# ID: svediakorp-gov457733
# author: Michel Rocard (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-07-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,052
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Vi befinner oss i slutskedet av en lång och rejäl parlamentarisk strid.
Jag måste påminna er om vad det är som står på spel, även om fem minuter är en absurt kort tid för ett så pass komplicerat problem.
Det finns tre frågor.
Principen om fri rörlighet för idéer, hänsyn till konkurrens och förkastande av patentens monopoleffekt samt slutligen skydd för enskilda uppfinnare och små och medelstora företag mot några få mycket stora företags överväldigande resurser.
Alla i kammaren vill ha ett klargörande av lagstiftningen och anser att det behövs ett direktiv.
Ingen här vill att all programvara skall vara patenterbar.
Det bör alltså inte bli några problem, förutom för det faktum att en sak som skett tidigare, för knappt 20 år sedan, har komplicerat saker och ting.
Under IT-branschens tidigaste dagar och när det första datorprogrammet utvecklades tänkte ingen på att patentera det.
Herr talman!
Silicon Valley fungerade på detta sätt och utvecklades under 20 eller 30 år utan patent.
Programvaran skyddades genom upphovsrätten, som var helt tillräcklig.
Sedan kom en idé från Förenta staterna, där det inte finns någon lagstiftning som reglerar dessa frågor, om att utvidga patenterbarheten till detta område.
Utgångspunkten är idén att det immaterialrättsliga inte är tekniskt och att allt som går att anknyta till den materiella världen och som använder materia, energi eller verktyg är patenterbart.
För att vara patenterbart måste objektet vara nytt, ha en viss uppfinningshöjd och gå att använda inom industrin samt ge ett tekniskt tillskott.
Allt som är en bärare eller hanterare eller som ger information till ett datorprogram som sedan behandlar det eller utvinner resultaten av datorprogrammets beräkningar i syfte att överföra dem till den faktiska världen genom en rörlig komponent eller en signal – allt detta är patenterbart, medan själva datorprogrammet inte är det.
Vid en senare tidpunkt bäddades datorprogrammen in på ett icke-separerbart sätt i en uppfinning till vilken bärare, programvara och hanterare återigen kopplades på ett icke-separerbart sätt.
Sedan kom uppfinningar i vilka endast programvaran var ny, medan bärarna och hanterarna var gamla.
Vi har därför sett att ett antal domstolar och vissa nationella patentbyråer, såväl som Europeiska patentbyrån, har begått misstaget att betrakta allt som tekniskt, med resultatet att det nu finns 200 000 patent av denna typ, eller fler, i Förenta staterna, och 30 000 som beviljats av Europeiska patentbyrån, trots att det står i artikel 52.2 i dess grundstadga att datorprogram inte är patenterbara.
Missförhållandena är välkända och får inte glömmas bort: patent har utfärdats för utlärningsmetoder, affärsmetoder och riktlinjer för kirurger.
I alla dessa fall, om datorprogrammen hade varit fria, hade hela Afrika omedelbart kunnat dra nytta av dem, till exempel på områdena utlärning och medicin.
De är emellertid patenterade i Förenta staterna, vilket innebär att de är oerhört dyra och utom räckhåll för den moderna världen.
Vi har alla fördömt dessa missförhållanden, även de som begåtts av Europeiska patentbyrån, men dess misstag har inneburit att skiljelinjerna inte är tydliga.
Herr talman, mina damer och herrar!
Ni har uppmanats att återgå till de inledande principerna och till lagstiftningen.
Saken är emellertid den att en del av våra mest namnkunniga industriföretag inte har förstått vad vi håller på med.
De är rädda att förlora sitt skydd, vilket vi kan förstå på kort sikt eftersom borttagandet av skyddet kommer att rubba jämvikten på vissa områden.
Vad gör de största företagen i dag?
De byter patentportföljer med varandra för att undvika patenterbarhetens nackdelar som drabbar alla som inte kan delta i detta spel – det vill säga alla som inte är lika stora som dem.
Kostnaderna för rättsprocesser i alla dessa företags forsknings- och utvecklingsbudgetar ökar ständigt och överstiger nu 20 procent i princip överallt.
Två tredjedelar av de gällande patenten i Europa är amerikanska eller asiatiska, inte europeiska.
Slutligen: När Siemens, GEM PLUS eller Alcatel säljer sina mobiltelefonavdelningar hamnar dessa i Asien och patenten följer med dem, vilket innebär att Europa berövas alla utvecklingsmöjligheter på dessa områden.
Herr talman!
Vi anser därför att det långsiktiga skyddet för vår europeiska industri tjänas bättre av frihet och fri tillgång än av patent.
Kina utbildar dessutom 2,5 miljoner IT-tjänstemän varje år.
Hur kan vi möta denna utmaning?
Det bästa sättet är frihet.
Våra ledande industrialister borde ha förstått detta, istället för att försöka förlöjliga saken.
Denna diskussion har dessutom gett upphov till en rad förolämpningar.
Det är till exempel ” en man från Medeltiden ” som talar till er just nu.
Detta är något som tyder på deras svaga ställning.
Våra vänner i näringslivet bör erkänna att det – bara därför att ett misstag har begåtts – inte finns någon anledning att anpassa våra principer och vår lagstiftning så att de skall passa detta.
Jag tar nu upp det sista problemet: TRIPs-avtalet, ADPIC på franska, kan tolkas på två sätt.
Antingen är alla datorprogram patenterbara, vilket inte skulle innebära några problem: de faller då under TRIPs- / ADPIC-avtalet WTO: s bestämmelser, men det är inte detta vi vill.
Alternativt blir inget datorprogram patenterbart: de hamnar alla under den internationella upphovsrättsliga lagstiftningen.
De styrs även av WTO: s bestämmelser, men inte av samma som tidigare.
I det andra fallet styrs de också av TRIPs-avtalet, även om vi är medvetna om att det enda som förbjuds genom detta avtal är gråzonen.
Om det finns meningsskiljaktigheter om huruvida en specifik programvara är patenterbar, har skiljelinjen upphört att vara effektiv och en situation där ” allt är patenterbart ” kan uppstå eller åtminstone tillåtas.
Mina damer och herrar!
Ni har här uppmanats att förlika principer, lagstiftningen, konsekvens och klarhet och bara be våra största industrialister att försöka anpassa sig – en anpassning som kan bli mycket mindre smärtsam än de tror, vilket allt tyder på.
