# ID: svediakorp-gov458335
# author: Gyula Hegyi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 382
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag välkomnar Henri Webers betänkande om television utan gränser och stöder det helt.
En lämplig mediepolitik som förmedlar kulturella värden är av avgörande betydelse för att öka förståelsen mellan våra nationer.
När den första rättsakten om detta godkändes var mitt hemland Ungern ännu inte med i de europeiska gemenskaperna.
Men denna lagstiftning svarar mot kraven i vår kulturpolitik.
I samband med detta ämne vill jag ställa följande fråga: varför måste vi reglera programmen i våra TV-kanaler?
Svaret är mycket enkelt: därför att vi vill bevara våra nationella kulturer och skapa en gemensam europeisk identitet.
För att främja kulturell mångfald och bygga upp en europeisk identitet behöver vi ett mer omfattande utbyte av våra kulturella värden, däribland vårt filmarv.
Detta nya betänkande är ytterligare ett steg i rätt riktning.
De så kallade kvoterna har i allmänhet fungerat väl.
De fall där de inte gjorde det bör sammanställas och studeras.
Men vi bör ge ett mer exakt svar på frågan: ” Vad är en europeisk produktion? ”
Hur kan vi se till att den består av så många filmer som möjligt med filmiska värden?
För mig är detta en avgörande punkt.
Jag är säker på att den europeiska filmen hjälper européerna – framför allt de unga – att förstå varandras sorger och glädjeämnen.
Kanske det skulle bli bättre om man införde en delkvot speciellt för långfilmer och dokumentärfilmer.
Den andra frågan gäller fallet med produktioner som görs utomlands.
I mindre länder som till exempel Ungern är det inte något problem.
I våra TV-kanaler sänds många icke-ungerska och europeiska filmer.
Men i en del större medlemsstater förekommer det knappast några europeiska program som spelas in utomlands.
Som folkomröstningen om konstitutionen visar vet människor från en del större nationer nästan ingenting om de värden som finns i de central- och östeuropeiska länderna eller andra mindre medlemsstater.
Den europeiska identiteten behöver och förtjänar att komma till uttryck även i de större nationernas kanaler.
Ofta följer vår lagstiftning bara den tekniska utvecklingen.
Jag hoppas att vi med tanke på den digitala revolutionen kan anta lämplig lagstiftning i rätt tid.
Därför välkomnar jag Henri Webers utmärkta betänkande.
