# ID: svediakorp-gov458948
# author: Kader Arif (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 686
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
I likhet med andra före mig vill jag först och främst gratulera min kollega John Bowis till hans förtjänstfulla och både uttömmande och nyanserade betänkande om allvarliga och försummade sjukdomar.
Inför FN: s toppmöte i New York där millennieutvecklingsmålen kommer att stå i centrum för debatten är detta betänkande ett inlägg i ett synnerligen aktuellt ämne.
Jag behöver inte påminna er om att vi redan nu vet att dessa mål inte kommer att uppnås inom den tidsram vi hade satt upp och att de är på god väg att hamna på listan över löften som brutits av de rika nationerna.
Eftersom tre av de åtta viktigaste millennieutvecklingsmålen rör hälso- och sjukvårdsfrågor bör min kollega John Bowis genom sitt arbete kunna bidra till att öka medvetandet om hur verkligheten ser ut.
Jag skulle vilja att Europaparlamentet dels visar att man har den nödvändiga kunskapen om situationen, dels klart och tydligt talar om för medlemsstaterna att de ska återuppliva målen.
De hälso- och sjukvårdsproblem som de fattigaste länderna måste ta itu med förvärrar underutvecklingen i dessa länder.
En sak är klar – de som i dag har det största behovet av behandling får inte tillgång till den.
Varför?
Antingen för att den är dyr eller för att grundforskningen och forskningsutvecklingen är otillräcklig, för att inte säga obefintlig, när det gäller vissa allvarliga och försummade sjukdomar.
Dessutom är det så, att om läkemedlen faktiskt finns och är överkomliga i pris får befolkningarna många gånger ändå inte tillgång till dem, eftersom de inte är anpassade till de speciella sanitära förhållandena i dessa länder.
Problemet är av ett mer allvarligt och strukturellt slag.
Medan grundforskningen huvudsakligen bedrivs inom den offentliga sektorn handhas läkemedelsutvecklingen nästan uteslutande av den privata sektorn.
Utan någon intäktsgaranti har läkemedelsindustrin inget som helst intresse av att investera i utvecklingen av nya molekyler.
Alla innovationer är därför beroende av om man kan erhålla synnerligen lönsamma patent.
Det är därför i praktiken omöjligt för befolkningar med svag köpkraft, som till övervägande delen kommer från de länder som utgör målgruppen för millennieutvecklingsmålen, att få tillgång till dessa inte desto mindre livsviktiga läkemedel.
Följden av denna logik blir också att priserna pressas upp på ett konstlat sätt.
Mina damer och herrar!
I detta globaliseringens tidevarv måste varje människas hälsa vara allas angelägenhet.
I fråga om läkemedel måste behoven styra vårt handlingssätt i den världsomfattande frågan om hälsa och utveckling.
Vi måste vidare stödja och uppmuntra utvecklingsländerna så att de anslår minst 20 procent av sin budget till hälso- och sjukvårdspolitiska åtgärder, åtgärder för investeringar i FoU eller åtgärder för anpassning av bestämmelserna om immateriella rättigheter.
Ländernas egna ekonomiska resurser är följaktligen otillräckliga.
I dagens värld kan inga framsteg göras för att möta de stora utmaningarna på sjuk- och hälsovårdsområdet utan ett gemensamt åtagande från de offentliga myndigheternas och den privata sektorns sida.
Läkemedelsindustrin måste komma bort från ett renodlat lönsamhetstänkande och ompröva sina åtaganden och prioriteringar, framför allt på forsknings- och utvecklingsområdet, men också på marknadsföringsområdet.
De offentliga myndigheterna å sin sida måste fastställa rättsliga ramar, ange mål och erbjuda möjligheter som både tillgodoser det allmänna bästa och respekterar individens intressen.
Jag riktar därför rådets och kommissionens uppmärksamhet på behovet av initiativ.
Detta innebär att vi måste ta fram ett utkast till ett nytt internationellt fördrag om medicinsk forskning och utveckling, och det sjunde ramprogrammet för forskning måste innehålla en specifik hänvisning till forskning och utveckling inom området försummade sjukdomar, vilka skulle garanteras anslag.
Vi måste vidare se till att Doha-förklaringen om obligatoriska licenser inte strider mot de bilaterala handelsavtalen.
Avslutningsvis måste vi verka för ett snabbt ikraftträdande av den gemenskapsförordning som för närvarande diskuteras av parlamentet och rådet, i vilken det ges möjlighet för den generiska läkemedelsindustrin att ta fram behandlingar som kommer att förebygga hälsokatastrofer som kan få tragiska återverkningar för en stor del av vår jord.
