# ID: svediakorp-gov458583
# author: Franco Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,633
# sentences: 54
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att tacka Europaparlamentet för att jag har fått denna viktiga möjlighet att på både mina egna och kommissionens vägnar upprepa det som tidigare har sagts och på nytt uttrycka vår medkänsla med alla lidande människor i världen som har drabbats och fortsätter att drabbas av terrorattackernas följdverkningar.
Jag vill även gärna gratulera Charles Clarke till hans engagemang, till de åtgärder som har genomförts i en hemsk och svår situation och till hur ni engelsmän agerade i juli, vilket ni beskriver på ett sätt som för tankarna till ett ord jag tycker mycket om: återhämtningsförmåga.
Vårt EU – de medborgare, institutioner och medlemsstater som unionen består av – bara vårt EU kan göra all skillnad i världen i ett krig som inget enskilt land har en chans att vinna på egen hand, hur starkt, stolt eller väl förberett det än är.
Det är bara här, just här, och genom att agera samfällt som vi kan vinna kampen mot vår demokratis fiender nu och i framtiden, som vi konkret kan visa vår solidaritet och djupa medkänsla med terrorismens alla offer, vare sig de finns i Europa, Förenta staterna, Mellanöstern eller i något av de arabländer som också ofta har drabbats av terrorismen.
Vår uppgift, det åtagande som vi har gjort och som vi måste upprepa i dag inför de 25 medlemsstaternas medborgare, är att försöka utforma en övergripande strategi i kampen mot terrorismen.
Jag anser att denna strategi kan och måste bygga på tre centrala principer: förebyggande, skydd och motåtgärder.
EU kan och får inte misslyckas med denna uppgift.
Inför ett hot som är och kommer att förbli allvarligt, inför terrorismens utmaningar och i efterdyningarna av New York, Madrid och London och alla attackerna i hjärtat av de vänligt sinnade arabiska grannländerna har EU nu en möjlighet att leva upp till de både rationella och känslomässiga förväntningar som medborgarna en tid har haft.
Nu ställs det krav på att vi ska agera som respekterade ledare på den internationella, politiska arenan, ledare i en utmaning som dessvärre verkar bli långdragen, men avgörande för vår demokratis fortsatta framtid.
Jag anser att vi framför allt behöver politiska åtgärder, inte åtgärder i form av speciallagar eller undantagslagar.
Vi behöver en framtidsvision för ett EU som rymmer både säkerhet och rättigheter.
Den första typen av åtgärder anser jag vara förebyggande.
Förebyggande åtgärder måste först och främst inriktas på den politiska utformningen hos ett internationellt terrornätverk, som angriper och förkastar de grundläggande värdena i EU och de demokratiska länderna och som angriper medborgarnas grundläggande rättigheter – en av den europeiska integrationens grundpelare.
Vi måste skapa klarhet om grundorsakerna till den våldsamma radikaliseringen och rekryteringen av terrorister.
Det vill och måste vi göra genom att uppmuntra till en öppen dialog med både religiösa och sekulariserade samfund och givetvis även med de muslimska arabländerna, för att finna en gemensam värdegrund och ett verkligt universellt medborgarskap som vi alla inbjuds att dela.
Detta medborgarskap bevakar vi européer med både stolthet och stor vaksamhet, eftersom det bygger på rätten till liv, rätten till full respekt för människans värde och jämställdhet för alla kvinnor och män i världen.
Dessa värden kommer att, och måste, uttryckas politiskt.
Vi i kommissionen ska därför ge vårt bidrag till debatten: om några dagar, den 21 september närmare bestämt, kommer vi att offentliggöra ett meddelande till parlamentet och rådet om våldsam radikalisering och rekrytering av terrorister.
Därefter måste vi utforma internationella samarbetsåtgärder, där EU samarbetar med internationella aktörer, tillsammans med Förenta staterna, tillsammans med länderna i arabvärlden och tillsammans med alla som kämpar därför att de, liksom vi, är offer för terrorismen.
Detta anser jag att vi måste göra genom att stänga de finansiella kanalerna och täppa till de finansieringskällor som stöder terrorism och terrororganisationer.
Den andra typen av åtgärder är skydd.
Vi strävar efter att medborgarna ska ha en grundläggande, fundamental rättighet, nämligen rätten att leva i säkerhet, rätten att slippa vara rädd varje dag.
Före årets slut ska vi vara redo att lägga fram ett EU-program för att förbättra skyddet av viktig infrastruktur.
Det blir ett svårt projekt som kommer att kräva omfattande säkerhetsteknisk forskning, och vi uppmuntrar därför till bred dialog mellan offentliga och privata sektorer, som båda klart och tydligt berörs av detta projekt vars syfte är att göra den infrastruktur som upprätthåller människors vardag säkrare än vad den är i dag.
Vi måste också se till att ha en effektiv insatsförmåga och i högre grad främja ett effektivt samarbete mellan utredande myndigheter och underrättelsemyndigheter.
Vårt mål är att försöka skapa ett verkligt europeiskt nätverk i syfte att utveckla principen om tillgänglighet, som är en avgörande faktor för att främja utbytet av information som, om den finns tillgänglig, ibland kan ha avgörande betydelse för att avvärja en terrorattack.
Detta är en av många uppgifter som jag anser vara mycket viktiga i arbetet med att upprätta det ömsesidiga förtroende mellan medlemsstaterna som vi eftersträvar.
Den europeiska arresteringsordern har godkänts och har visat sig vara ett framgångsrikt försök, vilket händelserna i juli är ett tydligt bevis på.
Nästa uppgift blir det europeiska bevisupptagningsbeslutet, som är ett annat viktigt medel för att främja förtroendet mellan medlemsstaternas myndigheter.
Just för att skapa ömsesidigt förtroende håller vi på att pröva en möjlighet till operativt samarbete som inte är avhängigt av lagstiftning utan av samarbetsviljan hos medlemsstaternas myndigheter och framför allt medlemsstaternas politiska vilja.
När det är möjligt strävar vi efter mindre lagstiftning och mer åtgärder för operativt samarbete.
Vi tröttnar aldrig på att upprepa det som jag har sagt många gånger här i parlamentet, nämligen att vi, när vi funderar över och arbetar med att höja säkerheten, måste upprätthålla en stadig och verklig balans mellan utredningskraven – rätten att utreda och motverka mycket allvarliga brott – å ena sidan och andra grundläggande rättigheter å andra sidan.
Låt mig direkt förtydliga varför jag säger ” andra ” rättigheter.
Jag anser nämligen att rätten till säkerhet och alltså rätten till liv, allas vår rätt att vistas i våra städer utan fruktan, är den grund som våra grundläggande rättigheter vilar på.
Det är en faktor som alltid måste finnas med i en strategi som omfattar både skydd, förebyggande och säkerhetsåtgärder.
Kort sagt måste vi veta hur vi ska skapa en balans mellan dels utredningsverksamheten, dels försvaret och skyddet av allas rätt till privatliv.
Detta är en grundläggande fråga som vi givetvis kommer att beakta när vi utarbetar våra förslag.
Vi ska lägga fram ett förslag till direktiv om bevarande av telekommunikations- och Internetuppgifter, och i oktober kommer vi att lägga fram ett förslag som kanske har ännu större politisk betydelse: det första strukturerade förslaget om uppgiftsskydd i den så kallade tredje pelaren, det vill säga samarbetet mellan polis och utredande myndigheter.
Genom det sistnämnda förslaget kan en verklig institutionell EU-ram för att skydda människors privatliv för första gången införas i EU.
Som ni vet finns det ännu ingen sådan ram.
Vi ska debattera innehållet i förslagen om att bevara personuppgifter.
Utöver övriga skyddsåtgärder kommer det framför allt att finnas en tydlig garanti för att uppgifter endast kan användas under en viss tid efter det att de har samlats in, enbart för särskilda syften och enbart under kontroll och överinseende av fristående och oberoende myndigheter, särskilt utredande straffrättsliga myndigheter.
Man behöver bara betänka att det för närvarande finns 25 olika rättsorgan på detta område i EU och att det finns medlemsstater som bevarar uppgifterna i flera år, medan andra inte ställer uppgifterna till utredarnas förfogande eftersom de förstörs direkt.
Som Charles Clarke nämnde förekommer till och med situationer där vissa företag bevarar och sparar uppgifter om sina kunders telefonanvändning medan andra inte gör det.
Därför måste vi alla förstå att endast en enhetlig EU-ram kan göra oss starkare till och med inom detta extremt känsliga område.
Vi måste inse att vi kämpar mot tiden – säkerheten kan inte vänta på oss och vi har inte råd att ge de känslokalla människor som vill skada oss mer tid.
Visst behövs förståelse, men också fast beslutsamhet.
EU: s institutioner, vårt EU, som nyligen har tagit sig igenom folkomröstningskrisen, har fått ta emot ännu ett slag, ett angrepp mot själva hjärtat av våra städer.
Vi vet alla hur viktigt det är att vi vidtar åtgärder nu och att effektiva, väl avvägda åtgärder kommer att bidra starkt till EU-projektets och framför allt våra medborgares framtid.
Därför håller jag med Charles Clarke om att det är mycket angeläget att vi fattar ett beslut.
Jag anser dock också att det är viktigt att parlamentet, med rätta, har en central roll i detta åtagande nu, i högre grad än någonsin, och att det deltar fullt ut i en institutionell process där största möjliga utrymme ges åt dialog och delat ansvar, särskilt genom initiativ som antas i enlighet med fördraget.
Sammanfattningsvis måste vi visa vår gemensamma goda vilja: EU och dess institutioner – parlamentet, rådet och kommissionen.
Det handlar inte bara om vårt gemensamma öde – vi måste också se till att EU tar den politiska ledningen, vilket innebär att vidta åtgärder för våra medborgare.
