# ID: svediakorp-gov458131
# author: Louis Michel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-07-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,478
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag håller i stort sett med om det som har sagts och det som står i resolutionen.
Det är uppenbart att Mugabes styre inte får tillåtas och att han utför fullständigt oacceptabla och avskyvärda handlingar.
Vi håller med om detta.
Efter att ha sagt detta vill jag ändå komma med några förbehåll beträffande de taktiska eller strategiska reaktioner som är lämpliga med tanke på den regim som styr landet och de medel som vi har för att påverka förhållandena i rätt riktning.
När ni talar om sanktioner, till exempel, delar jag naturligtvis er synpunkt om sanktioner som direkt berör de zimbabwiska myndigheterna.
De skall definitivt sättas in.
Jag vill också tillägga frågan: Vad väntar vi på innan vi genomför dem?
Det är klart att jag håller med.
När detta har sagts måste vi emellertid tänka noga på att vissa typer av sanktioner har skadliga återverkningar på civilbefolkningen.
Allmänt sett är jag dessutom inte för sanktioner.
Jag lutar snarare åt att förorda en politisk dialog.
Vi har i själva verket kunnat konstatera att sanktioner i de fall då de drabbar en civilbefolkning ofta slår tillbaka mot dem som har tillgripit dem i stället för att påverka de myndigheter som de har riktats mot.
Det var min första kommentar.
Det som jag nu vill säga yttrar jag i vetskap om att jag genom mina kommentarer riskerar att utsätta mig för kritik.
Det skulle emellertid inte kännas rätt för mig att inte låta er få veta vilka känslor jag har beträffande denna debatt.
Det är mycket lätt för oss européer att nästan dagligen utfärda pressmeddelanden, där vi kritiserar och angriper Robert Mugabe.
Ni skall emellertid ha klart för er att varje gång som Mugabe angrips förstärks hans symboliska betydelse som en svart hjälte i förhållande till de onda vita kolonisatörerna.
Som någon – jag tror det var Erik Meijer – sade för några minuter sedan, är det tydligt att Mugabe utnyttjar denna onda cirkel för att återställa sin politiska makt och folkets syn på honom som folkhjälte.
Detta måste vi ha klart för oss.
Det finns något annat som ni också bör veta.
Annars är ni inte fullständigt informerade.
Liksom ni inser jag naturligtvis att maximala påtryckningar måste utövas, men vi måste vara lyhörda för vad situationen kräver.
Vad vi också måste förstå är att ledarna för de andra afrikanska länderna, som ni kritiserar för att de inte vågar ta ställning till eller värdera Mugabes uppträdande, råkar i bryderi i sina egna länder varje gång som Mugabe förstärker sin roll som symbol, för att inte säga hjälte.
Detta måste ni vara medvetna om och ni måste också veta att det är synnerligen svårt för Thabo Mbeki, och jag måste säga rakt på sak att nätverket av gamla vänner …
nej, naturligtvis inte, det finns inget nätverk av gamla vänner, förlåt mig; det är en förolämpning mot den sydafrikanske presidenten att tala om ett nätverk av gamla vänner.
Vad Mbeki och andra afrikanska ledare i regionen fruktar är i själva verket att våld och ett antikolonialt uppror någonstans är en företeelse som kan sprida sig till grannländerna.
Jag har vid många tillfällen tagit upp denna fråga med företrädarna för Afrikanska unionen och med regeringscheferna i dessa grannländer.
Jag kan tala om för er att de verkligen vill sätta press på president Mugabe, men att de vill att det skall finnas förutsättningar för att göra detta.
För att skapa dessa förutsättningar är det för övrigt inte tillräckligt att världssamfundet utanför Afrika börjar om med debatten, kastar fram hotet om sanktioner och framhärdar i kravet på fler sanktioner och ett mer kraftfullt agerande.
För det första, vad innebär ett mer kraftfullt agerande?
Kan någon tala om för mig vad som skall göras?
Skall vi sända dit trupper?
Vad skall vi göra?
José Manuel Barroso var synnerligen kraftfull i sitt fördömande av Mugabes inställning efter de fördrivningar som nyligen inträffade.
Jag skulle vilja att någon förklarar för mig vad som menas med ett mer kraftfullt agerande, utöver Barrosos fördömande och utöver de hämndlystna och ibland övermodiga pressmeddelanden och rutinmässiga brösttoner som förekommer.
Alternativt skulle vi kunna engagera oss i en debatt om vår plikt, eller vår rätt, att ingripa.
Jag är personligen beredd att delta i denna debatt.
Jag är inte likgiltig inför en sådan debatt.
Jag misstänker emellertid att den dag som kravet att sända trupper till Zimbabwe för att skapa ordning där läggs fram här i parlamentet – något som i vilket fall som helst kräver Afrikanska unionens medgivande – kommer detta att vara till stor skada för Afrika och dess regionala institutioner.
Jag tvivlar också mycket starkt på att det går att finna någon kandidat i parlamentet som vill mobilisera trupper i den omfattning som kommer att behövas.
Allt jag vill säga är att ett försök till sammanhållning är nödvändigt när vi försvarar våra synpunkter.
Vi är inte bara opinionsbildare.
Det finns ett läge där EU: s organ, och även jag, behöver få veta exakt vad som ytterligare måste göras.
Fördömandena tar för närvarande aldrig slut.
Jag träffade Afrikanska unionens ordförande Alpha Oumar Konaré i Syrte för fyra dagar sedan tillsammans med José Manuel Barroso.
Vårt samtal bestod i princip av att vi sade till ordförande Konaré: ” Men varför fördömer ni inte själva Mugabes uppträdande på Afrikanska unionens vägnar ”?
På detta svarade han: ” Men käre vän, varje gång ni angriper Mugabe gör ni det mycket svårare för oss, eftersom våra folk inte anser att Mugabe är en tyrann eller diktator; de anser att Mugabe i princip bekämpar de onda kolonisatörerna och förkroppsligar äkta motstånd genom trohet mot historien. ”
Det är vad jag får höra, och jag tror på det.
Även om jag vet att det är omöjligt, är det nästan nödvändigt att hålla en låg profil i några veckor och inte tala alltför mycket om allt detta.
Jag är i det närmaste övertygad om att detta skulle skapa förutsättningar för Afrikanska unionen, de regionala organisationerna, president Mbeki och andra att göra sin plikt och sakkunnigt bedöma läget.
Jag är i det närmaste övertygad om att ni skulle skapa förutsättningar för dem att göra detta.
Så länge som vi på ett uppseendeväckande sätt fortsätter att skälla ut Mugabe för hans inställning med pressmeddelanden och rop på hämnd kommer vi inte – och jag är ledsen att behöva säga detta – att kunna utverka det fördömande som vi förväntar oss av Afrikanska unionen och de afrikanska organisationerna.
Det är bara genom ett sådant fördömande som vi i slutändan kan utöva inflytande.
Detta är min uppfattning.
Jag tror inte att det finns något annat sätt för oss att lyckas med detta.
Detta är något som ni bör veta.
Jag tillbringar mycket tid i dessa afrikanska länder och jag är mycket förfärad över att betrakta denna onda cirkel som innebär att ju mer tyrannisk Mugabe är och ju mer Europeiska unionen och andra internationella organ går in och fördömer honom, desto populärare blir han.
Om denna onda cirkel inte fanns skulle emellertid Mugabe säkerligen inte bli kvar länge, för det är bara genom denna mekanism som han klamrar sig fast vid makten.
Det Erik Meijer sade är sant: Det är denna mekanism som är nyckeln.
Sammanfattningsvis måste vi vara mycket försiktiga när vi angriper Afrikanska unionen och de afrikanska ledarna i regionen.
Jag förnekar definitivt att vi går i Mugaberegimens ledband.
Jag kan säga er att jag själv absolut inte är styrd på detta sätt, och det kan jag säga eftersom jag många gånger har försökt att få saker gjorda i Sydafrika.
Vid ett tillfälle försökte Sydafrika förmå Mugabe att skapa nationell enighet i sin regering genom att släppa in Morgon Tsvangirai och hans parti.
Vid ett tillfälle hade ett steg i rätt riktning tagits.
Då kom sanktionerna, vilket åter skapade ett ytterst svårt klimat.
Jag fördömer med eftertryck Mugabes hållning.
Jag anser att de planerade åtgärderna och sanktionerna skall genomföras mot de zimbabwiska myndigheterna.
Det finns ingen anledning att inte genomföra dem.
Detta är självklart.
Jag håller med om det mesta som står i resolutionen.
Jag försöker bara förklara för er var gränserna går för vad som är rimligt för oss att göra, eftersom det svåra är att vidta åtgärder som verkligen blir verkningsfulla.
