# ID: svediakorp-gov457851
# author: Danuta Hübner, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,872
# sentences: 85
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Genom många plenarsammanträden som detta och utskottens outtröttliga arbete har er institution alltid spelat en avgörande roll för utvecklingen av EU: s sammanhållningspolitik.
Kommissionen uppskattar de genomtänkta sätt på vilka ni har hjälpt till att skapa och utveckla en politik som, förutom sina ekonomiska mål, utgör en så pass säker koppling mellan EU och dess medborgare.
Denna debatt då vi diskuterar politikens framtid på medellång sikt är bara det senaste exemplet på dessa insatser.
Samtidigt som jag uttrycker kommissionens erkännande av er roll och dess tacksamhet, vill jag vara lite mer personlig och tacka de fyra föredragandena – Konstantinos Hatzidakis, Giovanni Claudio Fava, Alfonso Andria och Jan Olbrycht – för den enastående kvaliteten på deras betänkanden.
Jag vill också tacka Gerardo Galeote Quecedo som har lett arbetet i utskottet för regional utveckling på ett så effektivt sätt.
Tillsammans har de banat väg för en givande diskussion i dag.
När jag nu tar upp era ändringsförslag hoppas jag att jag kan vara lika tydlig och övertygande som själva betänkandena.
Som jag sade diskuterar vi den framtida sammanhållningspolitiken fram till 2013.
Under åren mellan 2007 och 2013 kan sammanhållningspolitiken bygga på sina nuvarande resultat, men vi måste se och röra oss framåt.
Vi kan säkra en högre tillväxt genom att låta regionerna delta i ett närmare samarbete om vår ekonomiska och sociala modernisering.
Det är detta som står på spel i de rådande diskussionerna om sammanhållningspolitiken.
Kommissionen och parlamentet ser fördelen med att ha våra regioner och städer på samma sida och det kan bara vara positivt om deras roll som nyckelaktörer under Lissabon- och Göteborgsmötena förstärks.
Det är med dessa övergripande mål i åtanke som jag vill redovisa kommissionens reaktioner på ändringsförslagen, en reaktion som inspirerats av våra gemensamma mål.
Kommissionen är tacksam för ert stöd i samband med många viktiga punkter.
Jag kommer att ta upp en del av dem.
Vi har ett gemensamt synsätt på politikens arkitektur, det vill säga en som byggs kring målen för regional konkurrenskraft och sysselsättning, regionalt samarbete på en rad olika sätt och naturligtvis konvergens.
Det är ytterst viktigt att vi främjar tillväxten i de fattigaste regionerna och sluter välståndsklyftan mellan dem och resten av unionen.
Här har EU: s sammanhållningspolitik en huvudroll att spela när det gäller att öka den totala produktivitetstillväxten i EU som helhet.
Vi har en gemensam syn på betydelsen av att koncentrera medlen till de fattigaste regionerna.
Jag delar fullständigt er åsikt att den nationella strategiska referensramen bör vara ämne för avtalet mellan medlemsstaterna och kommissionen.
Detta avtal bör utgöra grunden för kommissionens slutliga beslut, i linje med artikel 26 i förslaget till förordning.
Vi har också ett gemensamt synsätt på sammanhållningspolitikens avgörande roll i utvecklingen mot en modern, kunskapsbaserad ekonomi.
Det är därför det är viktigt att rådet antar strategiska riktlinjer för EU som helhet, och det är därför vi föreslår att medlemsstaterna skall utarbeta nationella strategier för att kunna nå dessa mål.
Det aktuella betänkandet stöder detta synsätt.
Jag måste emellertid tala om för kammaren att striden ännu inte är vunnen.
Vi har fortfarande lite att uträtta för att kunna omvandla denna del av kommissionens förslag och Europeiska rådets synsätt till politisk verklighet.
Kommissionen och parlamentet har också ett gemensamt synsätt på den territoriella sammanhållningens betydelse, eller, för att uttrycka sig annorlunda, förståelsen att ekonomisk modernisering kommer att främjas om man särskilt uppmärksammar speciella platser inom EU.
Det aktuella stadsinitiativ som lades till sammanhållningspolitiken på parlamentets begäran har blivit en stor framgång och kommissionen vill bygga vidare på det genom att skapa en särskild plats, inte bara för städer utan även för landsbygdsområden.
Vi har föreslagit ett särskilt program för de yttersta randområdena och välkomnar ert stöd.
Detta är några av de punkter där parlamentet genom sina resolutioner ger ett starkt stöd för kommissionens förslag.
Andra punkter som föreslagits av era föredragande kommer att beaktas av kommissionen.
Låt mig ge ett par exempel.
I er resolution föreslog ni att sammanhållningspolitiken kommer att stärkas genom bättre samarbete mellan samfinansierad verksamhet genom ERUF och övrig gemenskapspolitik.
Jag delar helt och fullt ert synsätt och jag arbetar för att förverkliga detta.
Vi måste emellertid alla förstå att denna målsättning, och kravet att vi koncentrerar våra knappa ekonomiska resurser, innebär att vi inte längre kan prioritera vissa typer av projekt.
Ni föreslår även upprätthållandet av en särskild resurs för mellanregionalt samarbete inom ramen för EU: s territoriella samarbete.
Kommissionen godtar detta.
Ni har föreslagit att samverkansförmågan mellan de regionala och sociala fonderna måste ökas från 5 till 10 procent.
Detta ger större flexibilitet för regionala och nationella programchefer, och säkrar sålunda en närmare koppling i vissa fall mellan investering och utbildning.
Kommissionen menar att detta är mycket användbart och godtar förslaget.
Särskilt när det gäller Jan Olbrychts betänkande om europeiska grupperingar för gränsöverskridande samarbete, gläder det mig att kunna tala om för er att kommissionen godtar de flesta av parlamentets ändringsförslag.
Det viktigaste är förslaget att registrering av europeiska grupperingar bör ske enligt nationell lagstiftning och nationella organ.
Att diskutera de ändringsförslag som kommissionen inte kan godta är alltid en mer känslig fråga.
Jag kommer här att ta upp ett eller två fall och hoppas att mina förklaringar till kommissionens förhållningssätt kommer att övertyga kammaren.
Jag har redan tagit upp behovet av att koncentrera sammanhållningspolitiken på ekonomisk modernisering.
Jag har också sagt att detta är särskilt viktigt för den regionala konkurrenskraften och sysselsättningsmålet.
I denna del av politiken är de ekonomiska resurserna särskilt begränsade, och vi behöver dessutom kunna visa det mervärde detta innebär för den övergripande ekonomiska situationen.
Jag är, mot denna bakgrund, oroad över de ändringsförslag genom vilka man försöker att utvidga politikens räckvidd, särskilt målet för den regionala konkurrenskraften.
Jag förstår varför ledamöterna kanske tycker att dörren borde öppnas lite mer här och där, men jag vill be er att godta att politiken kommer att förlora sin förmåga att ta itu med nyckelfrågor och nyckelområden om vi inte är mycket försiktiga.
Vi måste hitta en lämplig balans.
Jag tror, till exempel, inte att det skulle vara lämpligt att utvidga politikens räckvidd rent allmänt till att omfatta driftstöd, eller att mildra villkoren för markköp.
Detta beror inte på brist på sympati; det är ett accepterande av det allt överskuggande behovet av att koncentrera politiken på de viktigaste utmaningarna.
Det finns två särskilda punkter jag bör nämna i detta sammanhang: mervärdesskatt och bostäder.
Diskussionerna om mervärdesskatt och bostäder härrör från ett försök av kommissionen att förenkla förordningen genom att tydligt förteckna de utgiftsdelar som inte kan komma i fråga för finansiering.
När det gäller mervärdesskatt visar diskussionerna i rådet och de ändringsförslag som parlamentsledamöterna har lagt fram att denna del av kommissionens förslag skapar vissa problem, särskilt i de nya medlemsstaterna.
Vi vill undvika en ställning där medfinansiering genom ERUF går direkt in i medlemsstaternas budgetar genom att denna medfinansierar mervärdesskattebetalningar.
Jag är säker på att parlamentet inte heller vill hamna i denna ställning.
Samtidigt hör jag er ta upp problem: kostnaden för vissa biståndsmottagare, till exempel icke-statliga organisationer och lokala regeringar, därför att den mervärdesskatt som de betalar inte är ersättningsgill.
Under de kommande veckorna skall kommissionen därför granska sitt förslag i syfte att hitta en lösning på era problem.
Mycket av detta gäller även bostäder, även om lösningen på problemet kanske inte kräver att kommissionens förslag ändras.
Kommissionen anser, återigen, inte att bostadskostnader bör komma i fråga för medfinansiering i enlighet med sammanhållningspolitiken.
Detta är ingen ändring av tidigare praxis.
Det är bara ett klargörande.
Det framgår tydligt av ledamöternas ändringsförslag och av diskussionerna i rådet att det som skulle vara ett klargörande i stället kan leda till förvirring och därmed komplicera saker och ting för de programansvariga.
Lösningen verkar vara att göra en gemensam förklaring med rådet i vilken man klart anger den typ av bostadsinvesteringar som kan komma i fråga för medfinansiering genom ERUF.
På så sätt skulle vi klargöra, till exempel, att investeringar för att förbättra bostäders energieffektivitet kan komma i fråga för medfinansiering och att detsamma gäller för investeringar för förbättring av miljön kring kategoriboende.
Ett annat område som täcks av ledamöternas ändringsförslag är den automatiska regeln om tillbakadragande av anslag som kallas n + 2-regeln, som kommer att tillämpas på Sammanhållningsfonden efter 2007, eftersom kommissionen föreslår att sluta använda den nuvarande projektmetoden och i stället börja med programmetoden.
Det är denna disciplin som är själva kärnan i det nuvarande högkvalitativa resultatet i de officiella strategiprogrammen och som ger goda effekter på plats.
Det har visat sig vara ett starkt incitament för ett effektivt och snabbt genomförande av programmen.
Vi uppmärksammar emellertid att tillämpandet av denna regel för Sammanhållningsfonden kan ge svårigheter, särskilt i de nya medlemsstaterna, eftersom denna fonds huvudsakliga inriktning är stora infrastrukturprojekt där investeringscykeln och de offentliga upphandlingsförfarandena är avsevärt längre och mer komplicerade.
Vi underskattar inte dessa problem.
Av detta skäl har vi samarbetat med ordförandeskapet och medlemsstaterna för att förlika kraven på lämplig ekonomisk styrning och disciplin med Sammanhållningsfondens specifika karaktär.
Kommissionen kan inte godta vissa av ledamöternas förslag genom vilka man försöker ändra villkoren för politikens genomförande.
Här måste vi naturligtvis komma ihåg hur viktigt det är att uppnå en sund ekonomisk styrning som ger oss möjlighet att upprätthålla tydlighet och en klar åtskillnad mellan den allmänna förordningen och ERUF-förordningarna.
Vi måste komma ihåg betydelsen av decentraliserad styrning och regionernas och medlemsstaternas roll vid fastställandet av utvecklingsstrategier.
Vi måste också se till att de kommande förordningarna är lätta att tolka och följa för de programansvariga, och att de inte innehåller politiska budskap eller avsiktsförklaringar.
Det är på dessa grunder som kommissionen inte kan godta en rad ändringsförslag.
Ni är fullt medvetna om de svåra förhållanden under vilka diskussionen om den framtida finansieringsramen sker.
Kommissionen behöver ert fullständiga stöd för att se till att en ambitiös sammanhållningspolitik i syfte att uppnå målen från Lissabon- och Göteborgsmötena kan genomföras före 2007.
Genom att anta era betänkanden ger ni rådet en tydlig signal om er beslutsamhet att ta er an denna viktiga utmaning.
Genom att välja att nu diskutera sin ståndpunkt om sammanhållningspolitikens framtida utformning, skickar parlamentet budskapet att det inte finns någon tid att förlora.
Ni skickar budskapet att ni före årets slut vill säkra den framtida sammanhållningspolitiken på medellång sikt.
Kommissionen stöder er.
Vi gör allt vi kan för att se till att de nödvändiga besluten fattas så snart som möjligt under det brittiska ordförandeskapet, så att medlemsstaterna och regionerna får nya sammanhållningspolitiska program som kan träda i kraft i början av 2007.
