# ID: svediakorp-gov458034
# author: Caroline Lucas, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-07-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 752
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag tackar Tokia Saïfi för hennes lägliga betänkande och jag anser att slutet på multifiberavtalet är en mycket stor utmaning för många länder över hela världen.
Världsbanken och Världshandelsorganisationen förutser att avskaffandet av alla kvoter kommer att leda till att Kinas andel av världshandeln i textilier och konfektion kommer att öka från 17 procent år 2003 till över 50 procent år 2010.
Vissa människor hävdar att importen från Kina hittills till största delen har ökat på bekostnad av importen från andra tredjeländer som har fått se sin andel av EU-marknaden minska, men det står redan helt klart att EU: s textil- och konfektionsindustri är utsatt för ett starkt tryck.
Enligt den europeiska textilindustrins organisation, Eurotex, riskerar branschen att förlora 1 000 arbetstillfällen per dag och upp till en miljon arbetstillfällen före slutet av 2006.
Jag välkomnar de åtgärder som kommissionen till sist har vidtagit för att ta itu med problemet, men jag undrar varför de är så säkra på att några års andrum verkligen kommer att göra skillnad på lång sikt.
Då branschen i EU redan har haft tio år på sig för att anpassa sig till denna nya verklighet kan man undra vad det är de skall göra under de närmast kommande åren som de inte redan har gjort?
Jag säger detta därför att jag är bekymrad över att kommissionen underskattar omfattningen av den utmaning vi står inför.
Kommissionens reaktion på detta har varit att uppmana europeiska tillverkare att producera kläder av högre värde i stället för att konkurrera med Kina om baskläder.
Men Kinas förmåga att snabbt ta sig upp mot mervärdesprodukterna inom de flesta sektorer visar att detta råd inte är till någon hjälp.
Kommissionen har inte heller insett att utmaningen gäller alla marknader, inte bara enstaka sektorer.
Textilsektorn kommer troligen bara att bli den första av många.
Som Sajjad Karim nyss sade vet vi redan att det finns många andra sektorer där det finns anledning att vara bekymrad för den kinesiska konkurrensen.
Jag tänker på skodon, cyklar, maskindelar och även högteknologiska produkter.
Men om effekterna kommer att drabba EU hårt så kommer de att vara förödande för många av de minst utvecklade länderna och för små utvecklingsländer, särskilt för kvinnor, som är överrepresenterade i dessa sektorer.
År 2000 stod textilindustrin för 95 procent av Bangladesh sammanlagda industrivaruexport, i Laos för 93 procent, i Kambodja 83 procent, Pakistan 73 procent och listan fortsätter.
Nästan 2 miljoner arbetar inom sektorn i Bangladesh och 1,4 miljoner i Pakistan.
Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att flera dussin länder med Bangladesh och Mauritius i ledningen vädjade i sista minuten till WTO att rädda deras textilindustri.
Det är mycket olyckligt att ingen lyssnade på deras vädjan eftersom Kinas deflationstryck redan pressar ned lönerna, vilket tvingar globala leverantörer att försämra rättigheterna och anställningsvillkoren för sina anställda om de skall kunna stå emot konkurrensen.
I Filippinerna, till exempel, har regeringen beslutat att lagen om minimilön inte längre skall gälla för textilindustrin, och regeringen i Bangladesh meddelade nyligen att den skulle öka den tillåtna tiden för övertidsarbete och minska restriktionerna när det gäller nattarbete för kvinnor.
En del av lösningen ligger utan tvivel i att öka trycket på Kina för att det skall uppfylla sociala och miljömässiga normer, så att dess konkurrensfördelar inte bygger på en förfärlig exploatering av arbetstagare eller miljön.
Men bara det räcker inte.
Kina utgör en utmaning som väcker grundläggande frågor om frihandelns logik och riktning och visar på den förstörelse som blir fallet när ett land inte bara har komparativa fördelar, utan ett mer eller mindre absolut övertag på så många områden.
Det visar på grundläggande fel i de gamla teorierna om frihandel som något som alltid är till fördel för alla parter, och kommissionen uppmanas därför ta initiativ till mer forskning så att vi bättre kan förstå dessa nya tendenser och utarbeta lämpliga politiska strategier.
Till sist vill jag bara säga att jag beklagar att två av de ändringsförslag som lagts fram i dag kopplar samman textilier och REACH.
Jag anser att de ändringsförslagen är mycket vilseledande och gagnlösa.
Tyvärr kommer min grupp att lägga ned sina röster i den slutliga omröstningen om det här betänkandet, till stor del på grund av de här ändringsförslagen.
