göra allt som står i vår makt för att se till att så verkligen blir fallet.
Jag vill i dag säga till våra nya kolleger att vi med spänd förväntan ser fram emot deras bidrag till våra debatter och att vi önskar dem all lycka i sitt parlamentariska arbete.
Ändå är det ju så, mina damer och herrar, att våra bulgariska och rumänska kolleger anländer vid en tidpunkt som är oerhört svår för Europeiska unionen.
Institutionernas dagliga arbete fungerar normalt och ingenting ovanligt händer i EU: s vardagsliv, men det europeiska projektet genomgår en identitetskris som vi inte kan bortse från.
Enligt vissa uttalanden de senaste dagarna skulle EU klara sig utan framtidsvision, och det vore tillräckligt om unionen bara kunde få sina marknader att fungera bättre och fortsätta utvidgas.
För vissa skulle det räcka.
Jag menar dock att problemet är av mer djupgående art.
Det handlar om den politiska betydelsen av det europeiska projektet och om dess geografiska dimension.
I dag står båda aspekterna – den politiska betydelsen och den geografiska dimensionen – inför ett dödläge, och Europaparlamentet måste göra en enorm insats för att bidra till att häva det.
Vår institution måste göra allt som över huvud taget kan tänkas för att få slut på denna situation.
Mina damer och herrar!
För drygt ett år sedan gav jag er en redogörelse för prioriteringarna i vårt parlamentariska arbete.
Tro mig, det skulle ha varit svårt för oss att då, i september förra året, föreställa oss vilka omständigheter som skulle råda i dag.
Det skulle ha varit svårt att förutse den situation vi nu befinner oss i.
Jag menar därför att vi bör analysera det som har hänt i år och ompröva våra målsättningar för det parlamentariska år som ligger framför oss.
Jag skulle vilja fråga er allesammans vilka av de saker vi föreslog för ett år sedan som har uppnåtts, och hur vi ska se på det parlamentariska år som nu inleds under detta kritiska skede i den europeiska integrationen.
För ett år sedan fick vi också nya ledamöter.
Det har gått ett år sedan vi välkomnade våra kolleger från de tio nya medlemsstaterna, och vid det tillfället frågade vi oss, mitt i glädjen över återföreningen, om vi skulle kunna arbeta tillsammans och förena så skiljaktiga parlamentariska kulturer – om vi skulle visa oss mogna den världsunika utmaningen att arbeta på tjugo olika språk, en siffra som ändå inte räcker till för att spegla EU: s språkliga mångfald.
Jag anser att vi ett år senare, ett på alla sätt intensivt år, kan säga att vi har klarat utmaningen och att EU: s utvidgade parlament fungerar tillfredsställande.
Jag skulle vilja tacka alla för deras bidrag till denna framgång.
Det är också ett år sedan jag sa till er att jag var fast besluten att lösa den komplicerade och känsliga frågan om ledamotsstadgan.
Ni minns säkert att alla var eniga om att detta måste prioriteras, och jag var mycket angelägen om att försöka finna en lösning.
Och i dag kan vi också säga: uppdraget utfört.
Tack vare det luxemburgska ordförandeskapets ovärderliga bidrag kunde rådet i juli ge sitt samtycke till den text som antagits av parlamentet och som jag kommer att underteckna nästa onsdag.
Denna överenskommelse är mycket viktig för vår institution, eftersom vi, om den uteblivit, skulle ha förstört bilden av oss själva i allmänhetens ögon för lång tid framåt.
Jag skulle nu vilja påpeka för er att vi, när det gäller reglerna för vår verksamhet, måste inrikta oss på två saker: reglerna för ledamöternas assistenter och reformen av budgetförordningen så att EU: s resursförvaltning blir effektivare.
I detta avseende råder ett brett samförstånd.
EU behöver en budgetförordning som möjliggör en effektivare verksamhet, utan att den goda förvaltningen påverkas.
Vi har redan fått ett utkast av kommissionen.
Jag föreslår att vi sätter som mål att den nya budgetförordningen ska träda i kraft tillsammans med budgeten för 2007.
För ett år sedan förberedde vi oss också inför installationen av den nya kommissionen, och ni minns säkert att det var en turbulent period.
Jag tror dock att vi i dag kan säga att Europaparlamentet har mognat och fått ökad legitimitet, trovärdighet och synlighet, och även att vårt samarbete med kommissionen vilar på fasta grunder.
Efter den vingliga installationen förhandlade vi fram ett ramavtal mellan parlamentet och kommissionen.
Det avtalet möjliggör avsevärda framsteg i fråga om information och demokratisk kontroll.
Även detta gläder mig.
I enlighet med avtalet kommer talmanskonferensen om två dagar att ta emot José Manuel Barroso, som själv kommer att berätta om de föreslag som kommissionen har tillkännagivit för detta år.
Det är också ett år sedan det tragiska öde som drabbade gisslan i Beslan kastade sin skugga över vårt plenarsammanträde.
Jag talade då om behovet av att gå vidare med det europeiska området för säkerhet och rättvisa genom att aktivt främja en antiterroriststrategi.
I dag, ett år senare, fortsätter emellertid terroristernas barbari.
Senast Europa drabbades var det i London, men Irak drabbas varje dag.
I dag är terrorhotet större, och det kommer inte att försvinna i första taget.
De europeiska samhällenas förmåga att hantera detta hot och samtidigt respektera de demokratiska värderingarna kommer att prövas.
Balansen mellan frihet och säkerhet kommer därför att vara ett ständigt återkommande debattämne.
Så var det under förra sammanträdesperioden, när minister Charles Clarke talade, och så kommer det att vara även i framtiden.
Vidare vet vi alla att terrorismen innebär att gränslinjen mellan inrikes- och utrikespolitiken suddas ut, och att den, oavsett vad vi tycker om det, tycks hänga nära samman med invandringsproblemen.
Vi måste därför bekämpa terrorismen tillsammans med våra grannar och partner i den islamiska världen, särskilt i Medelhavsområdet och Mellanöstern.
Mina damer och herrar!
Låt mig stanna upp ett ögonblick här och säga att en av EU: s viktigaste framtidsfrågor är förbindelserna med den muslimska världen.
Kanske är det den allra viktigaste frågan.
Jag föreslår att vi utnyttjar den parlamentariska församlingen för Europa – Medelhavsområdet, där Europaparlamentet nu är ordförande, för att utveckla dessa förbindelser i en positiv anda och förhindra att det terroristhot och de spänningar som invandringen medför leder till en islamofobi som terroristerna skulle se som en stor framgång.
För ett år sedan talade jag också om två frågor som då var av grundläggande betydelse och som är ännu viktigare i dag.
Jag menar, som ni förstår, konstitutionsfördraget och budgetplanen.
I båda fallen har parlamentet gjort som vi föreslog.
När det gäller konstitutionsfördraget höll vi en omfattande debatt som slutade med att majoriteten stödde fördraget.
Tretton länder har ratificerat det, men sedan Frankrike och Nederländerna sagt nej har rådet, som ni vet, inlett en period av eftertanke, som jag tänker återkomma till om en stund.
När det gäller budgetplanen har vi kunnat utarbeta ett ambitiöst och förnuftigt betänkande, tack vare ett tillfälligt utskott som har gjort det möjligt för oss att samordna alla relevanta synpunkter.
Till följd av detta har vårt parlament en egen ståndpunkt som kan ligga till grund för analysen av de övriga institutionernas hållning.
Vi vet vad vi vill och vi har sagt det.
Vi måste med utgångspunkt i vår egen ståndpunkt göra en bedömning av kommissionens ståndpunkt, som vi också känner till, och rådets, som vi väntar på, eftersom rådet inte har kunnat enas om denna fråga.
Jag är rädd att det inte berodde på problemen med konstitutionen, utan på en oroande avsaknad av gemenskapsanda och en ökande nedvärdering av tanken om den europeiska solidariteten.
Mina damer och herrar!
Så här långt har vi kommit genom att följa denna väg.
Vad återstår att göra framöver, och hur ska det göras?
Det viktigaste, och framför allt det mest brådskande, är enligt min mening budgetplanen.
Vi måste komma ihåg att en överenskommelse i rådet är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att EU ska få sin fleråriga finansieringsram.
Jag har vid flera tillfällen sagt detta till medlemmarna i rådet: en överenskommelse er emellan är meningslös om den inte kan godtas av parlamentet, för detta är ett interinstitutionellt avtal mellan de tre institutionerna.
Jag vill ta detta tillfälle i akt att uppmana rådet att göra sin plikt och nå en överenskommelse under det brittiska ordförandeskapet, för därefter kommer det att vara för sent, eller mycket svårare.
Av det briljanta anförande med vilket det brittiska ordförandeskapet inledde sin mandatperiod framgick att man har idéer om hur en överenskommelse om en bättre struktur för EU: s utgifter skulle kunna nås.
Europaparlamentet vill framhålla att dessa idéer snarast måste omsättas i praktiken.
Under tiden måste vi fortsätta vårt arbete med lagstiftningsprogrammen.
Jag är medveten om att det är svårt att utarbeta dessa program utan att veta vilka medel varje program kommer att tilldelas, men det är inte omöjligt.
Jag måste meddela er att kommissionen och rådet har insisterat på att vi ska fortsätta arbetet med dessa lagstiftningsprogram, eftersom de är avgörande för genomförandet av 2007 års budget.
Under de kommande dagarna måste talmanskonferensen besluta hur det ska gå till och uppmana behöriga utskott att agera samordnat i enlighet med riktlinjerna.
Mina damer och herrar!
Låt mig bli formellare ett ögonblick medan den brittiske premiärministern ännu är här – och jag vill tacka honom för hans engagemang för parlamentet.
EU behöver budgetplanen för 2007 – 2013.
Ännu viktigare, ja, helt avgörande för EU, är dock en budget som kan genomföras från och med den 1 januari 2007.
Det vore ett allvarligt problem om en sådan saknades.
Från och med nu måste vi därför vara beredda på att tvingas inleda arbetet med budgeten för 2007 innan en överenskommelse har nåtts om budgetplanen.
Den möjligheten finns.
Jag vill redan nu försäkra er om att parlamentet kommer att fullgöra sin skyldighet enligt fördragen för att garantera att EU har en budget som kan genomföras för 2007, med eller utan budgetplan.
Det skulle vara en ny situation, men om den uppstod skulle vi möta den på vårt eget, demokratiska sätt.
Sedan har vi den andra stora, grundläggande frågan: EU: s framtid och förhållandet till konstitutionsfördraget.
Som ni vet har rådet gett sitt samtycke till en period av eftertanke som ska pågå till nästa vår, och det är just vad det handlar om – en period av eftertanke.
Det är inte frågan om en paus, ett ord som inte nämns någonstans i rådets slutsatser, vilket ni säkert har lagt märke till.
Det nämndes tidigare, men inte i de slutgiltiga slutsatserna.
Andra länder har i själva verket gått vidare med ratificeringsprocessen efter det rådsmötet, däribland Luxemburg som har hållit folkomröstning.
Det står dock klart att vi, så länge denna period av eftertanke pågår, kommer att arbeta vidare med vad vi har: Nicefördraget.
Ingen kris råder för den dagliga verksamheten.
Det finns inget rättsligt tomrum.
Detta är uppenbart, men i politiken är det ibland klokt att konstatera självklarheter.
Det finns goda skäl att påpeka detta, för vad jag vill komma till är att de framtida problem som skulle lösas genom konstitutionsfördraget kvarstår.
De problemen har vi fortfarande.
Att lösa EU: s institutionella problem är inte bara en kosmetisk fråga.
Vi behöver lämpligt utformade institutioner för att kunna fungera effektivt.
Det är nu uppenbart för alla att det inte fanns, och fortfarande inte finns, någon plan B som alternativ till konstitutionsfördraget.
Det finns ingen plan B, men vi har allesammans upprättat en plan D: ” D ” som i demokrati och debatt.
Det är just demokrati och debatt som är parlamentets innersta väsen.
Detta parlament, där den senaste viktiga demokratiska debatten ägde rum med anföranden av Jean-Claude Juncker och Tony Blair, detta parlament, som bevittnade detta stora ögonblick i den parlamentariska demokratin, måste därför fortsätta i denna riktning och – varför inte? – uppmana stats- och regeringscheferna i de länder där folkomröstningsresultatet var särskilt betydelsefullt att fortsätta denna debatt som inleddes så lysande.
Vidare arbetar utskottet för konstitutionella frågor med ett betänkande om denna period av eftertanke och kommer så småningom att lägga fram sina förslag för oss.
Mina damer och herrar!
Ni minns säkert att jag för ett år sedan ansåg att ratificeringsprocessen skulle utgöra ett mycket lämpligt tillfälle att tala med européerna om Europa.
Ett fantastiskt tillfälle att tala med européerna om Europa, sa jag, men faktum är att jag aldrig trodde att vi skulle få ett tillfälle att tala med européerna om Europa.
Efter allt som har hänt måste vi främja ett brett samtal mellan européer i hela Europa, ett decentraliserat samtal givetvis, och självfallet i samarbete med de nationella parlamenten, men även med bidrag från hela det civila samhället.
Tiden finns.
Låt oss göra det, kanske med mindre glöd än under folkomröstningskampanjerna, men med mer och bättre information.
Jag har haft arbetsmöten med vice ordföranden, som är här i dag, och jag har just fått en skrivelse från ordförande Barroso, där han föreslår att vi samarbetar på detta område.
Det ska vi givetvis göra, med både kommissionen och rådet, för vi är alla övertygade om att det Europa vi ska bygga varken kommer att vara teknokratiskt eller byråkratiskt, och parlamentet måste därför till fullo bevisa sitt existensberättigande.
Låt mig nu återvända till lagstiftningsarbetet.
Jag anser att vi kan uppvisa positiva resultat.
Vi måste dock lägga större tonvikt vid det mervärde som EU kan ge européerna, och vi kommer att få tillfälle att göra det när vi diskuterar REACH-direktivet – som råkar vara just ett sådant direktiv som kommissionen säger att den aldrig mer kommer att lägga fram – och direktiven om tjänster, arbetstid, flygsäkerhet och järnvägar.
Sedan har vi säkerhetsfrågorna och de rättsliga frågorna, och dessutom Turkiet, för vi föreslog för ett år sedan att vi skulle avge ett yttrande om Turkiet.
Det har vi också gjort.
Vår ståndpunkt fick tydlig politisk verkan.
På onsdag kommer vi återigen att granska läget strax innan förhandlingarna inleds.
Vi upplever otvivelaktigt ett historiskt ögonblick, och parlamentet måste avge sitt yttrande om protokollet till associeringsavtalet mellan EU och Turkiet, som har lett till de problem vi alla är medvetna om och som det brittiska ordförandeskapet arbetar för att lösa.
Mina damer och herrar!
Parlamentet har en väsentlig funktion att fylla när det gäller att definiera balansen mellan frihet och säkerhet i kampen mot terrorismen.
Om EU behöver en antiterroriststrategi som innebär en ny definition av förhållandet mellan frihet och säkerhet, måste parlamentet vara fullständigt delaktigt.
Detta fastställdes i konstitutionsfördraget, där vårt parlament gavs en väsentligt ökad roll på detta område.
I avsaknad av konstitutionsfördrag är det dock ett gott tecken att rådet och kommissionen, vid inrikesministrarnas senaste informella rådsmöte, höll med om att parlamentet bör delta till fullo när denna balans definieras.
Om så är fallet, vilket jag hoppas, vore det en utmärkt uppvisning av samarbetet mellan de tre institutionerna och det bästa sättet att komma fram till en antiterroriststrategi som godtas helt och hållet av det europeiska samhället.
Slutligen vill jag ta upp frågan om EU-lagstiftningens kvalitet och relevans.
Vilken lagstiftning vi utarbetar, dess kvalitet, de frågor den gäller, dess relevans, hur bra den är: ” bättre lagstiftning ” är en fråga på modet.
Det är inte någon ny fråga: varje kommission förklarar att den vill förenkla gemenskapens regelverk.
Jag tror att detta är åtminstone tredje gången som en kommission har sagt sig ha denna avsikt.
I dagsläget har kommissionens ordförande nyligen uppgett att han tänker dra tillbaka dussintals lagstiftningsförslag.
När det gäller förfarandet har jag erinrat kommissionen om att den, enligt vårt ramavtal, är skyldig att underrätta parlamentet innan dessa förslag dras tillbaka och att den inte får betrakta denna underrättelseplikt som en ren formalitet utan mening.
Vi vet ännu inte vilka texter det handlar om, även om jag är säker på att ordförande Barroso kommer att tala om det för oss, men jag måste redan nu påpeka att tillbakadragandet, beroende på i vilket skede texterna befinner sig på sin väg genom rådet och parlamentet, kan komma att ge upphov till rättsliga problem som parlamentet vill lösa i en positiv anda.
Det är vad jag vill säga om förfarandet.
Vad innehållet beträffar är det sant att EU ibland behandlar många frågor mycket detaljerat.
Visst vore det bra om man försökte att undvika alltför detaljerad lagstiftning, men vi bör också överväga om det europeiska bygget inte saknar vissa viktiga balkar som behövs för att ge hela strukturen stabilitet.
Det råder inget tvivel om att det behövs åtgärder för att förenkla lagstiftningen, bedöma dess effekter och analysera hur texter införlivas.
Jag har t.ex. hört att det i dag finns 56 direktiv som reglerar märkning av produkter.
Om det stämmer att det finns 56 EU-direktiv om märkning av produkter bör den lagstiftningen konsolideras.
Det brittiska ordförandeskapet har i detta sammanhang kallat till ett extra toppmöte i slutet av oktober, där jag kommer att ha äran att företräda vår institution, vars deltagande har ökat.
Detta är något vi enligt min mening bör glädjas åt.
Vi känner ännu inte till dagordningen för detta toppmöte, men frågan om den berömda europeiska sociala modellen kommer alldeles säkert att vara ett av de viktigaste debattämnena.
Denna sociala modell, som för somliga inte existerar och för andra tar sig många olika former, är en prioriterad fråga för vår debatt, för det handlar faktiskt om det europeiska samhällets svar på den ekonomiska globaliseringen.
Detta är helt och hållet grundläggande för vårt framtida samhälle.
Arbetet i våra utskott kommer att vara av stor betydelse i detta avseende, liksom den debatt vi kommer att hålla i kammaren i närvaro av den brittiske premiärministern, som kommer hit strax före toppmötet för att diskutera med parlamentet.
Vidare måste jag berätta att jag under alla mina resor detta år har lagt märke till att EU: s utrikespolitik har upphört att enbart vara regeringarnas angelägenhet; under alla mina resor till länder utanför EU har jag märkt att den parlamentariska diplomatin mognar och blir allt mer ansvarstagande, främst tack vare det utmärkta samarbetet med rådet och kommissionen.
Jag måste också berätta att jag, vart jag än kommer, får höra att EU behövs, och jag hör ofta klagomål på att dess närvaro inte är tillräcklig.
Kanske är det så att icke-européer känner behovet av EU mer än vi gör själva.
Mina damer och herrar!
I sin analys av den framväxande demokratin i Förenta staterna, en överstatlig demokrati av samma slag som den vi vill ha, sa Alexis de Tocqueville att nationer, liksom människor, kan nå en högre bestämmelse endast genom dialog och politisk debatt.
Jag vill uppmana er att levandegöra denna anda i debatten om Europas framtid, i våra respektive stater och i de europeiska institutionerna.
