# ID: svediakorp-gov458441
# author: Reimer Böge (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 678
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman, fru kommissionsledamot!
Vi fick tidigare höra några mycket statsmannalika saker från det brittiska ordförandeskapet för rådet om kraven på utrikespolitiken, följt av några beräkningar med reella siffror, men vad gäller den kompromiss som har nåtts genom förhandlingar, och som vi olyckligtvis måste diskutera i dag, instämmer jag fullständigt i vad Salvador Garriga Polledo sa i egenskap av föredragande för ändringsbudgeten, nämligen att det faktiskt står i strid med inte enbart dessa statsmannalika yttranden utan också exempelvis med reaktionen på denna stora katastrof, som förkunnades i rådets slutsats den 7 januari i år.
Det har som följd att vad vi olyckligtvis måste diskutera är ett utomordentligt exempel på trovärdigheten, det sporadiska köpslåendet och de diskutabla tidsplanerna, som alla är uppenbara exempel på den enda reaktion som EU: s institutioner ibland kan uppbåda på oundvikliga och allmänna utmaningar.
Detta borde bli en läxa för oss alla när vi förbereder för förhandlingarna om budgetramen för perioden efter 2007 och om de instrument som kommer att behövas i framtiden.
Från början lade kommissionen fram ett förslag där man räknade med sådana åtgärder som användande av flexibilitetsmekanismen till ett belopp av 98 miljoner euro.
Av totalt 170 miljoner euro har 15 miljoner euro kommit fram i denna ändringsbudget, medan de 13 miljoner euro som vi ännu inte har fått fram ska tas fram någonstans ifrån under de kommande månaderna.
Det är också värt att notera att medel har omfördelats från budgetposter som redan var tänkta för det här området.
Rådet och dess brittiska ordförandeskap kan inte undkomma frågor om hur allt detta kan ligga i linje med de stora millenniemålen, som de upprepade gånger har bekräftat sitt stöd för i sina uttalanden.
Låt mig påminna er om att rådet, som vi tolkar situationen, inte direkt verkar ha stirrat framför sig som en kanin som hypnotiserats av en orm och sagt: ” Nej, vi kan inte ge mer än 15 miljoner, för då kommer vi att ha spenderat de 200 miljoner som finns i flexibilitetsmekanismen för 2005. ”
Om n + 2-regeln hade tillämpats hade det funnits stor marginal.
Medan jag ändå talar om detta ämne måste jag påpeka att det var Europaparlamentet som från allra första början av förhandlingarna som följde på stats- och regeringschefernas antagande 1999 av Agenda 2000 sa att kategori 4 ständigt var bristfälligt finansierad, på samma sätt som utrikes- och säkerhetspolitiken och grannskapspolitiken troligtvis skulle bli bristfälligt finansierad om kompromissen under det luxemburgska ordförandeskapet för den nya budgetplanen antogs.
Med ” värsta fall ” -scenariot i åtanke insisterade vi på tillgången till en flexibilitetsmekanism, och vi lyckades delvis med att förhandla fram en sådan.
Det har visat sig att vi hade rätt, för faktum är att oförutsedda åtgärder har gjort att det blivit nödvändigt att tillgripa denna flexibilitetsmekanism varje år.
Vad jag därför vill säga är att den genanta situation som vi befinner oss i vad gäller tid och resurser tvingar oss att enas om denna kompromiss.
Jag vill använda denna debatt till att upprepa att vi, inte minst inom ramen för förhandlingar om nästa budgetplan och de instrument som är knutna till den, kommer att göra allt som står i vår makt för att införa större flexibilitet och större utrymme för handling.
Låt mig upprepa vad kammaren uttryckte i det aktuella betänkandet, nämligen att parlamentet kommer att betrakta den aspekten av sin ståndpunkt som hänvisar till inrättandet av reserver för nödlägen som icke förhandlingsbara.
Ni känner till de siffror som vi nämnde vid det tillfället.
Vi får ibland intrycket av att kommissionen, och i synnerhet rådet, helst inte skulle vilja förhandla om siffror alls.
När allt kommer omkring måste vi dock enas om dem och finna ett sätt att i framtiden producera en respons av den här sorten snabbare, mer precist och med större trovärdighet än i detta förfarande.
