# ID: svediakorp-gov458901
# author: John Bowis (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 815
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Mina betänkanden inleds alltid med ett citat.
Denna gång är det: Om det är svårt för tolkarna är detta det äldsta språket – eller ett av de äldsta – i Europa.
Det är Ovidius och betyder: hindra det från början.
Det är för sent för läkekonsten att vara förberedd när sjukdomen har växt sig stark under lång tid.
Detta är mitt tema.
Under 2005 har vi upplevt många hot mot hälsan, och nya hälsohot på vår dagordning såsom Marburgepidemin har dykt upp i Angola, med en dödlighet på över 90 procent.
EU reagerade snabbt och stödde Läkare utan gränser, och tillhandahöll inte bara kraftfull antibiotika och intravenösa vätskor utan även system för vattenrening och skyddande engångsutrustning.
Det är bara ett exempel på behovet av försiktighet, förebyggande och snabb reaktion, bara en anledning till att vi aldrig får ” plocka russinen ur kakan ” i vår kamp mot sjukdomar.
Vi måste fortsätta att tackla de tre stora hoten, aids, tbc och malaria, men de människor som blir kroniskt sjuka eller lever med funktionshinder som världen försummar är lika många – eller till och med fler – än de som dör.
Det är dags att få ett slut på fatalismens fattigdom, det är dags att låta försummade sjukdomar komma in från kylan och ge verkligt hopp till dem som lever med och, alltför ofta, dör av dessa sjukdomar.
Tio procent av världens medel för biomedicinsk forskning avsätts för att ta hand om de problem som svarar för 90 procent av världens sjukdomsbörda.
Sådan ser obalansen ut.
I slutet av 2004 befann sig bara 18 FoU-projekt i ett kliniskt utvecklingsstadium för samtliga försummade sjukdomar och ytterligare 42 var på väg.
Samtidigt hade vi för övriga sjukdomar 2 100 projekt i ett kliniskt utvecklingsstadium.
Mindre än 1 procent av de 1 393 nya läkemedel som kom ut på marknaden mellan 1975 och 1999 var avsedda för tropiska infektionssjukdomar.
Varje år dör 1,5 miljoner barn under fem år från sjukdomar som kan förebyggas med vaccin.
Patienter som lider av sömnsjuka, leishmaniasis, denguefeber, trakom och många andra får alltför ofta ålderdomliga läkemedel, vissa av dem mycket giftiga och andra ineffektiva.
Vissa sjukdomar försummas eftersom de är sällsynta i västvärlden, och det har därför inte växt fram någon marknad för att utveckla sådana läkemedel.
Vissa försummas för att läkemedel från västvärlden inte görs tillgängliga eller finns till ett överkomligt pris.
Jag för min del lever med diabetes.
Jag har tillgång till västerländsk medicin, behandling och vård.
När vi var i Mali för den gemensamma parlamentariska AVS – EG-församlingen besökte jag den lokala diabeteskliniken.
Det fanns två – bara i Bamako – och de hade inte råd med läkemedel eller insulin, och resultatet blev därför amputationer och blindhet, leversjukdomar och tidig död.
Jag efterlyser mer forskning om försummade sjukdomar och mer stöd till vårdprojekt i utvecklingsländerna.
Den kliniska forskningen är långsam och ojämn.
Det finns massor av grundforskning och kunskap om parasiter och genom, men det behövs mer överbryggande forskning för att omvandla grundforskningen till testade och säkra läkemedel och kliniska tillämpningar.
Jag stöder verkligen kravet från initiativet om läkemedel mot försummade sjukdomar (DNDi) om mer forskning inom detta område, och jag hoppas att kollegerna vill stödja kampanjen.
Uppmaningen gäller också mer hjälp – både tillgänglig och ekonomiskt överkomlig – för sjukdomar som påverkar industriländerna, såsom diabetes, epilepsi, depression och schizofreni.
Femtiotvå miljoner människor lider av epilepsi, 80 procent av dem får ingen behandling, 70 procent skulle kunna leva anfallsfria liv med jämförelsevis billiga läkemedel mot epilepsi för fem euro per dag.
Och historien fortsätter.
Jag välkomnar verkligen att kommissionen fört fram frågan om hiv / aids, malaria och tbc.
Kommissionens meddelande och handlingsprogram är mycket välkomna.
Vi vet att det uppstod fler nya infektioner med aids under 2004 än under något tidigare år.
Vi vet att priserna på antiretrovirala läkemedel är en ökande allvarlig folkhälsorisk – det har WHO slagit fast.
Vi vet att det finns en verklig möjlighet att bota malaria med de nya läkemedel som tillverkas av växten, och vi behöver påskynda tillverkningen och distributionen av den, liksom av nät som skyddats med insektsmedel.
När det gäller tbc behöver vi erkänna kopplingen till aids – de varianter som är resistenta mot flera läkemedel och som dödar två miljoner per år.
Jag vädjar till kommissionen att fortsätta sitt utmärkta arbete mot tbc, aids och malaria och förnya sina ansträngningar när det gäller de försummade sjukdomarna, eftersom de också dödar och försvagar människor inom utvecklingsländerna.
