# ID: svediakorp-gov458582
# author: Charles Clarke, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,246
# sentences: 125
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill börja med att tacka er för möjligheten att tala inför Europaparlamentet.
Jag vill ta tillfället i akt och framföra den strategi som Förenade kungarikets regering kommer att följa under sitt ordförandeskap i rådet (rättsliga och inrikes frågor), som jag själv kommer att leda tillsammans med min kollega baronessan Ashton of Upholland, som är med mig här i dag.
Jag utgår från påståendet att Europeiska unionen har gjort enormt mycket nytta.
För trettiofem år sedan, när jag studerade, bedrev vi kampanjer för demokrati på denna kontinent för att avsätta de fascistiska eller militära diktaturer som då fanns i Grekland, Spanien och Portugal och de totalitära diktaturer som då styrde stora delar av Central- och Östeuropa.
Dessa kampanjer lyckades och det är värt att påpeka att också kampanjerna i andra delar av världen, exempelvis i Sydafrika och Latinamerika, lyckades.
Sedan dess har faktiskt 11 av de 25 nuvarande EU-medlemsstaterna blivit demokratier och fullvärdiga EU-medlemmar.
Det är en fantastisk bedrift som vi bör fortsätta att fira.
Våra samhällen har naturligtvis genomgått dramatiska ekonomiska, sociala och tekniska förändringar under dessa år.
Samhällsstrukturen har förändrats och den varierar från land till land inom EU.
Det finns många samhällen med olika folkgrupper, trosuppfattningar och historiska bakgrunder som lever tillsammans.
Men därför anser jag att det är vår skyldighet att främja ett samhälle som är grundat på verklig respekt för individer, kulturer, trosuppfattningar och folkgrupper emellan.
Det är vår skyldighet att stödja uppfattningen att det är genom demokrati och inte genom våld som vi skapar förändringar och styr våra länder.
Vi måste försvara våra värderingar om respekt, tolerans, frihet och demokrati mot alla som vill förstöra eller ersätta dem med någon annan doktrin, särskilt om de försöker använda våld för att främja sin sak.
Detta är en del av EU: s historia men det måste också vara en central fråga för det framtida EU.
När vi ser på denna framtid måste vi erkänna att det trots detta fantastiska förflutna fortfarande finns många medborgare som är mycket skeptiska till EU, och detta till den grad att man i folkomröstningen i vissa länder förkastade förslaget till en ny konstitution på ett sätt som antyder en mer djupt liggande oro.
Jag anser att en djup orsak till dessa tvivel är att EU inte tycks ge tillräcklig prioritering åt de praktiska lösningar som verkligen har betydelse för några av de största problemen.
Jag menar uttryckligen grov och organiserad brottslighet, inbegripet narkotika- och människosmuggling, olaglig migration och falskt asylsökande samt terrorismbekämpning, oavsett ursprung.
Dessa frågor toppar de politiska dagordningarna i Europa och är ofta de mest kraftfulla när det gäller mobiliseringen av politiska insatser, ofta på ett reaktionärt och till och med farligt sätt.
De kan även användas av illvilliga demagoger för att underminera själva demokratin som i vissa fall är helt nybildad.
Det är inte svårt att förstå varför dessa hot skapar ilska bland vårt folk.
Hotet från terrorismen är fortfarande mycket verkligt, som vi tragiskt nog såg i London i juli.
Över 100 000 kvinnor utsattes för människohandel i EU år 2004 och över 8 000 människor dör av narkotikamissbruk varje år eftersom brottsligheten och misären ges näring i alla delar av kontinenten.
Olaglig migration och ett alltför slappt kontrollsystem leder till oro i alla städer.
Därför anser jag att hela EU – men särskilt rådet (rättsliga och inrikes frågor) – verkligen måste prioritera dessa frågor på ett praktiskt och systematiskt sätt.
Det är denna övertygelse som kommer att genomsyra Förenade kungarikets ordförandeskap.
Därmed föreslår jag tre huvudsakliga strategier.
Den första är att ingen enskild nation i vår globaliserade värld ensam kan tackla dessa problem, inte ens i det egna landet.
I en värld med miljontals internationella resor och ekonomiska transaktioner varje år kan idéer om ” förnäm avskildhet ” eller retorik om ” Dovers vita klippor ” inte göra någonting för att ta itu med internationell brottslighet, terrorism eller grov och organiserad brottslighet eller handskas med de internationella migrationsmönstren.
Behovet att bekämpa terrorism och grov och organiserad brottslighet innebär att vi behöver mer europeiskt samarbete, inte mindre.
Sanningen är den att vi inom alla dessa områden, inklusive inom våra egna länder, kommer att få till stånd mer genom att dela erfarenheter, information och resurser och genom att identifiera hoten och sedan systematiskt och konsekvent rikta in oss på dem.
Jag gör det till synes uppenbara påpekandet att dessa hot bäst tacklas internationellt eftersom det fortfarande finns politiska partier och andra åsiktsorgan inom EU som anser att det bästa sättet att skydda sig mot denna typ av hot är att bygga allt högre murar mellan oss då sanningen är den motsatta – vi har störst möjlighet att lyckas om vi inleder ett allt djupare samarbete.
Den andra principen som måste bära vår strategi är att stärka grunden för det praktiska och pragmatiska polis- och underrättelsearbetet.
Inom vart och ett av dessa områden – organiserad brottslighet, terrorism, invandring och asyl – har vi redan vidtagit åtgärder på EU-nivå.
Vi har exempelvis enats om den europeiska arresteringsordern, gemensamma regler för påföljderna och definitionen av terrorism, människohandel och andra grova brott.
Vi har regler för polisiärt och rättsligt samarbete och vi har inrättat Europol och Eurojust för att stödja deras arbete.
Vi har också stärkt friheten att resa inom EU och inrättat den europeiska gränsförvaltningsbyrån.
Det finns naturligtvis mer som vi kan göra och som vi gör.
Vi har enats om ett övergripande handlingsprogram i Haag-programmet och handlingsplanen för terrorbekämpning.
Dessa innehåller många förnuftiga och praktiska åtgärder som kommer att betyda mycket för våra medborgare.
Om vi vill visa EU: s verkliga värde måste vi nu arbeta tillsammans för att fullfölja dessa åtaganden.
Jag vill särskilt betona behovet av praktiskt EU-stöd för underrättelseverksamhetsledda insatser och gränsöverskridande åtal, utveckling av gemensamma grupper för bekämpning av narkotika- och människosmuggling, informationsutbyte för att underlätta det gemensamma arbetet och utveckling av en europeisk kriminalunderrättelsemodell.
När det gäller migrations- och asylfrågor hoppas jag att vi under Förenade kungarikets ordförandeskap kommer att lyckas med att säkra EU: s återtagandeavtal med vissa länder såsom Ryssland, Ukraina och Marocko samt att utveckla pilotprogram för regionalt skydd.
Inom området för civilrätt kommer vi att fokusera på förslaget att underlätta för småmål och att införa en enda europeisk förmånsrättsordning och andra åtgärder.
Allt detta är viktiga praktiska steg och jag hoppas att de kommer att få allmänt stöd här i parlamentet.
Men jag anser att det är den tredje principen i dess moderna tillämpning som utgör den största utmaningen.
Denna princip är att vi måste använda underrättelser på ett effektivt och intelligent sätt för att upptäcka, spåra, identifiera och döma de brottslingar som med hjälp av terroristvåld och grov och organiserad brottslighet hotar säkerheten och styrkan i vårt samhälle.
Jag vill verkligen gå steget längre och säga att det endast är genom ett effektivt och intelligent användande av underrättelser som vi i vår moderna värld kan bekämpa den brottslighet som attackerar oss.
Brottslingar och terrorister använder naturligtvis modern teknik – Internet och mobila kommunikationer – för att planera och utföra sina handlingar.
Vi kan endast bekämpa dem effektivt om vi vet vad det är de kommunicerar.
Utan denna kunskap bekämpar vi dem med bakbundna händer.
Naturligtvis vet brottslingarna detta och de organiserar sig aktivt och medvetet för att utnyttja våra svagheter.
Det kan verka uppenbart att påstå att vi måste samla och använda underrättelser mot de hot vi står inför.
Men Europaparlamentet och de nationella parlamenten i EU måste ta itu med problemet att den rättsliga ram som vi för närvarande har att rätta oss efter gör det mycket svårt, och i vissa fall omöjligt, att samla och använda dessa underrättelser.
De regler som i dagsläget styr våra rättsvårdande organ hindrar allvarligt deras förmåga att skydda oss mot brottslingar.
Information är livsnerven i den rättsvårdande verksamheten och det är denna information som gör det möjligt för våra polismyndigheter och organ att förebygga brottslighet så att den får minsta möjliga inverkan på våra dagliga liv.
För att de ska kunna ta itu med organiserad brottslighet och stoppa terroristgrupper innan de utför sina handlingar behöver de en tydlig bild av vilka brottslingarna är, vad de gör, var de är och hur de kommunicerar med varandra.
Denna bild pusslas oftast ihop i efterhand.
Men om vi på ett effektivt sätt ska kunna göra slut på den organiserade brottsligheten måste vi analysera underrättelserna och informationen så att vi kan rikta våra ansträngningar mot de farligaste brottslingarna.
Detta behov återspeglas dock inte alltid i de regler vi tillämpar för vår polis.
Detta är inte en steril debatt om principer; det handlar om praktiska åtgärder för att ta itu med brottslighet och med våra motståndare.
Därför har Förenade kungarikets ordförandeskap följt förslagen i Haag-programmet och satt upp förslag på dagordningen om bevarandet av uppgifter inom telekommunikationsområdet, upprättandet av andra generationen av Schengens informationssystem och ett nytt informationssystem för viseringar.
Därför anser vi att internationellt överensstämmande och sammanhängande biometriska uppgifter automatiskt bör ingå i våra visumhandlingar, pass och identitetskort där de används – och jag skulle även föreslå körkort.
Därför kommer vi att arbeta hårt för att komma överens med våra internationella partner, inklusive Förenta staterna, om de bästa metoderna för en överensstämmande internationell användning av passageraruppgifter.
Allt detta är viktiga och svåra åtgärder som endast kan fullföljas genom internationella avtal, särskilt inom EU och mellan EU och dess partner världen över.
För varje åtgärd krävs sakliga diskussioner och praktiska överenskommelser.
Ordförandeskapet håller med om att det, när man överväger förslag inom dessa områden, åligger förespråkarna för förändringar, såsom Förenade kungarikets regering, att förklara att denna typ av åtgärder har de praktiska fördelar mot brottslighet som jag anser att de har.
Därför offentliggör jag i dag, som jag lovade utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i Bryssel i juli, en förklaring av hur det förhåller sig med en del av åtgärderna, särskilt de som rör bevarandet av uppgifter inom telekommunikationsområdet.
Jag hoppas att parlamentet noggrant granskar det ärende vi lägger fram.
Mina kolleger i rådet (rättsliga och inrikes frågor) kommer att omsorgsfullt överväga dessa frågor på rådets informella möte i Newcastle senare i veckan.
Men jag anser att det viktigaste att komma ihåg när vi överväger dessa frågor tillsammans är att vi nu har många rättigheter som vi kämpat oss till, såsom rätten till personlig integritet, äganderätt, yttrandefrihet, reserätt och rätten till liv.
Dessa rättigheter hotas aktivt av brottslingar och terrorister.
Det är vår skyldighet och vårt ansvar att skydda dem för våra medborgare genom praktiska åtgärder.
När vi överväger hur vi bäst kan göra detta kommer rättigheterna förstås alltid att vägas mot varandra.
Det viktiga i varje enskilt fall är att stegen är avvägda och att skyddet mot missbruk är effektivt.
Jag anser att våra förslag möjliggör detta.
Låt mig hänvisa till exemplet med bevarandet av uppgifter inom telekommunikationsområdet.
Detta har visat sig ovärderligt i de pågående undersökningarna av attackerna i London, och i många fall i Förenade kungariket har det visat sig oumbärligt för att lösa brott, ofta flera månader eller år efter att de begåtts.
De som tillhandahåller kommunikationstjänster bevarar redan mycket information för affärsändamål, men dataskyddskraven i vissa länder tvingar dem att radera uppgifter som inte tjänar något affärsmässigt syfte.
Detta innebär att man för att gripa en mördare eller stoppa en terroristattack kan vara beroende av vilket mobilföretag offret, den misstänkte eller vittnet använder eller har använt, eller vilket EU-land de befann sig i.
Vissa hävdar att det är integritetskränkande eller innebär en oskälig merkostnad för företaget om man kräver att telekommunikationsföretagen ska bevara uppgifter som de använder för faktureringsändamål.
I Förenade kungariket har vi dock, tillsammans med en större tjänsteleverantör, lyckats få till stånd ett system för att bevara viktig information ända upp till tolv månader till en kostnad av 1,2 miljoner euro.
I jämförelse med den genomsnittliga kostnaden för det kriminaltekniska arbetet för ett enda mordfall, som uppgår till över 0,5 miljoner euro, är detta en acceptabel summa för staten att betala.
Andra har hävdat att vi ber om för mycket information, att det exempelvis inte bör vara ett krav att bevara obesvarade samtal.
Men i många fall är detta uppgifter som företagen redan har samlat in för sina egna syften.
Det enda vi ber om är att det bevaras och görs tillgängligt för ordningsmakten enligt nationell lagstiftning.
Det finns kanske en mer allmän oro över att förslaget är onödigt integritetskränkande eller oproportionerligt.
Jag anser att det inte är det, för i många fall, varav en del finns med i det dokument jag skickar runt, var det endast genom bevarandet av uppgifter inom telekommunikationsområdet som offrets rätt till rättvisa kunde uppfyllas.
På liknande sätt möjliggör nästa generation av Schengens informationssystem för våra rättsvårdande myndigheter att utbyta information om efterlysta personer eller personer som ska nekas inträde i EU liksom information om försvunna och stulna dokument eller andra föremål.
Detta är ett viktigt verktyg för att garantera vår kollektiva säkerhet och våra rättigheter.
Utan ett nytt system kommer heller inte de nya medlemsstaterna att kunna avlägsna sina inre gränser mot andra Schengenländer.
Rådet och parlamentet kommer att behöva arbeta ihop under de kommande månaderna för att enas om den rättsliga ramen för systemet.
Jag anser att vi måste göra detta snabbt så att systemet kan sättas i gång i början av 2007.
Vi måste alla försäkra oss om att vi gör en bra avvägning mellan vår kollektiva säkerhet och våra grundläggande rättigheter.
När vi gör detta måste vi försäkra oss om att vi noggrant har utforskat frågan om Schengens informationssystem II bör vara ett övervakningssystem eller om det kan användas mer effektivt som ett redskap för ordningsmakten.
När vi bedömer detta måste vi tänka på avvägningen mellan hur mycket de medborgerliga rättigheterna påverkas och hur mycket säkerheten ökar för att se till att alla förändringar vi gör är väl avvägda och rimliga.
Detta gäller även Informationssystemet för viseringar där vi måste se till att de som har laglig rätt att resa kan göra det medan de som försöker utnyttja våra friheter hindras.
Man använder i allt större utsträckning flerdubbla identiteter för att dölja sina förflyttningar.
Biometriska uppgifter är det mest effektiva sättet att försäkra oss om att vi kan bevisa någons identitet.
En övergripande databas för visumansökningar med biometriska uppgifter som kopplas till varje sökande kommer att innebära att seriösa resenärer enkelt kan bevisa sin identitet och resa på ett friare sätt.
Regeringarna kommer att få en tydlig bild av vem som reser in i och ut ur EU, med en försäkran om att de har laglig rätt att göra det.
Användningen av biometriska uppgifter gör också att vi kan identifiera människor som förstört sina dokument eller stannat längre än tillåtet och kontrollera varifrån de kommer.
Rådet och parlamentet måste ha ett nära samarbete för att enas om och anta förordningen om Informationssystemet för viseringar.
Rådets mål är att systemet ska vara i bruk på konsulaten från och med början av 2006.
Eftersom det inledningsvis behövs en längre period för tillsättning av tjänsterna och för utbildning brådskar det verkligen med att anta denna förordning så snart som möjligt.
Alla dessa exempel är praktiska åtgärder som kan öka säkerheten och visa de praktiska fördelarna med att arbeta tillsammans.
Informationsutbytet kommer att öka i alla enskilda fall.
Det kommer inte – som vissa har hävdat – att leda till en massövervakning av våra medborgare eller till onödiga kränkningar av deras personliga integritet.
Jag förstår dock oron över att uppgifter kan missbrukas eller att människor kommer att bli felidentifierade.
Därför måste vi se till att det i varje enskilt fall finns en tydlig rättslig grund för utbytet av information och att den inbegriper lämpliga skyddsåtgärder mot missbruk.
De förslag som jag har lagt fram innebär en enorm dagordning för detta ordförandeskap och vi kommer att göra vårt bästa för att främja den.
På den brittiska regeringens vägnar vill jag dock också säga att vi anser att det är nödvändigt att mycket noggrant granska utvecklingen av rättspraxisen i tillämpningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Konventionen, som grundades för över 50 år sedan i ett ganska annorlunda internationellt klimat, har inneburit stora framsteg för de mänskliga rättigheterna på hela kontinenten.
Dess framgångar måste främjas och utvecklas och inte undermineras, men när man utvecklar de mänskliga rättigheterna anser jag att det verkligen är nödvändigt att göra en avvägning mellan mycket viktiga rättigheter för individen och den kollektiva rätten till skydd mot terroristvåld.
I vårt stärkande av de mänskliga rättigheterna måste vi framhålla en sanning som vi alla bör acceptera: att rätten till skydd mot tortyr och misshandel måste beaktas sida vid sida med rätten att skyddas mot den död och förödelse som orsakas av urskillningslös terrorism, som ibland är orsakad, sporrad eller underblåst av medborgare från länder utanför EU.
Detta är en svår avvägning, och alla vi politiker måste fråga oss var våra medborgare – som valde alla oss här – förväntar sig att vi drar gränsen.
Jag förmodar att de förväntar sig att vi inte bara skyddar de individuella rättigheterna utan även de demokratiska värderingarna såsom säkerhet och skydd enligt lag.
Min regering anser att nuvarande avvägning inte är anpassad efter de omständigheter som vi nu står inför och som är mycket olika de omständigheter som grundarna av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna stod inför, och vi anser att balansen måste granskas noggrant med detta som utgångspunkt.
Jag avser att föra en diskussion med kollegerna i rådet (rättsliga och inrikes frågor) om hur vi bäst kan ta itu med dessa frågor på ett sätt som är förenligt med våra internationella skyldigheter.
Jag är helt säker på att människorna på denna kontinent vill vara försäkrade om att det rättsliga system som försvarar de mänskliga rättigheterna måste användas för att försvara alla våra medborgares rättigheter på ett väl avvägt och genomtänkt sätt och att det är vår skyldighet att diskutera detta offentligt.
Sammanfattningsvis anser jag att nej-rösterna mot konstitutionen bör vara den väckarklocka som får dem som tror på och stöder det europeiska projektet att fokusera på det som har betydelse.
Rätten till säkerhet och skydd är en grundläggande angelägenhet för alla våra medborgare.
Här kan vi visa att EU faktiskt kan vara och är till verklig nytta för våra medborgare.
Vi inom EU har ett ansvar att anta den utmaningen.
Det är inte ett område vi kan svika dem på.
