# ID: svediakorp-gov458311
# author: Jacques Barrot, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 845
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Kommissionen och rådet känner till att skyddet mot risker från naturliga källor bör behandlas på olika sätt, vilket även återspeglas i den gemensamma ståndpunkten.
Därför ska jag noggrant förklara kommissionens inställning till ändringsförslagen.
Först skulle jag väldigt gärna vilja tacka parlamentet för dess arbete och för den debatt som har ägt rum.
Under den långa och svåra lagstiftningsprocessen har kommissionen varit angelägen om att göra allt för att se till att denna handling fortfarande erbjuder en hög skyddsnivå för arbetstagare, samtidigt som man undviker diskriminering mellan arbetstagare som utsätts för liknande risker samt att den är förenlig med ramdirektiv 89 / 391 och att proportionalitetsprincipen uppfylls.
Syftet har varit att göra det möjligt att nå en kompromiss i slutet av processen som alla berörda institutioner kan acceptera.
Kommissionen kan således inte acceptera det som påstås, särskilt i ett antal tidningar, som går ut på att texten i den gemensamma ståndpunkten är resultatet av ett fruktlöst arbete som förmodligen kommer att ge européerna en bild av att Europeiska unionen är stel och byråkratisk.
Kommissionen anser att den gemensamma ståndpunkten är en balanserad text som motsvarar de verkliga riskerna som ögonsjukdomar och hudcancer eller melanom utgör och som är en fråga som berör alla européer samt att den helt och hållet stämmer överens med villkoren i Europaparlamentets nya resolution om främjandet av hälsa och säkerhet.
Naturligtvis måste vi hitta sätt för att undvika eventuella onödiga bördor för våra företag och, som många har betonat, särskilt på små och medelstora företag.
I ändringsförslagen 1, 8, 9, 10, 11 och 36 betonas å ena sidan att man på ett tidigt stadium måste upptäcka hälsoeffekter och å andra sidan att man måste ange vilken kvalifikationsnivå som krävs av de som ansvarar för den medicinska kontrollen.
Kommissionen kan acceptera dessa ändringsförslag.
Kommissionen kan även acceptera ändringsförslagen 2, 3, 6, 12, 14, 15, 16, 17, 34 och 35.
De bidrar till att förbättra texten och till att stärka och förtydliga innebörden i de berörda bestämmelserna.
Däremot kan kommissionen inte acceptera ändringsförslagen 5, 7 och 37 i sin nuvarande form där man föreslår att varje medlemsstat ska få befogenhet att lagstifta om lämpligheten, eller också att arbetsgivarna ska få bedöma riskerna vid exponering för naturliga strålningskällor.
Faktum är att sådana bestämmelser, utöver beaktandet att skydda arbetstagarnas hälsa som jag hänvisade till för en stund sedan, skulle strida mot de skyldigheter för arbetsgivare som föreskrivs i ramdirektiv 89 / 391 om man räknar med alla risker och bedömer riskerna i samtliga fall.
Om man antog dessa ändringsförslag – och jag betonar detta eftersom det är en viktig detalj i lagstiftningen – skulle man överföra ansvaret från arbetsgivaren till den nationella lagstiftaren.
Jag anser att detta skulle innebära ett stort problem när det gäller arbetsrätt och arbetsvillkor, och jag tror inte att det skulle bli lätt för länderna att utföra denna uppgift.
Därför vill jag betona detta.
Därför kan inte kommissionen acceptera ändringsförslag 18, där man vill förkasta den gemensamma ståndpunkten, ändringsförslagen 21 och 24, som särskilt innebär att hänsynen till särskilt sårbara riskgrupper och konsekvenserna av reaktioner med ljuskänsliga ämnen utesluts, samt hela innebörden i ändringsförslagen 19 – 23 och 25 – 33 där man vill att optisk strålning från naturliga källor utesluts från direktivet, även om kommissionen förstår skälen bakom dessa ändringsförslag.
Kommissionen har för avsikt att arbeta fram en lösning med parlamentet och rådet så att direktivet kan antas så fort som möjligt.
När det gäller ändringsförslagen 4 och 13 med bestämmelser om att kommissionen ska utarbeta praktiska riktlinjer är kommissionen beredd att undersöka hur den ska ta itu med detta på bästa sätt.
Samtidigt är kommissionen angelägen om att undvika förfaranden som kan försvaga innebörden i den gemenskapslagstiftning som styrs av ett interinstitutionellt avtal.
Det är alltså så det ligger till, herr talman och mina damer och herrar.
Kommissionen vill att ändringsförslagen som ska antas i morgon gör att texten i det nya direktivet kan uppfylla målen i artikel 137 i fördraget helt och hållet när det gäller arbetstagares hälsa och sociala skydd.
Jag vill ta mig friheten att personligen betona hur bra den kompromiss är som vi har kommit fram till.
Detta har vi lyckats med genom att skilja ordentligt mellan olika riskkällor och genom att – på ett, som jag anser det, enkelt sätt, särskilt när det gäller risker från naturliga strålningskällor – tillåta ett antal säkerhetsåtgärder genom vilka man på ett enkelt sätt kan påminna arbetstagarna om deras intresse för sin hälsa och som därmed fullständigar de bestämmelser som gör det möjligt att skydda EU-arbetstagarnas hälsa utan att vi går in i en uppsjö av detaljer och krångel.
Herr talman!
Det är därför jag anser att kompromissen verkligen förtjänar odelad uppmärksamhet från parlamentets sida.
