# ID: svediakorp-gov457795
# author: Carlo Azeglio Ciampi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,134
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Tack för ert varma välkomnande och tack i synnerhet till er, herr talman, för era vänliga ord till mig.
Det är en djup ära för mig att få tala i den mest förfinade demokratiska miljön i Europa och att göra Italiens röst hörd i hjärtat av unionens konstitutionella system.
Det är med stark övertygelse jag använder adjektivet konstitutionell, eftersom det är just det vårt rättsliga system är, detta system som vi har byggt upp tillsammans under femtio år, fördrag för fördrag.
Europeiska unionen är inte, och kan inte vara, enbart ett ekonomiskt frihandelsområde.
EU är framför allt, och har varit det redan från början, en politisk struktur, ett rättigheternas område, en konstitutionell verklighet som inte går emot våra kära nationella konstitutioner, utan som förenar och kompletterar dem.
EU är en politisk struktur som inte tar ifrån våra nationalstater deras identitet, utan som ger dem styrka att möta de omfattande utmaningar som kommer på allt bredare front.
EU är ett rättigheternas område, som alla andra invånare på jorden kan se på och tryggt veta att de mänskliga värdena respekteras där i högre grad än någon annanstans.
Den ambitiösa definitionen av unionen i konstitutionsfördraget är fullt legitim, nämligen ” ett område där människans förhoppningar kan infrias ”.
Utifrån detta måste vi alla gå vidare tillsammans, både de elva medlemsstater som liksom Italien redan har ratificerat konstitutionsfördraget, de medlemsstater som ännu inte har gjort det och de två medlemsstater som har sagt nej.
Ett gemensamt institutionellt regelverk binder oss oåterkalleligt samman.
Detta är redan tillräckligt starkt för att vi tillsammans skall kunna göra mycket för våra medborgare, så att vi åter kan skapa den folkliga samsyn på fördraget som har saknats i många länder och stärka våra institutioner, som är ett arv till oss från ett ärevördigt förflutet.
Just för att vi redan är en politisk och konstitutionell organisation kan vi också på ett realistiskt sätt utvärdera innebörden i det avvisande som skett i två länder som deltagit i EU-projektet från första början.
För bara några månader sedan, när konstitutionsfördraget formellt undertecknades i Rom av EU: s 25 regeringar, fick detta gemensamma projekt brett stöd.
På bara några månader spred sig oron för att medborgarna skulle stängas ute från avgörande beslut som rör deras framtid och oron fick ytterligare bränsle av den svaga ekonomiska tillväxten.
Men är det verkligen rätt att tolka folkomröstningsresultaten som missnöje med enigheten inom EU?
Är det rätt att ge efter för frestelsen att fullständigt ifrågasätta själva grundidén hos EU: s grundare?
Om vi tänker efter tycks Romfördraget från oktober 2004 snarare ha blivit en syndabock för den utbredda oro som inte så mycket bottnar i den institutionella ordningen som i unionens politiska styre.
Här finns till och med en paradox.
Det upprepade kravet på politisk förnyelse av unionen, som är viktigare än de likaledes nödvändiga institutionella reformerna, vittnar om en medvetenhet om det gemensamma öde som en konstitution verkligen bygger på.
Vad vi nu måste koncentrera oss på är därför unionens politik inför framtiden, utan att för den skull överge den konstitutionella form som anges i den ambitiösa konstitutionen.
Vilket är framtidens omedelbara krav på vårt EU?
Framför allt, med Ortega y Gassets ord, krävs att unionens grundstomme består av åtgärder inriktade på politisk, fysisk och social sammanhållning.
Den grundläggande subsidiaritetsprincipen måste tolkas som en princip för social sammanhållning, som möjliggör decentraliserat deltagande i gemenskapens beslutsprocess, med början i de tusentals kommunala beslutsforum som finns i vår union.
Europeiska unionens existens måste utgå från den nivån.
EU behöver även fysisk sammanhållning och transport- och kommunikationsstrukturer, vilka för EU-medborgarna närmare varandra samtidigt som miljön och landskapet skyddas.
Slutligen behöver EU, vars företrädare uppfann välfärdsstaten, även social sammanhållning.
Vi kan inte tillåta att stora skillnader i levnadsstandard kvarstår på nationell nivå och i förlängningen bland de människor som unionen genom sin internationella karaktär skall ge en samlad representation.
Inom EU krävs därför att det historiska målet med konvergens och sammanhållning skall nås genom lämplig politik för att förvalta ekonomin.
Jag har alltid ansett, först som bankman och därefter som politiker, att principen om frihandel i unionens ekonomiska kultur innebär att man kan tala till marknaden på marknadens språk, utan att därför behöva ge efter för alla dess nycker.
Det är de nationella regeringarnas bristande politiska vilja som står i vägen för en effektiv samordning av ländernas budgetpolitik.
Detta gör det svårt för EU att använda en gemensam fond, som delvis består av lån som EU tagit på den internationella kreditmarknaden, för att finansiera omfattande infrastrukturarbeten av europeiskt intresse och viktiga gemensamma initiativ för forskning och innovation och att skapa ett arv av gemensamma offentliga tillgångar.
Lissabonstrategin är den första länken i en kedja som skulle kunna göra EU: s ekonomi hanterlig.
De nationella regeringarna måste ge ett tydligt budskap, som blir övertygande genom att offentliga medel anslås.
Den eftersträvade flexibiliteten måste utnyttjas av företagen för att förbättra konkurrenskraften och öka sin produktionsbas och omsättning i EU och övriga världen.
EU måste gjuta nytt liv i sitt engagemang i stora gemenskapsprojekt.
Vi har varit framgångsrika många gånger, även på senare år, till exempel inom Europeiska atomforskningscentret (CERN) och Europeiska rymdorganisationen (ESA), med ITER- och Galileo-projekten, som har inneburit avgörande framsteg för att höja EU: s tekniska kompetens, och med Erasmusprogrammet, som har vidgat vyerna för över en miljon ungdomar.
Airbus är ett annat exempel på vad vi kan uppnå tillsammans om vi bara samarbetar.
Vi kan också med tilltro se på de lovande möjligheterna i euroområdet, som för närvarande leds av Jean-Claude Juncker, som jag vill framföra mina varmaste hälsningar till, möjligheter som vi delvis kan tacka vår långa vänskap och vårt samarbete för.
Euron är det främsta exemplet på EU-medborgarnas gemensamma vilja och en drivkraft för politisk integration.
Det är ett starkt tecken på förtroende att sex av de tio nya medlemsstaterna redan har börjat delta i det nya europeiska monetära systemet (EMS II) och därmed har tagit det första viktiga steget mot att införlivas i euroområdet.
De konkreta fördelarna med att ansluta sig till den gemensamma valutan är uppenbara för var och en: skydd mot svängningar på valutamarknaden, låga räntor och ökad konkurrenskraft i de länder i euroområdet som för en lämplig politik.
