# ID: svediakorp-gov458531
# author: Konrad Szymański, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 449
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Gränserna mellan TV, Internet och telefontjänster blir allt luddigare, och det ställer oss inför nya utmaningar.
Den nu gällande EU-lagstiftningen är otillräcklig inför sådana utmaningar, till exempel när det handlar om att trygga de yngsta mediekonsumenternas psykiska och moraliska utveckling.
Den mest problematiska aspekten på direktivet är hur medlemsstaterna fråntas ansvar för innehållet i sådana program som sänds utanför deras gränser.
Begreppet nationella gränser, eller gränserna för ett EU som utgörs av nationalstater, är en anakronism i dagens medievärld, och det skulle vara oansvarigt att bortse från program bara för att de sänds utanför nationsgränsen.
De obligatoriska tekniska säkerhetsanordningarna för program som innebär ett hot mot barns moraliska utveckling är i dag både föråldrade och ineffektiva, och deras enda syfte är att ge bekräftelse åt dem som förde in dem i direktivet.
Vi bortser också från att artikel 22 innehåller en bestämmelse för en typ av program som inte får sändas över huvud taget, utöver de program som barn i regel inte bör ha tillgång till.
Enligt direktivet får ett program nämligen inte innehålla obsceniteter eller pornografi, och de får inte sändas om de innebär ett hot mot barns psykiska utveckling.
Trots detta kan vi inte hantera problemet med att skadliga program följer med som en del i allmänna paket till familjer som inte vill ha sådana program.
Det är lätt att se att det är här vi stöter på den grundläggande principen om yttrandefrihet, och att detta är en strid som vi kommer att förlora till porrindustrins fördel.
Sorgligt nog har vi inte förmåga att lösa denna enkla standardkonflikt för det sunda förnuftet och det allmänna bästa.
De många kryphålen och undantagen i direktivet kommer att leda till att medlemsstaterna och Europeiska unionen undviker att ta itu med de frågor som täcks av direktivet, särskilt de frågor som omfattas av artikel 22.
Ett bra exempel på detta är Europeiska kommissionens misslyckande att vidta åtgärder när det gäller klagomålen på det franska audiovisuella rådets registrering av en porrkanal.
Registreringen är inte bara ett brott mot direktivet inom Frankrike, utan ger också en grund för automatiska godkännanden av ansökningar om att införa kanalen, till exempel i Polen.
Vi använder verkligen inte våra möjligheter att ge tittarna ett bättre skydd med hjälp av nationell lagstiftning.
I betänkandet av Marielle De Sarnez behandlas de flesta av dessa utmaningar och problem, och förtjänar därför vårt stöd.
Det bör dock nämnas att de ständiga hänvisningarna till det redan döda och begravda förslaget till konstitutionsfördrag i hög grad försvagar betänkandet.
