# ID: svediakorp-gov458116
# author: Louis Michel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-07-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 547
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Tack för era bidrag till debatten.
Jag vill gärna besvara ett antal viktiga punkter som tagits upp.
För det första vill jag på nytt bekräfta att huvudsyftet med denna grundläggande förändring är att ge medlemsstaterna större flexibilitet, vilket borde ge dem bättre möjligheter att ta hänsyn de yttersta randområdenas behov.
När det gäller referensperioden – och jag hänvisar i samband med detta till Duarte Freitas och Fernando Fernández Martíns anföranden – efterfrågar många av er en flexibel period för att beräkna de utgiftstak som är tillämpbara för den särskilda försörjningsordningen.
Jag kan bara fastslå kommissionen har gjort verkliga ansträngningar för att se till att den nya stödordningen blir fördelaktig för de yttersta randområdena.
Det måste sägas att om de föreslagna referensperioderna antas skulle det leda till en avsevärd utgiftsökning.
Förslaget utgör ett paket.
Man kan inte skilja ut de angenämare bestämmelserna och be att de som anses vara mindre fördelaktiga skall granskas på nytt.
Jag tar mig friheten att fästa er uppmärksamhet på denna del av mitt svar.
Finansieringen har beräknats från en utgångspunkt som är fördelaktig för dessa regioner och särskild hänsyn har tagits, inte till de historiska siffrorna, utan till taken för stöd till lokal produktion.
Kommissionen är inte benägen att ändra sitt förslag om dessa utgiftstak.
När det gäller att begränsa den särskilda försörjningsordningen till jordbruksprodukter – en fråga som både Duarte Freitas och Paulo Casaca tog upp – vill även kommissionen ge Posei-åtgärderna en tydligare ram.
Därför gäller den nya stödordningen enbart de jordbruksprodukter som anges i bilaga I i EG-fördraget.
Den tidigare ofredsställande förvaltningen av Posei-ordningen måste rättas till.
Kommissionen föreslår övergångsperioder som bör göra det möjligt för de olika sektorerna att anpassa sig till de nya förhållandena.
Azorerna och Sinaga har också nämnts.
Denna fråga, som togs upp av Duarte Freitas och Fernando Fernández Martín, gäller de problem som är specifika för Azorerna och särskilt för Sinagas sockerraffinaderi.
Rådets förslag till förordning innefattar inga nya bestämmelser om export och transport av produkter som har omfattats av den särskilda försörjningsordningen.
Sedan 1992 har kommissionen tillämpat samma kriterier för alla de yttersta randområdena, det vill säga handelsgenomsnittet under perioden 1989 – 1991.
Detta tillvägagångssätt bekräftades av EG-domstolen i Sinagamålet.
Detta behöver påpekas.
Möjligheterna till ekonomiskt stöd till sockerproduktionen på Azorerna har avsevärt förbättrats i rådets förslag till förordning.
När det gäller lokal produktion tillåts i förslaget finansiering beräknad på andelen av utvecklingspotentialen för sockerproduktion inom ramen för produktionskvoter, nästan fyra miljoner euro per år, istället för den aktuella faktiska produktionen på 400 miljoner per år.
Med denna generösa finansiering som utgångspunkt och inom ramen för den breda marginal för flexibilitet som lämnats till medlemsstaterna för att välja vilka sektorer som skall subventioneras, är det de behöriga nationella myndigheternas sak att, om de så önskar, efter samråd med alla berörda parter besluta om att öka stödet till sockerproduktion och det specifika sockerraffinaderiet.
Kommissionen är övertygad om att dessa nya bestämmelser kommer att förbättra övervakningen av denna ordning, vilket först och främst ligger i de yttersta randområdenas uttryckliga intresse.
