# ID: svediakorp-gov458298
# author: Harlem Désir (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 633
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag tycker att den kontrovers som det här direktivet givit upphov till är oproportionerlig och samtidigt utan tvekan visar på två olika förhållningssätt till den politik som EU måste föra för att skydda arbetstagares rättigheter.
Jag tror inte, herr Mann, att skyddet av arbetstagares rättigheter äventyrar några arbetstillfällen.
Csaba Őry påpekade mycket riktigt att det här direktivförslaget helt enkelt är den fjärde delen av en uppsättning lagar som parlamentet och rådet redan avgivit ett yttrande om och som, ur ett hälso- och säkerhetsperspektiv, syftar till att skydda arbetstagare mot risker i samband med exponering för fysikaliska agens.
Som ni vet har vi redan antagit bestämmelser om vibrationer, buller och elektromagnetiska fält.
I det här fallet förväntas vi göra åtskillnad mellan strålning från artificiella källor och från naturliga källor.
Samtidigt är en del av ert tal och resonemang rörande hälso- och, särskilt, folkhälsopolitik höljt i mörker, om ni ursäktar uttrycket: ni gör ingen åtskillnad mellan den risk som någon – i det här fallet en arbetstagare – utsätts för på grund av naturliga strålar och den som han eller hon utsätts för på grund av artificiell strålning.
Även om de bestämmelser som föreslås i den gemensamma ståndpunkten verkligen tar hänsyn till skillnaden mellan att stå framför en maskin och bli utsatt för strålning från solen vid arbete utomhus, behöver vi specifika strategier för alla eventualiteter.
Det behöver vi även om vi slutligen anser att det som gemenskapen genomfört inom ramen för artikel 137 i enhetsakten skulle vara tillräckligt.
Vi borde med andra ord se till att hälso- och säkerhetsåtgärder vidtas för att skydda alla arbetstagare i EU på deras arbetsplatser.
Att inte göra det vore att ge upp, och det kan vi inte göra.
Det finns en ny risk.
Det finns uppgifter från både Världshälsoorganisationen och våra nationella hälsoorgan som inte kan ignoreras och som visar att antalet fall av cancer som har samband med exponering för solen ökar.
De ökar särskilt inom yrken med högre exponering för solen, något som inte endast kan förklaras med semestrar och annan fritid.
Man exponeras för solen vid byggnadsarbete, anläggningsarbete och arbete inom turistindustrin.
Ordningspoliser arbetar också mycket ofta utomhus.
Listan med berörda yrken skulle kunna göras mycket längre.
Vi har därför ett ansvar, och det förslag som läggs fram är rimligt i det avseendet att det tar hänsyn till företagens behov av att kunna uppfylla den här typen av skyldigheter till en låg kostnad.
Det handlar om information, utbildning, bedömning och förebyggande åtgärder.
Det handlar egentligen om att fastställa skyldigheter för arbetsgivare eftersom det faktiskt är så att arbetstagare är beroende av sina arbetsgivare.
En del personer vidhåller att förslaget är för exakt och att gemenskapen och Europeiska unionen drar ett löjets skimmer över sig.
Min egen ståndpunkt är att inom det ekonomiska området kan lagstiftningen aldrig vara för exakt.
När det gäller finansiella förordningar, den inre marknaden eller bankområdet är vi mästare i att rösta för exakta normer.
Saken är den, tror jag, att vi även behöver kunna vara exakta när det gäller människors hälsa.
Vi håller inte med om uppfattningen att europeiska normer och regler måste vara obligatoriska inom det ekonomiska området men att subsidiaritets- och undantagsklausuler systematiskt behöver åberopas när det handlar om sociala rättigheter och skyddet av arbetstagares hälsa.
Det är anledningen till att vi inte vill att innehållet i den här lagstiftningen förvrängs och att, när det gäller informationsgivningen, vi vill att alla arbetstagare inom EU erbjuds samma normer för bekämpandet av hudcancer.
