# ID: svediakorp-gov458446
# author: Helga Trüpel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 472
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Grybauskaitė och företrädare för rådet!
Jag skulle vilja inleda med att tacka Reimer Böge och de andra talarna för deras otvetydiga uttalanden tidigare i debatten, i synnerhet med tanke på det utbredda grälande som har pågått mellan våra tre institutioner under de senaste nio månaderna.
Jag ska ansluta mig till dem genom att påminna om hur rådet, som reaktion på denna fruktansvärda tsunamikatastrof och till förmån för världens befolkning, meddelade EU: s avsikt att ställa 350 miljoner euro tillgängliga till stöd för tsunamins offer.
Detta tillkännagavs i början av året, och avsikten var att det skulle ske fortlöpande under 2005 och 2006.
Vi var delaktiga i detta åtagande, och det är också utifrån detta faktum som vi måste döma rådet.
Vi har redan hört om de häftiga debatter som har ägt rum, i synnerhet i fråga om den så kallade flexibilitetsmekanismen.
Vad gäller dessa måste jag dra samma slutsats som några av de föregående talarna, nämligen att de debatter vi haft med rådet under de senaste nio månaderna stundtals verkligen har gett anledning att skämmas, och jag kan inte göra annat än att öppet kritisera rådet för det sätt på vilket man hanterat dem.
Jag är också av den åsikten att de medel som ställts till förfogande för andra stödprogram i Asien, som vissa nu vill använda till nödhjälp, måste ersättas vad som än händer.
Millenniemålen kräver det, och jag anser att Europeiska unionens trovärdighet står på spel här.
Om man ger löften av detta slag och vill att den globala allmänna opinionen ska sätta tilltro till dem måste man också ha det politiska modet att omsätta besluten i handling och tillhandahålla de nödvändiga resurserna.
Liksom andra som talat före mig betraktar jag den kompromiss som uppstått ur våra förhandlingar som högst problematisk.
Men jag anser att Europeiska unionen var tvungen att ta hänsyn till offrens behov och inte hade kunnat vänta längre med att anslå dessa medel en gång för alla och att göra dem tillgängliga, för att göra annorlunda skulle ha påverkat trovärdigheten negativt.
Jag kan emellertid inte underlåta att kritisera rådet i starka ordalag för deras småsinta och hindrande hållning i fråga om förhandling, i synnerhet om man ser till vad de har tillkännagivit inför världen.
Trots denna kritik, och med tanke på de svåra förhandlingar som väntar oss 2006, uppmanar jag dem att se till att dessa förhandlingar förlöper annorlunda och att vi återigen kommer att kunna använda flexibilitetsmekanismen vid nödsituationer såsom denna – det vill säga på det sätt som den är tänkt att användas.
En sådan utmaning bör inte besvaras med ett småaktigt svar.
